Man måste inte älska Sverige för att vara svensk

Att läsa DN:s reportage om Socialdemokraternas Lawen Redar, utsedd att ta leda arbetet med S:s arbete för att minska segregationen i Sverige, är en uppvisning i trött triangulering och sorgligt för alla som önskar en kraftfull opposition till dagens höger-höger- något-mindre-höger-regering. Socialdemokraterna verkar inte stå Liberalerna efter i att anpassa uttolkningen av ideologi efter vad som för stunden verkar fungera opinionsmässigt. Citat efter citat bildar ett skolboksexempel på sluten nationalism och en verklighetsbeskrivning som cementerar snarare än luckrar upp murar mellan människor.

Det mest häpnadsväckande citatet är påståendet ”För mig räcker det inte att du bara är svensk på papperet. Du ska också vara det i hjärtat.” (DN 22/3). Det är givetvis praktiskt svårt, för att inte säga omöjligt, att kontrollera vad någon ”är i hjärtat”. Som definition av svenskhet är det också försåtligt av andra skäl. 

Man behöver absolut inte älska Sverige för att vara svensk. Sanningen att man kan avsky Sverige och ändå vara svensk. I programmet ”Världens dåligaste språk” påminde Fredrik Lindström om hur ”osvensk” har en positiv klang på svenska, något rätt unikt. August Strindberg ska ha skrivit att han behövde ”resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig …” (Brev från 1884). Så gott som alla svenska nationalikoner verkar under perioder, kortare eller längre, rest från Sverige. Strindberg är ett exempel, Selma Lagerlöf ett annat. Paris, Jerusalem eller Danmark har tjänat som inspiration, uppmuntrat till nya tankar och skapat nya relationer. Det vore naivt att påstå att kulturella faktorer inte spelar någon roll för integrationen. Det finns otaliga exempel på att det inte räcker att ha jobb och prata språket för att anses svensk. Inte minst visar den uppmärksammade intervjun med fotbollslegenden Henrik Larsson just det (The Guardian, 2/3). Samtidigt är det viktigt att erkänna politikens begränsningar. Att känna samhörighet och delaktighet är viktigt, men kan inte kommenderas fram med politiska medel. Att kräva någon sorts inre kärlek till landet Sverige är en återvändsgränd i både teori och praktik, och gör samhällsgemenskapen en otjänst. Att koppla svenskhet till en inre känsla lämnar walkover till godtyckliga bedömningar av vem som är svensk och inte. Hårddraget kan en person "göra allting rätt": äta sill, deklarera i tid, tiga i hissen och irritera sig på särskrivningar, men ändå anklagas för att inte vara riktigt svensk av någon som ogillar dig. 

Lawen Redars analys av vad som krävs för att vara svensk står i direkt kontrast till en frihetlig syn på samhället och människan, där människan står i fokus och samhället binds ihop av en gemensam syn på rättigheter, skyldigheter och möjligheter att leva som man vill i den mån det inte skadar andra. Påståendet att ”man måste vara svensk i hjärtat” borde få liberaler med både stort och litet l att reagera. Och formulera ett konkret alternativ för den som inte skriver under på en lika praktiskt som politiskt omöjlig definition av svenskhet som Lawen Redar och S.