Men in Black III

Fighter och skratt med männen i svart.

Betyg:

Männen i svart är tillbaka. Och den här gången har de en fiende som är mer ruskig än alla andra utomjordingar som de kämpat mot.

Boris the Animal är nämligen en helt skrupelfri alien som tänkt låta sitt folk invadera jorden och utplåna vårt släkte.

Han har visserligen misslyckats en gång men en tidsmaskin ska göra det möjligt för honom att förändra historien.

Det var agent K som stoppade honom 1969 i samband med den första månfärden, men Boris storslagna plan är att istället ta K av daga.

Därför skickas agent J tillbaka till 60-talet för att hjälpa K.

Låter det krångligt? Naturligtvis behövs det en stor portion fantasi och ett öppet sinnelag för att tycka att det här är underhållande.

Själv tycker jag att det är rätt kul hela vägen. Det visar sig dessutom att Agent K i sin ungdom var riktigt pratsam. Inte alls den vresiga gamla gubbe vi sett tidigare.

Effekterna är naturligtvis en viktig del av handlingen. Att framställa rymdmonster är inte direkt något problem nu för tiden med datorns hjälp.

Det bjuds förstås på en del fighter, det är ju en del av själva storyn.

Fast det finns också en del skrattframkallande scener när J åker tillbaka till 60-talet.

Roligast är att 60-talsikonen och konstnären Andy Warhol dyker upp och visar sig ha ett hemligt uppdrag.

Will Smith som agent J blir ibland för mycket. Hans svada kan skapa sår i öronen. Men den här gången känns det som att han tonat ned sig och det tjänar filmen på.

Tommy Lee Jones får ju inte vara med på 60-talet, rollen som agent K tas då över av Josh Brolin. Ett litet nedköp kan tyckas, men han har ändå lärt sig många av de manér som agent K visat i de två första filmerna.

Så jag hade rätt kul utan att för den skull behöva spana upp mot himlen efter en fientlig invasion.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

The Dictator

Norrans recensent tycker att det bjuds på lättköpta poäng.

Betyg:

Skådespelare: Sacha Baron Cohen, Anna Faris, Ben Kingsley med flera.

Regi: Larry Charles.

Sacha Baron Cohen har verkligen sin egen stil. Även om det inte nödvändigtvis är hans egen. Han går i stället in i sina roller för att på det viset skapa mer publicitet för sina filmer.

”The Dictator” är det senaste exemplet. Där spelar han förstås en diktator, Haffaz Alladeen, i ett afrikanskt land, Waadeya, En man med ett stort skägg som utseendemässigt för tankarna till Usama bin Laden och innehållsmässigt för tankarna till Nordkoreas diktator Kim Jong–II.

Och visst går det att skämta om sådana otäcka figurer. Men samtidigt känns det inte rätt att med lättköpta poäng döma ut ett helt folk för vad deras ledare har gjort. Det gör att vissa partier känns både rasistiska och fördomsfulla till motsats mot Charlie Chaplins klassiker ”Diktatorn”.

Hur som helst. Alladeen åker till USA för att tala i FN, men blir lurad av sin rådgivare, och står helt plötsligt ensam och övergiven på New Yorks gator.

Fast Alladeen har förstås behållit sin oförskämda stil och vägrar att inse att han är en nobody.

Just i de scenerna finns också stora likheter med hans förra filmfigur, Borat.

Visst finns det roliga scener i den här produktionen. Men till skillnad från de stora i komikerbranschen saknas helheten.

Ett problem är nämligen att ”The Dictator” staplar skämten på varandra. Det känns som att allt fördomsfullt om araber, homosexuella och feminister ska med. Och ibland upprepas de tills det inte längre blir roligt, utan bara pinsamt.

Samtidigt kanske det är så att det är jag som är fördomsfull. Att jag vägrar att ge Sacha Baron Cohen det beröm han borde få för att jag i själva verket är alldeles för pryd och tycker det är vulgärt när en vuxen man beter sig som en idiot.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Dark Shadows

Odödliga får blodet att koka.

Betyg:

Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Michelle Pfeiffer med flera.

Regi: Tim Burton

Tim Burtons filmskapande har alltid varit en fröjd för ögat.

Han är en mästare på att hitta dramatiska stämningar i sina bilder.

Så när han nu ger sig in i vampyrernas blodiga värld, baserad på en tv-serie, så känns det verkligen från första bilden att det här är en ödesmättad historia där åtrå och svartsjuka skapar obehagliga vibrationer hos familjen Collins och i deras residens Colinwood Manor.

Angelique Bouchards är en riktigt listig häxa som i samröre med satans hantlangare Belsebub delar ut förbannelser. Hon förvandlar släktens överhuvud Barnabas Collins till vampyr.

Från detta inferno i slutet på 1700-talet flyttas vi sedan till 1970-talets där Barnabas Collins väcks upp efter att ha varit levande begravd i nästan 200 år.

Barnabas första kontakter med det nya samhället skapar naturligtvis en del obehagliga överraskningar och en del riktigt roliga missförstånd. Jag kan till exempel tänka mig att McDonalds inte är speciellt glad över sin produktplacering.

För mitt i allt detta obehagliga så finns det också många otroligt roliga scener. Tim Burton har verkligen använt den absurda humorn för att få oss att skratta åt den stundtals sanslösa dialogen.

Samspelet mellan Johnny Depp (Barnabas) och Eva Green (Angeligue) är också helt magnifikt. De odödliga får verkligen blodet att koka.

Det finns till exempel en sexscen mellan de båda som sätter alla Kama Sutras positioner i skamvrån.

Med kompetenta skådespelare som Michelle Pfeiffer och Helena Bonham Carter i birollerna höjs också nivån.

Tim Burton har dessutom använt det tidiga 70-talet som en perfekt kuliss.

Det blir också en musikalisk nostalgitripp med T Rex, Curtis Mayfield och inte minst No More Mr Nice Guy, Alice Cooper, som till och med dyker upp som gästartist på ett stort party.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Laxfiske i Jemen

Får dig att må bra.

Betyg:

Skådespelare: Ewan McGregor, Emily Blunt, Kristin Scott Thomas med flera.

Regi: Lasse Hallström.

Det låter kanske lika vansinnigt att göra en film om laxfiske i Jemen som att verkligen försöka ordna det.

Huruvida den stormrika shejk som föresatt sig att kunna fiska i sitt hemland lyckas med det ska jag inte avslöja.

För naturligtvis är laxfisket bara en metafor för att det verkligen går att förändra sitt liv.

I Lasse Hallströms varsamma händer har det här blivit en berättelse som verkligen får oss att må riktigt bra – även om du som jag inte är ett dugg intresserad av flugfiske.

Det handlar om Alfred, en professor i fiskeri, som en dag får inbjudan till ett projekt som går ut på att förvandla en uttorkad flodbädd i Jemen till en lekplats för skotsk lax.

Han tar det naturligtvis som ett skämt till en början. Men allt eftersom han involveras i projektet får han också chansen att förverkliga sig som människa.

Istället för ett trist liv med en diktatorisk chef och en känslokall fru får han chansen att hoppa upp i laxtrappan och bli en mer harmonisk person.

Och faktiskt hitta rätt med sina torra brittiska skämt.

Vid hans sida finns Patricia, en kvinna som tror på projektets ambition att göra något gott – inte bara för några enstaka sportfiskare.

Mellan Alfred och Patricia uppstår också en känsla av välbefinnande. En begynnande kärlek som båda har svårt att sätta på pränt.

Jag gillar verkligen Ewan McGregor som lyckas porträttera en man som fullständigt gömt sig i sin grå kostym men ändå har så mycket roligt i sig.

Emily Blunt är alldeles förtjusande som Patricia.

Fast allra bäst är Kristin Scott-Thomas som gör en briljant insats av en politisk presstalesman som ser varje situation som en möjlighet att skapa positivt förstasidesstoff för den sittande regeringen. Händer något negativt är hennes paroll att hitta en avledningsmanöver.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Iron Sky

Bitsk finsk ironi.

Betyg:

Går det att skämta om allt? Visst är det så! Men ironi är en svår konst och det är få som lyckats så bra som den finske regissören Timo Vuorensola.

Han har skapat en komedi som egentligen inte är likt något annat. För det här är en drift inte bara med genren science fiction. Det är i ändå högre grad en drift med nazismen och frihetens bekämpare, Amerikas förenta stater.

För du kan ju tänka dig hur USA skulle ha sett ut om Sarah Palin hade blivit president. Vicepresidentkandidaten som det hoppade grodor ur varje gång hon öppnade munnen.

”Iron Sky” börjar med att USA skickar två astronauter till månen. Men ”on the dark side of the moon” har några nazister byggt upp ett nytt hem efter andra världskrigets slut.

Deras mål är att återerövra världen med det mäktigaste vapen som skapats.

Men först skickas en förtrupp till jorden. En förtrupp där Klaus Adler är den som drömmer om världsherravälde.

Hans trolovade, Renate Richter, är också fullproppad med den nazistiska ideologin. Men hon har tolkat den på ett helt annat sätt utifrån sin hjärntvätt. Som att bara se valda delar av Charlie Chaplins ”Diktatorn”.

