Men oavsett lär det resultera i många missnöjda. Som alltid. Ingen politiker kan vinna mot sjukförsäkringen. Oavsett vilken regering som för tillfället suttit vid makten har närapå varje förändring kritiserats och ifrågasatts. Människor som fallit mellan stolarna har lyfts fram och ministrar korsfästs i medier. Frågan om hur reglerna för sjukersättning ska se ut, för att skydda både individen och samhället som helhet, är i princip omöjlig att lösa.
Rätten att vara hemma med ersättning från det offentliga välfärdssystemet när man inte kan arbeta är en grundläggande trygghet. Ingen ska tvingas till jobbet när man är sjuk. Ingen ska heller riskera att skador som gör att man har svårt att utföra sina arbetsuppgifter förvärras. Garanten för detta är de höga skatter som såväl arbetsgivare som arbetstagare betalar. Samtidigt är det ett faktum att även i ett land som Sverige, som har bland världens högsta skattetryck, finns en gräns för vad samhället kan bära ekonomiskt. En gräns som gör att det måste vara en självklarhet att den som kan arbeta också gör det och att målet så långt det är möjligt alltid bör vara att människor som blir sjukskrivna återgår till arbetsmarknaden.
Ur ett individperspektiv är det inte heller alltid bra att få en sjukskrivning beviljad. I många fall är det till och med en jättedålig lösning, i alla fall om det handlar om mer än ett par veckor. Åtskilliga studier och en granskning från Riksrevisionen häromåret, visar att sjukskrivning ökar risken för att permanent hamna utanför arbetsmarknaden. Det leder inte alltid till bättre hälsa, vare sig fysiskt eller psykiskt.
När våra politiker ska försöka utforma ett fungerande sjukförsäkringssystem måste de ta hänsyn till alla dessa aspekter. Nyligen överlämnades en utredning som haft till uppdrag att granska de ändringar som gjorts på senare år, samt föreslå lagändringar som får bukt med ”omotiverat långa” sjukfall, till äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M).
2021 och 2022 beslutade den tidigare regeringen bland annat om att mjuka upp den regel som innebar att den som varit sjukskriven i 180 dagar inte bara måste vara oförmögen att klara det jobb man hade innan sjukskrivningen, utan alla arbeten på arbetsmarknaden, för att få ersättning. Det var på många sätt motiverat eftersom det är obegripligt dumt att kasta bort människors erfarenhet och kompetens istället för att fokusera på rehabilitering och återgång i tidigare yrke, när det är möjligt. Mycket tyder nu på att regeringen Kristersson återigen vill skärpa reglerna. Det är ogenomtänkt eftersom möjligheten till förlängning är baserad på en individuell bedömning om vederbörande kan återgå till sitt tidigvarande arbete inom rimligt tid.
Sedan februari 2022 slipper också sjuka människor över 63 krav på att ställa om. Även där föreslår utredaren en återgång. Något som däremot är rimligt utifrån det faktum att de flesta i framtiden kan förväntas arbeta tills de är uppemot 70 år.
Ingen ska behöva gå under ekonomiskt för att man blir sjuk. Samtidigt är det oacceptabelt att människor som egentligen kan arbeta försörjs av andra. Förhoppningsvis landar regeringen i regler som lyckas ta hänsyn till både individens och samhällets intressen på ett balanserat sätt. Därtill skulle det vara skönt att slippa ytterligare en offentlig debatt med hysteriska övertoner. För det perfekta sjukförsäkringssystemet existerar inte