Byn vid Dnjepr där svenska talas

Filmklipp hittar du längst ner i högra spalten (DOKUMENT)

Färden hit har gått genom ett böljande öppet landskap. Tröskor gör breda spår i de gula fälten.

Det växer så det knakar på Europas bördigaste jord, den svarta jorden.

Byn Zmijevka, som den officiellt heter, dallrar i värmen. När vi senare på dagen samlas i byns skola för att äta uppmanas vi att inte använda toaletterna. Torka är lika med vattenbrist.

Meddelandet lämnas i en lite beklagade, men självklar ton.

Det känns som en motsägelse. Inom synhåll från byn flyter Djnepr, bred och mäktig. Floden är känd för sina jättelika kraftverk och stora dammar.

Vattenbristen blir för mig symbolen för den knapphet som råder. Ukraina är i grunden rikt, med folket fattigt.

Skillnaden mellan dagens självständiga Ukraina, och gårdagen sovjetrepublik med samma namn är kanske inte så stor när allt kommer till kritan.

Trots att många i Sverige hört talas om den svenska byn i Ukraina är det inte mer än några få busslaster som varje år hittar hit.

Den svenska kulturen var fram till och med 1930-talet obruten och en starkt sammanhållande faktor. Även under sovjettiden fanns här skola med undervisning på svenska.

I dag är det en krympande skara äldre som använder sig av den gamla Dagödialekten. Barnen kan som tillval lära sig modern svenska i skolan. Men engelska är populärare.

Flytt, flykt och förvisning har varit Gammalsvenskbybornas öde genom historien.

Hungersnöden efter ryska revolutionen och oviljan att böja sig för de nya herrarna gjorde att byborna utvandrade till Sverige 1929. Då hade det gått 150 år sedan de lämnat Dagö.

Drömmen om en bättre framtid i det gamla fosterlandet kunde inte slå rot i ett av depressionen plågat Sverige.

- Om det var bättre vet jag inte, men vi återvände 1931 och fick tillbaka lite jord och hästar, säger Maria Malmas,

- Vi kunde arbeta på kolschosen och bodde bra.

Jordbruket är fortfarande viktigt i byn, även sedan femårsplaner ersatts av fria marknadskrafter. Slitet på fälten ersätts med tio kronor i timmen, och arbete räcker ofta bara ter fyra månader per år.

Vad få känner till är att 1943 följde byborna med de retirerande tyska trupperna till Polen och Tyskland. Efteråt blev de klassade som förrädare och skickades till Sibirien.

- I Tyskland jobbade jag i skogen och sedan ett år på taigan, berättar Milita Prasolova, 83. Det var hårt. Min syster förlorade ett barn.

- En svensk kom till fanerfabriken i Sibirien och hörde dom gamla prata svenska.

Svenska myndigheter fick därför reda på att svenskar satt i arbetsläger. Efter påtryckningar och diplomati fick de flesta återvända till Gammalsvenskby.

- På det 47:e året kom vi tillbaka, säger Milita Prasolova som med sin ålderdomliga Dagödialekt har ett annat sätt att ange årtalen på än vad jag är van vid.

Hon har lämnat sitt hus och flyttat till ålderdomshemmet i byn. Hon är en kraftfull kvinna som vill klara sig själv, men kan inte längre.

- Det får vara bra som det är, säger hon, och i det infattas allt som hon berättat om.

Som rikssvensk besökare kan jag inte låta bli att fråga om det finns någon längtan till Sverige.

- Inte vet jag vad jag ska göra där, säger Elsa Utas, 79. Det är ju här jag har min familj.

DOKUMENT: inspelning med Maria Malmas, som berättar om sitt liv på gammalsvenska samt sång av Gammalsvenskbyborna

Publicerad2009-10-05 16:39