Och lägg därtill en svart astronaut som utsatts för albinosering.

Det finns mycket att skratta åt men samtidigt är ironin så bitande vass att det känns som att bli strimlad av en människoätande vithaj.

Jag gillar verkligen respektlösheten och det känns som att ”Iron sky” innehåller lite av Arto Paasilinnas bitska finska humor.

Skådespelarna känns också väldigt hemtama i sina roller. Bäst gillar jag Julia Dietze som den från början naiva Renate som visar att hos människor med empati segrar alltid det goda.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

The Avengers

Serietidningshjältar räddar världen.

Betyg:

Skådespelare: Robert Downey Jr, Scarlett Johansson, Chris Evans med flera.

Regi: Joss Whedon.

Serietidningshjältar har alltid fascinerat genom åren.

Otaliga är också de filmer som gjorts på det temat.

Nu kommer en ny produktion, ”The Avengers”, där jorden är utsatt för hot och de enda som kan rädda vår utsatta värld är en osannolik blandning av seriefigurer.

Det är organisationen Shield som försöker få till stånd ett samarbete. Det behövs för att stoppa asaguden Loke som tillsammans med några utomjordingar planerar att ställa till ett världskrig som kan utplåna allt liv.

Det är ingen förutsättning att ha sett exempelvis de två filmerna om ”Iron Man”, eller ”Thor”, men det underlättar.

Annars är det ganska likt de här filmerna i genren. Det blir många heta fighter, massor av explosioner och inget i övrigt att önska för dem som gillar den typen av action.

Samtidigt finns där, åtminstone stundtals, en dialog som underhåller.

Speciellt Tony Stark (Iron Man) har en del cyniska kommentarer som är riktigt roliga. Inte minst när han pratar med doktor Banner vars alias Hulken inte direkt är den talföra typen.

Det är också många duktiga skådespelare med.

Robert Downey Jr är den som dominerar i rollen som Tony Stark. Han får chansen att spela en roll som han trivs allra bäst med. Lite så där retsamt smart, ganska likt karaktären Sherlock Holmes.

Chris Evans är hans motsats med Steve Rogers (Captain America). Han tar allt på så stort allvar att det också blir riktigt lustigt.

Scarlett Johansson är också tillbaka i rollen som Natasha Romanoff (Black Widow) och hon får ge en mer komplex bild av en yrkesmördare.

Duktig är också Tom Hiddleston som den otäcke Loke.

Så det här är riktigt underhållande även om nästan 2,5 timme känns alldeles för långt.

Dessutom tillför inte 3 D-tekniken speciellt mycket den här gången.

 ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

21 Jump Street

Dumroliga kommentarer i underhållande film.

Betyg:

Skådespelare: Jonah Hill, Channing Tatum, Brie Larson med flera.

Regi: Phil Lord och Chris Miller.

Visst är det mycket som känns igen.

Två poliser, den ena tuff den andra smart. Tillsammans borde de kunna komplettera varandra – men tyvärr går det lika illa för dem ändå.

Fast till slut får de chansen att visa vad de går för. De får hoppa in på en gymnasieskola som undercover-agenter.

Och det blir inte lätt för två killar som inte varit i plugget på mycket, mycket länge. Och dessutom ser lite för gamla ut för sina roller.

Deras jobb är att hitta en knarkliga som distribuerar sitt gift på stadens skolor.

Det här är naturligtvis en film som du inte ska ta på allvar. Då går det också att skratta åt de klantiga snutarna och deras försök att bli accepterade både som studenter och poliser.

Det är rätt många dumroliga kommentarer, en del lustiga scener och faktiskt till slut – även en del explosioner.

En biljakt med limousiner är inte heller vardagsmat i genren.

Det är också lite kul att den av poliserna, Jenko, som var den populäre på den tiden det begav sig nu hamnar i töntgänget.

Och Schmidt, den nördige på sin tid, blir riktigt poppis.

Det är helt enkelt underhållning för stunden om du står ut med ett språk som inte direkt är rumsrent, för det är mycket fuck och shit, precis som i många andra produktioner med liknande tema.

Jonah Hill (Schmidt) och Channing Tatum (Jenko) spelar dessutom sina roller med en behaglig självdistans.

Och Ice Cube är naturligtvis kylig som, just det, en iskub.

Roligt är också att Johnny Depp lite oväntat dyker upp i en roll med lösnäsa och allt. Det kanske också är en uppgift, vem känner igen honom först?

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Project X

Handlingen saknas totalt.

Betyg:

Skådespelare: Thomas Mann, Jonathan Daniel Brown, Oliver Coopermed flera.

Regi: Nima Nourizadeh

Jag måste erkänna att jag trodde att det här skulle vara en lite rolig film med överraskande vändningar som i ”Baksmällan”.

Men det här är lika uselt som att tvingas se en hemmagjord film totalt utan handling.

För även om föreställningen, Gud ske lov, är kort, bara 1,5 timme, så är ändå merparten av bilderna typ oskarpa videoupptagningar från ett party.

Hög musik, dans och så förstås lite nakna tuttar för att glädja de som jag misstänker gillar den här typen av produktioner.

Det berättas annars om tre killar, töntar förstås, som vill ställa till en riktig fest för att få tillfredsställa sina sexuella behov.

Just sådant som vi sett i tusentals ungdomsskildringar genom åren.

Skillnaden är väl i så fall att det här urartar mer än vanligt och det kanske, jag skriver kanske, kan vara roligt för en del att se en liten hund bli neddrogad och uppskickad med ballong. Eller att en dvärg blir instängd i en ugn.

Jag kommer också ihåg 80-talets drogdebatt då inställningen var allt som visades på bioduken borde barnförbjudas

Numera skildras även tung narkotika som en kul partydrog som gör livet så mycket enklare när man är 17 år och oskuld. Och nu är det tillåtet från 7 år i vuxet sällskap.

Fast jag kanske missförstått hela andemeningen.

I själva verket är det här en film som vill visa hur illa det kan gå om man hamnar i dåligt sällskap.

Fast jag skulle inte tro det.

Jag har dessutom svårt att tänka mig att någon av de som medverkar kommer att bli några stora filmstjärnor i framtiden.

Även om jag ser en viss sorts tjatig charm hos Oliver Cooper som spelar anstiftaren Costa.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Battleship

Påkostat men opersonligt.

Betyg:

Skådespelare: Taylor Kitsch, Rihanna, Alexander Skarsgård, Liam Neeson med flera.

Regi: Peter Berg

När vår kära planet utmanas av utomjordingar finns det förstås bara en sak som kan rädda oss.

Nämligen de amerikanska hjältar som står i givakt för att skydda oss mot anfallen, den här gången företrädda av US Navy.

Det här är med andra ord en film där heroismen står oss upp i halsen. Och naturligtvis är den störste hjälten av dem alla en till en början rätt misslyckad figur som inte är beredd att ta ansvar och bli den ledare som hans soldater förtjänar.

Här heter han Alex Hopper och spelas av Taylor Kitsch. Han har en ordentlig storebror, Stone Hopper, en plikttrogen person som vill att hans lillebror ska använda den potential han har.

Att Stone spelas av Alexander Skarsgård är förstås kul. Även om hans roll är mindre än vad jag trodde.

Jag ska naturligtvis inte avslöja för mycket av handlingen. Även om det i och för sig inte är så mycket att avslöja.

Manuset följer precis den mall vi är vana, nyheten är väl i så fall att ibland känns det som att effekterna tar över. Men det har vi förstås också upplevt förut.

Så det är många strider, de flesta till havs, och utomjordingarna får vi aldrig lära känna.

De är som robotar, helt utan känslor, och skapar inte direkt den där skräcken som ett riktigt djuriskt alien gör.

Så jag känner att det här är påkostat och snyggt men ack så opersonligt.

Av skådespelarna är förstås Alexander Skarsgård duktig. Även om det ibland känns som att han hamnat i ett lite tråkigt fack där han inte får visa sin talang utan mer posera.

Taylor Kitsch är också helt okej i sin roll. Men största överraskningen är faktiskt Rihanna som är riktigt tuff som Cora Raikes.

Dessutom är soundtracket riktigt bra.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

En fiende att dö för

Iskall dramatik av Peter Dalle.

Betyg:

Skådespelare: Axel Prahl, Richard Ulfsäter, Jeanette Hain, Tom Burke med flera.

Regi: Peter Dalle.

Det börjar chockartat. En rysk sjökapten blir dödad av en isbjörn ute på den tjocka polarisen.

Regissören Peter Dalle visar redan där att han har gott handlag för att direkt sätta oss tittare i en spännande situation.

Vi får sedan följa de förberedelser som görs för att skicka en internationell forskargrupp till Spetsbergen.

Två tyskar, två engelsmän, en svensk och en norsk sjökapten går sedan ombord på det ryska skeppet för att försöka hitta bevis på en teori som går ut på att alla kontinenter en gått satt ihop. Och att vi alla på vår kära jord har samma ursprung.

Att situationen sedan blir spänd på båten beror förstås på att resan startar dagen före andra världskrigets utbrott.

Och att de nazistiska idéerna som just då florerade inte direkt stödde tanken på alla människors lika värde.

