Vi skriver november 2019.
En 80-årig man hittas död i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. En välklädd, tystlåten och ensam man, enligt grannarna.
Han hade legat död i över tre år. Ingen hade saknat honom. Hans död illustrerar väl ensamheten i dagens Sverige.
Den amerikanske skriftställaren Josh Billings (1818–1895) har sagt: Ensamheten är ett trevligt ställe att besöka, men ett dåligt ställe att stanna på.
Precis så är det. Vi människor behöver både ensamhet och gemenskap. Båda i lagom doser.
Lite statistik: 2020 tog 1 441 människor sitt liv. Av dessa var 1 014 män och 427 kvinnor. Statistiken som kommer från SCB (Statistiska centralbyrån) omfattar både säkra och osäkra självmord. Antalet självmord har legat på samma nivå de senaste 20 åren.
Det finns hur mycket statistik som helst. Enligt Folkhälsomyndighetens nationella folkhälsoenkät har till exempel fem procent haft självmordstankar 2020. En procent har försökt ta sitt liv.
All statistik, alla undersökningar indikerar en och samma sak: självmord är att betrakta som en folksjukdom.
Det kanadensiska konsultföretaget WSP har grävt djupare. Tittat på hur utbredd den ofrivilliga, upplevda ensamheten är och vilka faktorer i den byggda miljön som påverkar den. Till sin hjälp tog man det globala insiktsföretaget CINT Group AB.
Undersökningen gjordes som en webbenkät våren 2019 och omfattade 1 000 personer i Sverige med ett representativt urval gällande exempelvis ålder, kön, boendeform och bostadsort.
Nästan sex av tio av respondenterna kände sig ibland eller ofta ensamma. Nästan tre av tio av dem upplevde det som ett problem.
Störst är ensamheten bland unga vuxna (18–34 år). I den åldersgruppen känner sig nästan åtta av tio ensamma.
Liknande siffror redovisas i en undersökning gjord av Novus (7/12 2021) på uppdrag av Röda Korset. I gruppen 18–29 år känner sig åtta av tio ofrivilligt ensamma.
Av de siffrorna kan man dra slutsatsen att den allmänt rådande och utbredda bilden av ensamhet – en äldre person som sitter ensam därhemma – inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Många äldre är ensamma, men bilden behöver nyanseras.
Intressant att notera – men inte speciellt överraskande – är att ensamheten är större i stadsmiljö än vad den är på landsbygden.
I större städer, som Stockholm, Göteborg och Malmö, upplever 69 procent att de ibland eller ofta är ensamma. Motsvarande siffra på landsbygden är 47 procent. Allt enligt WSP-undersökningen.
Det är många, alltför många, som lider i det tysta. Som vill tillhöra någon form av gemenskap, men som av olika anledningar inte gör det.
Utebliven social samvaro ökar inte bara risken för självmord och självmordsförsök. Risken att drabbas av depression, hjärtinfarkt, stroke och demens är också högre.
Den stora frågan är självklart vad som kan göras för att få ner antalet självmord och självmordsförsök.
Politiken som sådan kan inte mycket göra, mer än att se till att Jourhavande präst, och organisationer som Jourhavande medmänniska och Minds självmordslinje har tillräckligt med resurser. Inte minst inför och under storhelgerna.
2019 motionerade kristdemokraten Roland Utbult i riksdagen om att Sverige, likt Storbritannien, ska tillsätta en ensamhetsminister – en ”Minister of Loneliness”. Det har även Japan. Frågan är dock vad en sådan minister skulle kunna åstadkomma.
Nej, det blir nog att lita till vad civilsamhället kan göra.
Men parallellt med det behövs det diskussioner, bland annat politiska sådana, om ofrivillig ensamhet, självmord och självmordsförsök.
Det hade varit ett nyårslöfte så bra som något.