Minns när jag som femåring fick mitt första brev. Jag hade smugglat in ett personligt tackkort i ett korsband, en rulle gamla Norra Västerbotten, som pappa hade skickat till min faster i Stockholm.
Ett korsband var på den tiden inte något som man brukade gå till doktorn med utan ett sätt att via posten skicka trycksaker till en billigare portokostnad. Dock fick man inte, som jag hade gjort, stoppa in brev, personliga meddelanden eller andra föremål i försändelsen.
Det här var på Kungliga Postverkets tid och posttjänstemän på den här tiden var kända för att vara osedvanligt nitiska och redliga. De hade naturligtvis kontrollerat tidningsrullen, röntgat, eller sprättat upp den och funnit det oerhörda, att där inuti låg en liten lapp med spretig text där det stod ”TAK FÖR JULKLAPEN”.
Nåväl, tillbaka till den dagen i januari då jag ivrigt och med blossande kinder skulle öppna mitt första brev. På framsidan stod inte bara mitt namn och adress, utan där fanns också en titel. HERR, stod det! Tänka sig, att som femåring ha lärt sig skriva och läsa hjälpligt och att ha fått ett brev i vilket man tituleras HERR.
När brevet var öppnat och jag mödosamt hade stavat mig igenom den högtravande kanslisvenskan uppstod något som jag senare fick lära mig brukar kallas antiklimax.
Fem kronor var de stipulerade böterna för förseelsen. En krona för vart och ett av mina första levnadsår. Där rök julklappspengarna och för första gången gick det upp för mig att livet faktiskt också kunde vara riktigt hårt. Jag tröstade mig ändå med, att jag nog var den enda femåring i byn som hade fått ett brev och blivit titulerad HERR.
God Jul!