Diskussionerna på båten skapar ett allt högre tonläge och snart står det klart att motsättningarna komma att leda till – om inte öppet krig – så åtminstone mord i lönndom.

Samtidigt känns också diskussionen om den svenske deltagarens neutralitet på sin spets. Går det att undvika att ta ställning i en sådan infekterad fråga som den nazistiska ideologin.

Manuset bjuder också på en del överraskande vändningar. En del bär på lömska hemligheter och har helt andra mål än de tänkta.

En ljuv kärlekshistoria mellan svensken och den enda kvinnan på skeppet, en av de tyska medborgarna, gör det än mer komplicerat.

Den kalla, men ack så vackra, omgivningen gör sitt till för att det ska bli iskall dramatik ända till slutet.

Så visst förtjänar filmen ett varmt mottagande.

Skådespelarna känns också passande för sina roller. Richard Ulfsäter som spelar svensken Gustav De Geer är lätt att känna sympati för.

Jeanette Hain som gestaltar Leni gör också bra i från sig.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

American Pie: Reunion

Det handlar mycket om sex - även om alla i gänget förlorat sin oskuld sedan länge.

Betyg:

Skådespelare: Jason Biggs, Alyson Hannigan, Seann William Scott med flera.

Regi: Jon Hurwirtz, Hayden Schlossberg.

1999 kom den första filmen om ”American Pie”, killen som tillfredsställde sig själv med en paj som substitut.

Sedan dess har det kommit otaliga uppföljare och där har kvaliteten sänkts eftersom och skådespelare har kommit och gått.

Nu har det ursprungliga gänget samlats för en återförening och självklart blir det mycket nostalgi.

Samtidigt är jag inte heller förvånad över att hela ensemblen ställer upp.

Det har inte gått så där jättebra för någon av dem och det kanske också har en naturlig förklaring.

Hur som helst, det är naturligtvis lite kul att se att karaktärerna inte har förändrats speciellt mycket.

De faller snabbt in i sina gamla roller och det blir så där småkul emellanåt.

Samtidigt känns det som en snällare cover av ”Baksmällan”. Kan en sådan film bli en sådan succé borde det gå att spela in rätt mycket pengar på att göra en ny ”American Pie”. Fast det känns som en rejäl baksmälla för det gamla gänget.

Handlingen är väl inte så där mycket att orda om. Det blir naturligtvis party, party, inte minst när Stifler kommer igång med sina galna tricks, han har inte riktigt växt ur kiss- och bajsåldern än.

Samtidigt är han den klart roligaste figuren, åtminstone om du gillar den sorten av humor som inte är anpassat för de fina salongerna. För det handlar mycket om sex – även om alla i gänget förlorat sin oskuld sedan länge.

Annars är det rätt snällt och till och med lite gråtmilt om gammal vänskap och som alltid i amerikansk film – kärnfamiljernas värde.

Seann William Scott som Stifler är som sagt den festligaste typen.

Men annars tycker jag nog att det var lustigare förr.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Piraterna

För mycket vuxenhumor.

Betyg:

Svenska röster: Daniel Sjöberg, Gustaf Hammarsten, Helena af Sandeberg med flera.

Regi: Peter Lord.

Först måste jag berömma ”Piraterna” för ett fantastiskt arbete med den tekniska lösningen. Dockorna är så häftiga att se och det är egentligen helt ofattbart att det blir så levande.

Men så har vi det där med innehållet. Jag tycker att barn ska få höra sagor som inte hela tiden bjuder på vuxenhumor.

Det är just det som är problemet med ”Piraterna”. Visst är det lite kul för oss föräldrar när Charles Darwin dyker upp och dessutom är väldigt lik sin tama apa, filmens roligaste karaktär.

Eller när självaste Jane Austen dyker upp på en festlig kväll på en skum pub.

Men för barnen, som är målgruppen, blir det naturligtvis väldigt svårt att förstå.

Själva historien, som handlar om en ganska misslyckad piratkapten, och kallas just Piratkaptenen, är inte heller så där lustig.

Han vill nämligen vinna piraterna stora pris för att ha roffat åt sig de största rikedomarna.

Men det är inte så lätt när utmanarna är några riktigt grymma typer.

Så vägen går till London där han träffar piraternas Nemesis, och det är inte Fantomen, utan drottning Victoria.

Den engelska regenten vill till varje pris komma åt Piratkaptenens papegoja, som inte alls är någon papegoja.

Det hela blir till ett virrvarr av händelser där alla försöker lura alla.

Och jag vet att det bara är på låtsas men jag tycker faktiskt att det är lite för hemskt ibland, åtminstone för småskolebarnen. Även om jag själv älskade Errol Flynns piratfilmer som ung pojke.

Filmen är dubbad till svenska och jag tycker att dialogen är lite för skrikig. Som en papegoja utan språk.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

The Devil Inside

Obehagligt om exorcism

Betyg:

Jag blir faktiskt riktigt rädd när jag ser den här rysaren som för tankarna till klassiska ”Exorcisten” – även om den inte har dess finess.

Filmen är upplagd som en dokumentär där vi får följa Isabella Rossi, en ung kvinna, i sin jakt på att finna svaret varför hennes mor tog livet av tre människor i Isabellas barndom.

Färden går till Rom där hon kommer i kontakt med två exorcister som försöker ge henne förklaringar som har med djävulstro att göra.

Det finns några scener som är djupt obehagliga. När människor talar i tungor och vrider sina kroppar i spasmiska rörelser.

Autenciteten förstärks dessutom av den skakiga amatörkameran som gör att vi kommer riktigt nära det som sker.

Men det obehagligaste i min värld och får mig att må riktigt illa är frågan om vilka som verkligen är besatta?

Är det dom som fått en ond ande i sin kropp eller dom som försöker driva ut den? Även om kyrkan som övervakare säger nej.

Moraliska frågor dyker också upp i mitt huvud. Hur är den förälder funtat som gömmer undan sitt barn i en källare för att de tror att djävulen har tagit över deras kropp?

Jag känner också att ju längre filmen lider så är det min tur att bli besatt av tanken att det här kommer att gå – bokstavligt talat – åt helvete.

Av skådespelarna blir jag mest imponerad av Simon Quarterman som spelar fader Ben Rawlings med passion och en tro på det onda som verkligen lyser ur de stirriga ögonen. Och det är inte vad jag ser som kristlig kärlek.

Sedan är det förstås också en helt annan sak att det här förmodligen bara är en spekulativ skräckfilm som jag inte borde ta på så stort allvar.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Wrath of the Titans

Utfyllnad på biorepertoaren

Betyg:

Skådespelare: Sam Worthington, Rosamund Pike, Liam Neeson med flera.

Regi: Jonathan Liebesman

Det är kanske några som kommer ihåg ”Clash of the Titans”, där halvguden Perseus tog upp kampen med underjordens härskare Hades.

Nu är Perseus tillbaka – naturligtvis i 3D.

Och han är precis lika rättrådig som tidigare. En krigare som inte vill slåss, en pappa som vill ge sin son en trygg uppväxt, en man som trots detta inser sitt ansvar och tar kampen för människosläktets överlevnad.

Jag var lite road av första filmen, ”Wrath of the Titans” känns däremot som ren utfyllnad på repertoaren.

Dialogen är till exempel så högtravande att det känns som att varje ögonblick ska visa hur duktiga och modiga människorna. Eller omvänt hur onda de är. Det finns inga nyanser.

Dessutom finns ju gudarna med. Zeus känns till exempel som en missanpassad filantrop som bara väntar på att filmen och hans liv ska ta slut.

Det var länge sedan Liam Neeson, som spelar Zeus, kändes så uttråkad i en roll som i den här uppföljaren.

Däremot är det naturligtvis snyggt filmat. Det finns sekvenser som skapar en känsla av att vara kroppsligt närvarande och uppleva hisnande ögonblick i en bergochdalbana. Men det finns också scener som blir så röriga att jag får ont i huvudet av att titta på.

Till slut kan jag vara lite positiv mitt i allt sågande. Hephaestus (Bill Nighy) är en birollsfigur som är riktig rolig och spelas med lite distans till det annars så gudsfruktiga.

Men tyvärr är den rollen alldeles för liten för att filmen ska få en stjärna till.

Sam Worthington spelar återigen huvudrollen som Perseus och han är ju en man som passar bra för stridsscener.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Prinsessan Lillifee 2 – den lilla enhörningen

En värld som skimrar i rosa.

Betyg:

Svenska röster: Amy Diamond, Nassim Al Fakir, Danny Saucedo med flera.

Regi: Ansgar Niebuhr, Zhijan Zu, Alan Simpson.

Prinsessan Lillifee är tillbaka. Och hennes värld är som vanligt så där rosaskimrande vacker.

Men Lillifee drömmer hemska mardrömmar om sina flygande enhörningar till vänner.

Och en dag kommer ett litet knyte till henne, det lilla fölet Lisa, för visst heter enhörningars barn också föl?

Pigge, den roliga grisen, blir lite svartsjuk och tycker att han inte får tillräckligt med uppmärksamhet när alla vill gosa med Lisa.

Men han ställer förstås upp när Lillifee ska leta igen Rosalie och Kobolt, Lisas föräldrar.

