Politik i otakt med tiden

Allt fler människor söker sig bort från de stora städerna. Ändå är det genom förtätning av dessa som de styrande vill nå klimatmålen.

Det är så här de flesta vill bo. Inte inträngda i höghus i storstadskärnor.

Det är så här de flesta vill bo. Inte inträngda i höghus i storstadskärnor.

Foto: Fredrik Persson

Ledare2023-08-01 07:30
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Drömmen om 15-minutersstaden. En plats där människor ska ha tillgång till allt de behöver max 15 minuters cykeltur bort. Där höghusen ligger tätt och boende, arbete, utbildning, vård, shopping, nöjesetablissemang återfinns vägg i vägg. En dröm om en återgång till ett samhälle, så som det såg ut för omkring 100 år sedan, där hela livet existerade innanför tullarna och där människor inte hade några behov av längre transporter och framför allt inte hade bil.

I många större europeiska städer har idén om 15-minutersstaden, eller som det kommit att heta på några håll, 20-minutersstaden, med ursprung hos professor Carlos Moreno vid Sorbonne-universitet i Paris, blivit en riktlinje för politiker att hålla fast vid och en framtidsvision som de målar upp för medborgarna. Så även i Sverige.

I både Stockholm, Göteborg och Malmö talar framförallt vänsterpolitiker, men också allt oftare folkvalda till höger, om 15-minutersstaden. Om att bygga mer, högre och tätare samtidigt som gator och torg stängs av för andra än gående och cyklister. Bilden som målas upp är en av människor som umgås i lummiga parker och soldränkta piazzor. Genom 15-minutersstaden ska vi nå klimatmålen och samtidigt få ett grönare, lyckligare liv. Till och med statsminister Ulf Kristersson (M) har dragits med i illusionen.

Motsatsen till 15-minutersstaden är villamattorna, småstäderna och landsbygden. De anses tillhöra dåtiden och motståndet mot nya områden, liknande egnahem- eller trädgårdsstäderna är inte sällan stort. Fy, fy om man vill bygga där det inte finns en busstation. Samtidigt är det dit människor i allt högre grad längtar. Tvärtemot den hyperurbanisering politikerna strävar efter drömmer allt fler om en egen täppa, att bo på landet, odla grönsaker, känna gräs under fötterna och lugn i själen. Eller efter att leva i en mindre stad där husen inte skymmer solen och man känner igen de flesta ansikten på gatan. Att det bara finns en och inte tio krogar på krypavstånd eller att man måste ta bussen eller bilen till jobbet, som kanske ligger i en större stad, gör inte så mycket. Det andra överväger.

Under nästan tio år har både Stockholms stad och Stockholms län haft en nettoutflyttning till övriga Sverige. Liknande tendenser finns i Göteborg och Malmö. Med andra ord, är det knappast storstäderna som är Sveriges framtid. Utan resten. Det vi ser är snarast en tillbakagång till det Sverige som fanns innan urbaniseringen tvingade in människor i trånga stadskärnor eftersom det var där jobben fanns. Nu, i digitaliseringens tidevarv, när en hel del arbeten är möjliga att sköta på distans, behöver man ofta inte flytta in till centrum om man inte vill. Det går dessutom att handla det mesta via nätet och även vissa vårdbesök och studier fungerar att sköta digitalt.

Att statsministern och många med honom cyklat vilse och fastnat i drömmen om den täta, höga och kringskurna storstaden, helt i otakt med en stor del av väljarna, är trist. Mer fokus borde ligga på att ge fler möjlighet att välja ett liv där konsumtion inte är i fokus och där verklig livskvalitet, som att odla egna tomater, och slippa trängas på gator dit solen inte når ses som det bästa både ur ett lycko- och klimatperspektiv.