De hamnar i ett snörike där den elaka pris Snö förvandlat allt till is. Till och med sin egen bror.

Jämfört med den första filmen är det här lite mer spännande, lite mer äventyrligt.

Samtidigt är det anpassat för de allra minsta barnen. Siri, 3 år, som följde med mig kunde till exempel sitta alldeles stilla i den dryga timme det pågick och tyckte dessutom att den var jättebra.

För oss vuxna blir det förstås lite för gullepluttigt långa stunder. Men där finns i alla fall en sensmoral om hur viktigt det är med vänner och alla ska vara snälla med varandra. Dessutom är det roligt att den bästa föräldern är en pappa, den så omtänksamma grodan Carlos.

Teckningsmässigt är det också anpassat för de yngre.

De svenska rösterna fungerar också bra med Amy Diamond som topp. Hon får dessutom tillfälle att sjunga.

Så visst är det här en lämplig film för alla små prinsar och prinsessor som tycker det är spännande att gå på bio.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Lorax

Färggrant och fantasieggande

Betyg:

Svenska röster: Hannes Edenroth, Mikaela Ardai Jennerfors, Bengt Järnblad med flera

Regi: Chris Renaud, Cinco Paul, Ken Daurio.

”Lorax” är verkligen en färggrann och fantasieggande historia för barnen.

Vi får först träffa den unga killen Ted som bor i en stad helt gjord av plast och där hårdvaran är ren luft på burk.

När hans kärlek, Audrey, avslöjar att hennes stora passion är att hitta ett levande träd får Ted en ny uppgift i livet.

Med hjälp av sin mormor, värsta kruttanten på länge i en tecknad film, får han tips om var han kan hitta det som naturen gång skapat men människan förstört.

Vägen går till Once-ler, en eremit i ett ödelagt land, och Ted får höra berättelsen om hur penningbegär förstört miljön inte bara för oss människor, utan för allt levande liv i naturen.

Den som försökt kämpa emot är en liten snubbe med mustasch, Lorax. Han försöker stoppa skövlingen men profiten går före.

Berättelsen baserar sig på en saga av dr Seuss och det går inte att neka till att det är ett inlägg i miljödebatten för våra barn.

Visserligen är träden lite väl gulliga, fluffigt söta, men samtidigt känns andemeningen ändå så rätt för kommande generationer. De kanske kan ta hand om vår kära jord på ett bättre sätt än vi gjort.

Det bjuds också på en del skratt och barnen har allra roligast åt Teds mormor – precis som jag.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Hotell Marigold

En förtjusande liten pärla.

Betyg:

Skådespelare: Judi Dench, Tom Wilkinson, Bill Nighy med flera.

Regi: John Madden

Det är inte så gott om filmer med äldre människor i huvudrollerna.

Därför känns ”Hotell Marigold” som en alldeles förtjusande liten pärla i utbudet.

Det handlar om sju äldre människor som bestämmer sig för att bryta upp från sitt trygga liv i England. De fastnar för en annons om ett bekymmerslöst på ett hotell i Indien med det klingande namnet Marigold.

Ett liv i lyx utlovas men framme på plats upptäcker de att hotellet inte är riktigt så skimrande som utlovats.

Men det intressanta är förstås hur individerna påverkas av denna så totala omvälvning av deras liv.

Den här berättelsen berikas dessutom av det myllrande folkliv och den annorlunda kultur som gör att de här sju pensionärerna förstår att livet är för kort för att inte leva det fullt ut.

Den personlighet jag fastnar mest för är Evelyn som spelas med sådan värdighet av Judi Dench.

Evelyn är en nybliven änka som varit gift i 40 år men inte förstått, eller velat förstå, hur stora skulder hennes man dragit på sig i hemlighet.

Hur ska hon klara sig själv, eller rättare sagt, hur ska hon få mod att klara sig själv?

Den andra personen som väcker känslor är domaren Graham. En man som förlorade sitt livs kärlek som ung man och aldrig kommit över skulden för att han inte vågade agera den gången.

Nu kommer han tillbaka till sitt gamla hemland och försöker sona sina, som han själv ser det, synder.

Tom Wilkinson spelar honom på ett alldeles utmärkt sätt.

Överhuvudtaget är alla de rutinerade skådespelarna en fantastisk tillgång för filmen.

De får oss att förstå att även inskränkta gamlingar kan bli av med sina fördomar – bara de försöker.

Så visst är det här något för alla som föredrar god dialog före fartfylld action.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

The Hunger Games

En film med inneboende kraft.

Betyg:

Skådespelare: Jennifer Lawrence, Liam Hemsworth, Elizabeth Banks med flera.

Regi: Gary Ross.

Suzanne Collins romantrilogi om ”The Hunger Games” har blivit en stor försäljningssuccé.

Så filmen kommer inte som någon överraskning med tanke på Hollywoods förtjusning i sådana serier.

Däremot kommer faktiskt filmens inneboende kraft som en överraskning för mig som inte läst boken.

För även om det här på ytan är den ultimata dokusåpan, ett Big Brother där deltagarna inte blir utröstade utan avrättade av sina medtävlare, så finns det ändå ett socialt patos som känns rätt.

Det handlar om den 14-åriga tjejen Katniss Everdeen som bor i ett framtida samhälle där befolkningen delats in i olika distrikt.

Varje år plockas två deltagare från varje område ut, en tjej och en kille, för att medverka i en direktsänd tv-show, ”Hunger Games”, där det bara finns en vinnare, den som överlever.

Katniss hoppar in i stället för sin lillasyster i tävlingen och där tvingas hon till beslut som helt strider mot hennes övertygelse.

Samtidigt är det inte spänningen i tävlingen som är det viktiga. Det är i stället de beslut hon fattar utifrån sin och andras desperata situation.

Samtidigt är det en berättelse om hur ungdomar blir svikna av de vuxna. Att reglerna ändras, att vissa moment redan är förutbestämda och att i ett totalitärt samhälle som det här är alla utom den styrande diktatorn undgängliga.

Så visst är det här mer än en våldsam tv-show. Även om det ibland är riktigt obehagligt och känns som att 11-årsgränsen kanske är lite lågt satt.

Jennifer Lawrence blev jag väldigt förtjust i den så starka ”Winter Bones”. Hon har en inneboende styrka i sin kropp och en glöd i ögonen som gör henne riktigt passande för rollen som Katniss. En blivande stjärna.

Woody Harrelson är dessutom så där lämpligt galen som mentorn Haymitch.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

My Week With Marilyn

Finstämt om en mytomspunnen kvinna.

Betyg:

Skådespelare: Michelle Williams, Kenneth Branagh, Eddie Redmayne, Julia Ormond med flera.

Regi: Simon Curtis.

Marilyn Monroe är en mytomspunnen kvinna som trots sitt allt för korta liv fortfarande lever i mångas medvetande tack vare sina filmer.

Det har också gjorts åtskilliga produktioner om Marilyns stormiga liv.

Men ingen med sådan ömhet över en vilsen själ som den engelska ”My Week With Marilyn”.

Historien utspelar sig 1956 då Marilyn kommer till England för att spela in en film med Sir Laurence Olivier, en seriös skådespelare skolad i den klassiska andan.

Och givetvis blir krocken mellan honom och Marilyn oundviklig.

Marilyn var ju en av de första skådespelarna som spelade enbart på sin närvaro, sin förmåga att leva sig in i rollerna, i stället för att agera på order.

Dessutom hade hon redan vid den här tiden hamnat i missbruk av olika former till stor del beroende på hennes osäkerhet inför den enorma uppmärksamhet hon drog till sig.

Hon var gift med författaren Arthur Miller, men även han hade problem med Marilyns nyckfulla beteende.

Mitt i all denna turbulens hittar vi så Colin Clark, en ung man som är tredje regiassistent i samband med inspelningen.

Hans möten med Marilyn ger henne en känsla av att vara en alldeles vanlig människa och Colin blir förstås vansinnigt förälskad.

Filmen baserar sig för övrigt på en sann historia, Clark skrev senare en bok om sin vecka med Marilyn.

Filmen är som sagt gjord med en fin närvaro och i en tidstypisk anda.

Dessutom är skådespelarna i sann engelsk stil alldeles charmanta.

Michelle Williams är inte bara lik Marilyn Monroe, det känns verkligen som att hon ÄR Marilyn.

Kenneth Branaghs porträtt av Laurence Olivier är också stor skådespelarkonst.

För att inte tala om Judi Dench som utstrålar sådan värme i rollen som Dame Sybil Thorndike.

Eddie Redmayne är dessutom riktigt naivt gullig som Colin Clark.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Hugo Cabret

En film som väcker sympati.

Betyg:

Skådespelare: Asa Butterfield, Ben Kingsley, Chloe Grace Moretz, Sacha Baron Cohen med flera.

Regi: Martin Scorsese.

Martin Scorsese är en fantastisk bildförmedlare som regissör.

Och det här är en underbart vacker film om en pojke, Hugo Cabret, som står alldeles ensam i världen.

Sedan hans pappa avlidit bosätter han sig på en tågstation i Paris och sköter hela byggnadens komplicerade klocksystem.

Redan från första scen ser vi in i Hugos så stora vackra ögon och ser den sorg som hela hans kropp utstrålar.

Runt honom vävs sedan en fantastisk historia som präglas lika mycket av interiör och stämning som repliker och handling.

Samt en rad udda personligheter.

Hugos första möte med Georges Melies, en elak gammal gubbe i en liten leksaksaffär, blir till en uppvisning i hur en vuxen kan skrämma ett barn även utan att använda fysiskt våld.

Samtidigt förstår jag att bakom Georges så illvilliga framtoning finns där en obegriplig sorg.

På stationen finns också en väktare som har som sin huvuduppgift att fånga in föräldralösa barn. Även där förstår vi att det är bristen på kärlek som förvandlat honom till en plågsam översittare.

Mitt i all denna grymhet möter Hugo så den jämnåriga flickan Isabelle. En tjej som förstått hur viktigt det är med vänskap i en på många sätt orättvis värld. Det får också hoppet att spira om bättre tider.

Mitt i detta myllrande människohav som en tågstation utgör har också Scorsese på ett mästerligt sätt fått fram den värld som Hugo lever i. En miljö fylld av tickande urverk som för tankarna till stumfilmer som Charlie Chaplins storverk ”Moderna tider”.

Scorsese har också valt skådespelarna med omsorg. Asa Butterfield som spelar Hugo kommer garanterat att väcka föräldrainstinkten till liv hos alla som ser filmen.

Han förmedlar känslor som är helt oemotståndliga för varje individ med minsta lilla empati för utsatta barn.

Ben Kingsley gör en mångfacetterad insats som Georges Melies.

Och Sacha Baron Cohen passar i sin roll som barnhatande inspektör.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Kvarteret Skatan reser till Laholm

Skrattar gott åt dumheterna

Betyg:

Skådespelare: Johan Glans, Vanna Rosenberg, David Batra med flera.

Regi: Mikael Syrén

”Kvarteret Skatan” har visats i TV i flera omgångar.

Nu kommer de lite udda individerna på bio och då handlar det om den traditionella parsemesterresan till Laholm.

Och eftersom filmens titel är som den är, är det inte så svårt att räkna ut att de hamnar där, trots att många av karaktärerna vill hitta på något nytt – inte minst för att få fart på avsomnade kärleksliv.

Det är Ulf, denna så korkade man, som driver på beslutet att trots allt åka.

Han tar till och med till så drastiska metoder som att påstå att han har cancer bara för att resan ska bli av.

Den här komedin bygger förstås mycket på igenkännandets glädje.

En del kanske går över gränsen till det plumpa, men samtidigt är det gjort med en ironi som känns rätt välgörande.

Själv skrattar jag gott åt många av dumheterna, det är ungefär som en klassisk svensk pilsnerfilm där det mesta går på tok tio gånger om.

Första scenen där Magnus och Frida diskuterar sitt äktenskap är till exempel väldig lustig i all sin enkelhet.

Roligast är annars Ulf som spelas på ett så, jag skulle vilja säga intensivt sätt, av David Batra.

Det finns liksom inget stopp, han bara kör på i sin alldeles egna, men ack så jobbiga, stil.

Magnus (Johan Glans) och Fridas (Vanna Rosenberg) gnällande på varandra är också sådant som skapar humor i all sin vardaglighet.

Johan Glans passar perfekt som, för att använda hans hustrus vokabulär, elak kärring.

Jag har dessutom kul åt Rachel Molin som gör allt för att ge sin rollfigur, den inbitna singeln Jenny, en ny profil. Även om jag hela tiden känner att Jenny är Jenny. Även om hon hittat sin norska drömprins

Sammantaget: det är 1,5 timmes vardaglig underhållning.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

John Carter

Snygg hjälte och snygga effekter

Betyg:

Skådespelare: Taylor Kitch, Lynn Collins, Dominic West med flera.

Regi: Andrew Stanton.

Edgar Rice Burroughs är mest känd för sina böcker om djungelhjälten Tarzan.

Det är inte lika känt att han också skrev en del science fiction-romaner. De flesta handlar om John Carter, en människa som hamnar på Mars, eller Barsoom, som marsianerna själva säger.

Någon kanske också kommer ihåg en serietidning som gavs ut under några år, men den hade inget med Burroughs alster att göra annat än namnet.

Regissören Andrew Stanton är däremot mer troget originalet.

Han skapar också direkt spänning genom att inleda historien på jorden där John Carter just avlidit.

Vi får sedan följa hans äventyr på Mars genom en dagbok som han skänkt åt sin släkting, vilket naturligtvis är en ung Edgar Rice Burroughs.

John Carter hamnar direkt i ett våldsamt krig på Mars och eftersom gravitationen påverkar hans styrka till det bättre blir han snabbt en hjälte. Det är bara det att John Carter egentligen inte vill slåss, han tror inte på våldet som konfliktlösare.

Och fastän det här är en actionfilm med många tuffa kamper är det ändå inte själva striden som är det egentliga ämnet.

Det handlar istället om en man som förstår att förtryck och diktatoriska metoder inte kan accepteras. Och att alla människor och – marsianer – har ett egenvärde. Och att ibland är revolt den enda lösningen för att en planet ska överleva.

Dessutom bjuder filmen på en alldeles förtjusande kärlekshistoria mellan John Carter och Dejah Thoris, en vetenskapskvinna av kunglig börd.

Annars är det skickligt gjort, effekterna, naturligtvis i 3D, gör att det känns verkligt mitt i det overkliga.

Taylor Kitch är dessutom riktigt charmerande som John Carter mitt i den annars så buttra framtoningen.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Isdraken

Svensk film som skapar känslor

Betyg:

Skådespelare: Philip Olsson, Malin Morgan, Feline Andersson med flera.

Regi: Martin Högdahl.

Jag önskar faktiskt att många föräldrar tar sig tid och ser den här produktionen med sina barn.

För det är en riktigt gripande film om en liten grabb som har hamnat i den klassiska fällan, att ta hand om sin svårt alkoholiserade pappa.

Jag riktigt känner in i minsta por hur debuterande regissören Martin Högdahl tar ämnet på allvar ur barnets synvinkel.

Mik, 11-åringen som har huvudrollen, kan naturligtvis inte bli kvar hos sin far i storstan, speciellt inte när storebror också försvinner.

Istället hamnar han hos sin faster i Norrbotten och Miks första upplevelser av det lilla samhället är inte direkt positiva.

Men snart upptäcker han att det finns en trygg gemenskap att lita sig till. Oavsett om det gäller kompisar eller två original till bröder som inte pratat med varandra på många, många år, fastän de bor vägg i vägg.

Fast säg den lycka som är beständig. Socialtjänsten hittar en ”perfekt” fosterfamilj åt Mik och hans helvete börjar om.

Och han kan istället börja drömma om vilsna blåvalar, en tröst i ett liv som inte är människovärdigt.

Jag gillar som sagt den ton som Martin Högdahl använder. Han använder många fina liknelser för att få oss att förstå en ledsen själ i en liten kropp. Lösningen finns inte i paragrafer och meningslösa ord. Det finns istället i omtanke och förmåga att lyssna.

Kärlek handlar om att våga bry sig om. Och att vi vuxna måste låta barn vara barn.

Jag måste också berömma de unga skådespelarna som känns så levande i sina roller.

Mest imponerar Philip Olsson och Feline Andersson, en alldeles underbar liten duo i en värld som ibland känns så ondskefullt orättvis.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Thorsten Flinck

En dans på knivens egg (Columbia/Sony)

Betyg:

Svenskt. Titeln säger ganska mycket. Å ena sidan jämförs Thorsten Flinck med sådana som Jan Malmsjö och Richard Wolff, som är skickliga uttolkare av andras material. Men kanske är han egentligen ändå närmare en sådan som Toni Holgersson, Flinck tolkar nämligen sina sånger med en sådan nerv att han stundtals skakar om en rejält. Det är omöjligt att inte tro honom när han sjunger: /kärleken, den är vårt enda hopp/ i inledande titelspåret. En annan favorit är Contacts ”Fyrvaktarens dotter”, eller att åter höra ”Vägen hem” som fortfarande känns som en syster till ”Vintersaga”. Gemensam nämnare för alla dessa låtar, Ted Ström. Flinck berör.

Rapportera fel

Nobels testamente

Mord på Nobelfesten

Betyg:

Skådespelare: Malin Crépin, Björn Kjellman, Kajsa Ernst med flera.

Regi: Peter Flinth.

Liza Marklunds böcker om journalisten Annika Bengtzon är bästsäljare. Jag har också läst dem.

Däremot tycker jag inte att ”Nobels testamente” är någon av de bättre.

Och tyvärr gäller det också filmversionen.

Miljön är annars lite ovanlig till en början. Det handlar om det finaste party Sverige kan bjuda på, Nobelfesten.

Annika Bengtzon befinner sig där som reporter och blir ögonvittne till hur en israelisk pristagare skjuts på öppet dansgolv, skadas allvarligt, och samtidigt dör en kvinnlig ledamot av Nobelkommittén som han dansade med.

Misstankarna faller förstås direkt på en islamistisk terrorgrupp. Fast Annika Bengtzon, som belagts med yppandeförbud av polisen, är inte lika övertygad och skapar en utredning på egen hand.

Jag vet att det låter spännande men det känns så himla stereotypt när Annika valsar runt och själv skapar nyheter.

Det handlar dessutom om mycket spring i trappor med misstänkta förföljare och även den så vanliga hotbilden i ett parkeringsgarage.

Dessutom tycker jag att historien känns väldigt osammanhängande. För många hopp i handlingen gör det svårt att lära känna människorna bakom rollerna.

Malin Crépin har tagit över rollen som Annika Bengtzon och hon känns bäst när hon får visa lite humör över sitt privatliv och oförätter mot sin son.

Som journalist borde jag förstås också tycka om miljön, en hel del utspelas på redaktionen där Annika jobbar.

Men det känns som att den där riktiga nyhetspulsen aldrig når fram till mig.

Roligast är annars en nidporträtt av Kvällspressens chef för nöjesredaktionen som spelas på ett väldigt humoristiskt sätt av Pia Johansson.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Journey 2 the Mysterious Island

Äventyr i fantasins värld.

Betyg:

Skådespelare: Josh Hutcherson, Dwayne Johnson, Vanessa Hudgens med flera.

Regi: Brad Peyton.

Jules Verne var en av mina favoritförfattare i ungdomens år. Han bjöd på spännande äventyr i miljöer som gjorde fantasier verkliga.

Nu har uppföljaren till ”Resan till jordens medelpunkt” kommit. Den gången hamnade ju den Sean Anderson under Islands vulkaner.

Nu åker han till ”Den hemlighetsfulle ön” i sällskap med en riktig klippa, sin styvfar Hank spelad av Dwayne Johnson. Dessutom med en smått galen helikopterförare och hans dotter Kailani, som Sean blir väldigt förtjust i.

Du som läst boken vet sedan att den här ön i Stilla havet inte är riktigt som andra exotiska platser på vår jord.

Det bjuds på många överraskningar både i form av djur och natur.

Specialeffekterna känns rätt okej, speciellt en färd på några jättelika bin skapar en hisnande känsla.

Dessutom visar det sig att Seans farfar redan befinner sig på ön, han har vigt sitt liv åt att hitta Jules Vernes fantasiplatser på riktigt.

Sammantaget är det här ett äventyr för de lite äldre barnen och naturligtvis också ett bra sätt att hitta till Jules Vernes böcker som trots allt bjuder på betydligt mer än filmerna.

När det gäller skådespelarna är Michael Caine passande i rollen som farfar. Han kan bjuda på sin lite torra humor utan att det känns malplacerat.

Jag gillar också Dwayne Johnson som inte bara består av muskler – även om det första intrycket är just precis det.

Och visst är ungdomarna Josh Hutcherson och Vanessa Hudgens rätt söta som Sean och Kailani.

Däremot blir dialogen ibland så där amerikanskt familjesmörig. Det känns inte riktigt som Jules Verne.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

War Horse

En film som berör.

Betyg:

Skådespelare: Emily Watson, David Thewlis, Jeremy Irvine med flera.

Regi: Steven Spielberg.

Det första ord som kommer upp för mig när jag sett ”War Horse” finns inte i svenska akademins ordlista.

Det jag tänker på är ”hästimental”.

För det här är en väldigt sentimental berättelse där en häst har huvudrollen.

Och jag kan inte låta bli att dras med i historien om det underbart vackra och modiga halvblodet Joey som efter en tuff och härdande barndom tvingas ut i kriget. Joey är alltså en häst om du inte förstod det.

Handlingen startar i England just före första världskriget där en fattig bonde köper in en unghäst på auktion. Han bjuder långt över sin ekonomiska status på ren tjurighet.

Men Joey blir en ögonsten för sonen i huset, Albert, och allt skulle kunna bli lyckligt och lika vackert som den engelska landsbygden en härlig vårdag.

Men kriget kommer, Joey säljs till militären och får sedan uppleva många sidor av det första världskriget som på sitt är det brutalaste krig som mänskligheten upplevt.

Joey vandrar mellan olika ägare och en del av livsödena är så sorgliga att det är svårt att hålla tillbaka tårarna.

Att tårarna sedan kommer när det närmar sig slutet kan jag också avslöja. Speciellt en scen mitt i skyttegravarna på västfronten berör. Så näsdukar är på sin plats.

Steven Spielberg är ju en regissör som gärna använder mycket vackra bilder som kontrast till det grymma. ”War Horse” är inget undantag.

Av skådespelarna gillar jag Niels Arestrups karaktär väldigt mycket. En morfar som fortsätter leva i krigets skugga enbart på grund av kärleken till sitt barnbarn.

Och i denna till stora delar männens värld så gör också Emily Watson ett starkt porträtt av en kärleksfull mor och maka.

Men naturligtvis är det Joey som har huvudrollen. Även om han filmen igenom faktiskt gestaltas av 14 olika hästar.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

This Means War

Triangeldrama med action

Betyg:

Skådespelare: Reese Witherspoon, Chris Piner, Tom Hardy.

Regi: McG.

Jag ska inte förneka att det finns roliga scener i den här komedin där två goda vänner och CIA-agenter slåss, och då menar jag bokstavligen, om samma tjej.

Kvinnan i deras gemensamma liv heter Laureen Scott, en tjej som besviken på allt vad karlar heter, men ändå söker efter en man att älska.

Det är bara det att hon förälskar sig i både Tuck och FDR utan att hon vet att de är polare på jobbet.

Jag skrev att det fanns det som var kul. Och det är en av birollerna som lockar fram mest leenden. Det är Laureens väninna Trish vars ”goda” råd är så klockrena att det bara är att skratta med.

Annars är det lite gammeldags stuk över ”This Means War”. En hel del actionscener mellan de romantiska klippen, så där som många filmer gjordes på 80-talet.

Och dessutom en läskig skurk som hotar betydligt mer än det triangeldrama som pågår.

Reese Witherspoon är för all del en trevlig skådespelare. Precis så där lagom för att passa i rollen som olycklig singeltjej mitt i karriären.

Chris Pine och Tom Hardy har också en del yttre kvaliteter som känns passande för deras roller. Samt förstås lite av glimten i ögat, annars skulle det bli outhärdligt.

Fast bäst är som sagt Chelse Handler (Trish) som stjäl stora delar av showen.

Jag vet dessutom att jag inte ska ta sådana här filmer på allvar. Men ändå känns det lite konstigt när övervakningssamhället används till att spionera på blivande flickvänner istället för misstänkta terrorister. Det känns faktiskt riktigt sjukt och får mig att fundera mer på personlig integritet än vem som ska få vem.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Safe House

Vansinnigt spännande thriller.

Betyg:

Skådespelare: Denzel Washington, Ryan Reynolds, Vera Farmiga med flera.

Regi: Daniel Espinosa.

Daniel Espinosas filmatisering av ”Snabba Cash” antydde hur mycket skicklighet det finns i Daniel Espinosas regiarbete som förmedlare av action.

Nu får han chansen att arbeta i Hollywood med en helt annan budget och jag skulle bli förvånad om inte det här innebär ett internationellt genombrott för den 34-årige svensken.

”Safe House” är nämligen en vansinnigt spännande thriller där en orutinerad CIA-anställd hamnar mitt i händelserna centrum.

Matt Weston arbetar som telefonvakt i ett safe house i Kapstaden, Sydafrika.

Ett långtråkigt jobb, det händer nästan ingenting under arbetstiden.

Ända tills Tobin Frost, en avhoppad CIA-spion, kliver in på den amerikanska ambassaden och överlämnar sig.

Han förs till Westons säkra hus men det visar sig att det inte alls är tryggt

Och ganska snart står Matt Weston som ensam beskyddare av Tobin Frost. Om nu Frost vill bli skyddad förstås.

Tempot är uppskruvat filmen igenom, många actionscener och skottlossningar.

Samtidigt har Espinosa lyckats föra in de tvivel som ansätter Matt Weston. Vems ärenden går han egentligen? Vilka är fienderna? Med andra ord så långt ifrån filmer det går att komma där svart är svart och vitt är vitt och de så viktiga nyanserna i världspolitiken helt försvinner.

Denzel Washington är alldeles utmärkt som den mystiske Tobin Frost. Han får verkligen fram det cyniska i en man som sett allt i den hemliga agentvärlden.

Jag gillar också Ryan Reynolds som Matt Weston. En skådespelare som kan vara både känslosam och iskall i sitt agerande.

Kul är förstås också att Joel Kinnaman och Fares Fares finns med. Båda gör bra ifrån sig även om Fares Fares överraskar mer. Han visar att även en komiker kan förvandlas till en otäck skurk med skickligt kroppsspråk.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Chronicle

Överraskande manus om killar med superkrafter.

Betyg:

Skådespelare: Dane DeHaan, Alex Russell, Michael B Jordan med flera.

Regi: Josh Trank

Den här filmen handlar om tre killar som en dag råkar ut för det ofattbara.

De får superkrafter efter ett mystiskt möte med något som förefaller vara en utomjordisk existens.

En av styrkorna med ”Chronicle” är att vi först får lära de tre killarna, Andrew, Matt och Steve i deras vardagliga liv.

Andrew har nämligen köpt en videokamera och det skakiga filmandet ger förstås en autenticitet åt händelserna som annars hade varit svåra att ta till sig.

Vi förstår också att Andrew är en kille med stora sociala problem. Väldigt få kompisar, tidvis mobbad, en supande far och en sjuklig mor.

När sedan killarna upptäcker sina krafter blir det först till upptåg och practical jokes.

Men snart förstår de att krafterna också kan användas till annat.

Här får filmen också en betydligt mörkare sida. En sensmoral som får oss att förstå att vi människor inte har rätten att leka Gud.

Dane DeHaan som spelar Andrew lyckas på ett övertygande sätt få fram de känslor som finns hos den från början så utsatte ynglingen.

Och hur han förändras av vetskapen att han inte längre bara behöver ta emot.

Men frågan är om det hjälper honom någonting?

Jag gillar också Alex Russell (Matt) som känns som en filosofisk tänkare i en värld där yta annars betyder allt.

Så visst känns det här som en annorlunda film långt ifrån heroiseringen av våra vanliga superhjältar.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Sean Banan – Inuti Seanafrika

Norrans recensent går inte bananas över filmen.

Betyg:

Artister: Sean Banan, Kikki Danielsson, Dr Alban med flera.

Regi: Jesper Andersson.

Jag vet att jag tog i som rubricerade det här som en komedi.

Men jag skrattade faktiskt en gång under den dryga timmen jag satt på biografen.

Eller log är en bättre beskrivning.

Det är när Sean Banan kommer in på en postkontor i Afrika med tre byråkrater. Men sedan lyckas deras entoniga pappersvändande och frimärksstämplande bli till en riktigt fin melodi som det till och med går att dansa till.

Men i övrigt är det skräp. Och jag vägrar kalla huvudrollsinnehavarna för skådespelare. De får nöja sig med epitetet artister.

Någon handling att beskriva finns egentligen inte.

Ja, ja, det kanske ska beskriva hur Sean Banan åker till Afrika med Kikki Danielsson för att göra en musikvideo.

Det är naturligtvis ett försök att få oss att skratta åt Kikkis självironi men jag känner det mer som att jag vill gråta över vad hon tvingas ställa upp på.

Och Dr Alban ska vi bara inte tala om. Hans uppträdande är lika patetiskt som när han bildade Friends in Need tillsammans med bland andra Björn Borg och Tomas Brolin.

Jag förstår att det här riktar till sig till de förskolebarn som har Sean Banan som en idol.

Men jag tvivlar uppriktigt sagt på att ens de skrattar åt skämten som känns lika usla som Johannes Brosts skådespelande. Jo, han är med också. Det säger väl egentligen allt om den eventuella kvaliteten.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Star Wars – Det mörka hotet

Star Wars gör comeback på biograferna i 3 D

Betyg:

Skådespelare: Liam Neeson, Ewan McGregor, Natalie Portman med flera.

Regi: George Lucas.

Så är den tillbaka, första episoden i ”Star Wars”. Första gången den hade premiär i Skellefteå var den 19 augusti 1999 på klassiska Grand och naturligtvis var första föreställningen utsåld.

Att den inte kommer att dra lika mycket publik den här gången tar jag för givet.

Det enda nya är ju 3 D-effekterna. De ger i och för sig en del av scenerna lite extra. Som när unge Anakin Skywalker kör sin beryktade racerunda som i slutändan ger honom chansen att utbilda sig till jediriddare.

Handlingen ska jag däremot inte orda så mycket om. Jag förmodar att du känner till vad det går ut på.

Nämligen första delen i vad som förklarar varför Anakin senare, eller för att vara helt korrekt, tidigare, förvandlades till Darth Vader.

Min favorit redan på den tiden var drottning Amidala som spelas så änglalikt av Natalie Portman. Hennes utstrålning är precis lika stark då som nu.

En drottning med ett rättvisepatos som känns så starkt i tider då det annars mest handlar om att tänka på sig själv.

Det finns också många andra duktiga skådespelare med som Liam Neeson och Ewan McGregor.

För att inte tala om Pernilla August som gör ett fint porträtt av en kärleksfull mor.

Filmen kommer att visas både i en dubbad och textad version här i Skellefteå.

Och för de yngsta som föredrar den dubbade versionen kommer Jar Jar Binks – gungan med den långa tungan – naturligtvis att locka fram många skratt.

För han är en klassisk snubblare med oförtjänt dåligt rykte.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Mästerkatten

Den har allt för barnen

Betyg:

Svenska röster: Rafael Edholm, Lina Hedlund, Kim Sulocki med flera.

Regi: Chris Miller

Egentligen gillar jag hundar bättre än katter. Men det finns en kissemisse jag bara älskar, Shreks kompis Mästerkatten i sina ärtiga stövlar.

Här får vi träffa honom innan han blivit kompis med träsktrollet.

Och tillsammans med sin vännina Kitty Softpaws, en mästertjuv med sina mjuka tassar, blir det här ett färgsprakande äventyr som faktiskt innehåller allt för att göra barnen nöjda.

Min juniorrecensent Uma var till exempel halt fascinerad och jag satt själv också och skrattade lika gott åt tokigheterna och höll andan när det blev lite för spännande.

Det finns många roliga episoder som bara måste ses. Men själv skrattade jag allra mest när Mästerkatten och Kitty ställer till med en dansduell som vi aldrig sett maken till.

Det är nämligen precis motsatsen till en stillastående styrdans. Det är full fart från golv till tak och med 3 D-tekniken blir det än mer häpnadsväckande.

Mästerkatten och Kitty har dessutom båda så härlig attityd. Det är ungefär som att sätta ihop Zorro och Catwoman till en vinnande kombo.

En annan figur som finns med är den runda Humpty Dumpty som försöker få in Mästerkatten och Kitty på brottets bana. Jakten på gåsen som värper guldägg är nämligen det som äventyret egentligen handlar om.

Och naturligtvis finns det också några galna skurkar med som gör allt för att stoppa de planerna.

Dessutom är det som alltid skickligt animerat

Så visst är det här ett äventyr som passar hela familjen. Och det finns till och med en och annan ordvits för oss som uppskattar den typen av humor.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Järnladyn

Meryl Streep briljerar

Betyg:

Skådespelare: Meryl Streep, Jim Boadbent, Alexandra Roach med flera.

Regi: Phyllida Lloyd.

Meryl Streep har alltid tillhört mina favoriter bland Hollywoods skådespelare.

Hon gör mig inte heller besviken när hon gestaltar Järnladyn i brittisk politik, Margaret Thatcher.

Meryl Streep ger nämligen liv åt en legend i Storbrittaniens historia. Den första kvinnan att bli premiärminister i GREAT Britain, för det var just med versaler hon betonade det stora i att vara medborgare i det här landet.

Regissören Phyllida Lloyd har också valt ett lite annorlunda grepp istället för att berätta en biografi rakt upp och ned.

Vi får i stället träffa en äldre kvinna, tidvis förvirrad, som gör tillbakablickar på sitt liv och det pris hon fick betala för sin politiska gärning.

Det är just i de scenerna som Meryl Streep får briljera. Eftersom jag själv haft en mamma som hade problem med minnet så finns det så mycket i både ord och agerande som känns så äkta.

Frågan är bara om Margaret Thatchers politiska gärning också inkluderade ett värdigt åldrande på samhällets bekostnad, men det är förstås en helt annan sak.

Det som också känns intressant med filmen är att den ger oss en inblick i varför Margaret Thatcher hade en sådan passion för sitt politiska värv.

Och i de scenerna går det inte att undgå att känna en stor beundran för henne.

För hon hade inte bara politiska motståndare att ta strid med. Det handlade lika mycket om att ta kamp mot det egna konservativa partiet där männen sedan urminnes tider varit de som bestämt och inte ens släppt in kvinnorna i samlingsrummen.

Problemet med filmen är förstås ändå att du måste ha ett intresse av modern historia för att få något utbyte av den.

För även om Margaret Thatchers tid vid makten innehöll både Falklandskriget och många obehagliga bombdåd så är det inte direkt action vi talar om.

Det som är mest actionbetonat är faktiskt de så underhållande debatterna i det engelska parlamentet.

Jag har redan berömt Meryl Streep men måste också få ge en vacker röd ros till Jim Boadbent som spelar mannen vid Järnladyns sida, Denis Thatcher.

Denis så torra engelska humor måste ha betytt mycket för Margarets Thatcher. Att ta tuffa beslut kräver också att du ibland måste få koppla av.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

En gång i Phuket

Känns som en modern sällskapsresa

Betyg:

Skådespelare: Peter Magnusson, Susanne Thorson, Jenny Skavlan, David Hellenius med flera.

Regi: Staffan Lindberg.

Jag kan inte rå för att jag helt plötsligt börjar tänka på Peter Magnussons rollfigur Sven som en 2010-talets variant av Stig-Helmer Olsson ute på sällskapsresa.

För nu är det inte Kanarieöarna som gäller för Svensson. Nu gäller det att förverkliga sig själv i Thailand.

Och det är vad Sven bestämmer sig för. Det får vara slut med att hjälpa de tjatiga arbetslösa som jobbcoach. Nu är det dags att pröva sina vingar och framför allt skriva den stora romanen.

Sven åker med andra ord till Thailand och möter en del trevliga och andra mindre trevliga människor.

Det är till exempel Gitte, en ung norska som är trött på västerlandets schabloner och istället vill möta österlandets mystik.

Eller George, en svensk med attitydproblem, som bosatt sig i Thailand och försörjer sig på att ordna äventyr för turister på semester.

Men mest handlar det om Anja, en kvinna som Sven blir väldigt förtjust i, men förhållandet blir komplicerat – annars hade handlingen inte varit så mycket mer än en semesterbroschyr för Thailands-resor.

Visst puttrar det på och visst är det riktigt roligt emellanåt. Men samtidigt känns det förutsägbart och långa stunder lite töntigt. Men det kanske är just det Peter Magnusson vill framhålla med sin rollfigur. Att även de osäkra killarna kan få de vackra flickorna.

Roligast är annars David Hellenius i sin roll som George. Han är egentligen den ende som går utanför ramarna och inte känns som en typisk svensk på charterresa.

Fast det kanske är skildringen av det vi känner igen som är hela finessen. Precis som i Lasse Åbergs sällskapsresor.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Mission Impossible: Ghost Protocol

Full fart från start till mål.

Betyg:

Skådespelare: Tom Cruise, Michael Nyqvist, Paula Patton med flera.

Regi: Brad Bird.

Har du sett de tre tidigare MI-filmerna så vet du precis vad du får. För det här handlar inte om något nyskapande eller tänkvärt.

Det är istället full fart från början till slut. Ibland går det så fort att det blir typ överljudshastighet. Ungefär som att dina sinnen inte riktigt hänger med i alla tvära kast utan hamnar lite bakom det som just skett.

Men strunt i det. Tom Cruise trivs i rollen som Ethan Hunt och precis som när det handlar om James Bond så är det lika viktigt med exotiska miljöer som action för att skapa intresse.

Den här gången startar det i ett fängelse i Moskva där en spekulativ fritagning blir till en orgie i teknisk kreativitet. Och slutar med att Kreml sprängs i bitar.

Färden fortsätter till Dubai i Förenade Arabemiraten där världens högsta byggnad får stå som kuliss för en minst sagt hisnande upplevelse som skapar svindel bara av att titta på.

Och epilogen i Indien bjuder på ett dramatiskt slagsmål i ett hissparkeringsgarage mellan filmens två stora kombattanter.

För oss svenskar är det naturligtvis lite extra spännande att Michael Nyqvist finns med som mästerskurken Kurt Hendricks. Hendricks är en svensk kärnvapenexpert som är ute för att skapa kaos och ett tredje världskrig.

Nyqvist får ett möjligt uppdrag och klarar sig riktigt bra. Han kan se riktigt ruskig ut när han smider sina ondsinta planer. Och får till och med prata svenska till simultantolk.

Annars är det förstås Tom Cruise som är stjärnan. Och han verkar trivas så mycket i sin roll att det säkert blir någon film till.

Jag gillar också Paula Patton som är en riktigt tuff tjej i en annars mansdominerad värld.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

En enkel till Antibes

Familjeproblematik med stillsam humor

Betyg:

Skådespelare: Sven-Bertil Taube, Rebecca Ferguson, Dan Ekborg, Torkel Petersson med flera.

Regi: Richard Hobert.

Det här är en berättelse om en 73-årig gubbe som blir bestulen av sin hemhjälp och lurad av sina barn.

Det kanske låter som en väldigt sorglig historia men Richard Hobert har som vanligt lyckats göra något riktigt intressant och tankeväckande om en familj som inte bara är i upplösning, den är redan splittrad.

Det handlar mest om George, en farbror som spelas på ett alldeles mästerligt sätt av Sven-Bertil Taube.

I samband med hans födelsedag kommer de två barnen på besök.

Men snart förstår vi att det inte är för att hylla pappan. Utan det handlar i stället om att få ut arvet i förtid.

Naturligtvis är det mycket som är olyckligt. Jag tycker ändå att Richard Hobert på ett lite humoristiskt sätt lyckas lotsa oss igenom familjeproblematiken. Det är inte som när Lars Norén tar upp komplicerade livssituationer med häftiga gräl, höga skrik och hårda slag.

I stället är det ett mer stillsamt sätt att förklara att det inte bara är barnens fel att det blivit som det blivit. Det finns ögonblick i livet som ger även George svåra samvetskval och som personifieras genom spöken från hans tidigare liv. Personer som han har svikit på olika sätt.

Sven-Bertil Taube är som sagt väldigt passande i rollen som den klurige George. En man som gjort sina livsval inne i sin livscirkel och aldrig vågat ta steget ut för att pröva något nytt.

Rebecca Ferguson som spelar hans hemhjälp Maria gör också mycket bra ifrån sig. Och även om det i hennes fall finns förklaringar, om än inte ursäkter, för att förstå hennes bedrägliga beteende, så finns det ändå en sorts omtanke i det hon gör.

Jag gillar också Torkel Petersson som spelar en alldeles osannolik begravningsentreprenör. George och Maria träffar honom när de symboliskt ”kliver ut genom fönstret” och beger sig på en resa som i slutändan bejakar livet även sedan man blivit pensionär.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Hamilton - i nationens intresse

Tuffare Hamilton i Persbrandts rolltolkning

Betyg:

Skådespelare: Mikael Persbrandt, Saba Mubarak, Pernilla August, Lennart Hjulström med flera.

Regi: Kathrine Windfeld.

Sveriges mästerspion Carl Hamilton är tillbaka. Den här gängen tuffare än någonsin – mycket tack vare Mikael Persbrandts rolltolkning av en statsanställd mördare.

Jag har i och för sig alltid gillat Jan Guillous böcker om Hamilton.

”I Nationens intresse” skrevs redan 1988 och den visar inte bara på de storpolitiska händelser som Hamilton alltid blir inblandat i. Den förmedlar också en bild av att en tränad underrättelseofficer också kan mörda på ren reflex.

Det ger oss också chansen att förstå de motstridiga känslor som Hamilton alltid får leva med.

Naturligtvis har mycket av den politiska bilden ändrats sedan boken skrevs. Danska regissören Katrine Windfeld har ändå lyckats få den trovärdig även om det i första hand handlar om regelrätt action.

Den här gången åker Hamilton först till Uzbekistan och hamnar så småningom på Afrikas horn där somaliska rebeller med amerikansk hjälp utför terrorattacker med svenska vapen.

Just den där känslan av att det finns konspirationer bortom vanliga människors tankar gör förstås det hela ändå mer spännande. Även om jag förstår att inte alla köper de teorierna.

Det känns också befriande att skurkarna inte alltid behöver vara fanatiska islamister. Det finns många olika vinstintressen i att starta krig, inte minst ekonomiska.

Mikael Persbrandt är en väldigt duktig skådespelare. Han känns så otroligt mer mångfacetterad än många av Hollywoods actionhjältar.

Jag gillar också att Lennart Hjulströms är tillbaka. Han ger filmen lite av det där genuint svenska som annars kunnat försvinna i all blodspillan.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Lejonkungen 3 D

En klassisk saga i nytt format.

Betyg:

Svenska röster: Johan Schinkler, Rikard Wolff, Johan Halldén med flera.

Regi; Rob Minkoff, Roger Allers.

Det här är fortfarande en lika fascinerande historia som när den hade sin ursprungliga premiär 1994. En saga som innehåller alla klassiska ingredienser.

Och för du som inte vet vad intrigen går ut på så kan jag berätta att det handlar om lejonprinsen Simba som så småningom ska bli kung i sitt rike.

Men han har en ondskefull och farlig rival i sin farbror Scar som själv vill ta över rollen som härskare. Även om det krävs att han tar hjälp av de så fega hyenorna.

Hur som helst, Simbas far blir dödad och han tvingas ut på en lång resa där han får två vänner för livet, surikaten Timon och vårtsvinet Pumbaa.

Just de två figurerna är också de som höjer underhållningsvärdet. Deras tolkiga infall i den anda som bästa beskrivs som ”Hakuna Matata”, ”det finns inga bekymmer”, gör att skratten blir många och långa.

Annars är det tidvis rätt otäckt och väldigt spännande och tecknat på ett alldeles fantastiskt sätt.

När filmen nu dessutom gjorts i 3D blir det ändå mer levande. Min juniorrecensent Uma gillade verkligen effekterna, inte minst när det verkade som att det regnade inne i själva salongen.

Så visst är det här en film som är väl värd att upptäcka av en ny generation biobesökare. Samtidigt som att den tål att ses i repris av oss vuxna, inte minst dem som såg den första gången som barn och nu själva är föräldrar.

Den svenska dubbningen är också riktigt bra. Allra bäst är Rikard Wolff som den grymme Scar. Jag ryser faktiskt av olust när jag hör hur han spottar ut sina falska anklagelser med sin lismande röst.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel

Alvin och gänget 3

Uppskattas av barnen

Betyg:

Skådespelare: Jason Lee, Jenny Slate, David Cross med flera.

Regi: Mike Mitchell.

Så är Alvin och hans sjungande ekorrvänner tillbaka för tredje gången. Och jag börjar faktiskt hoppas att det är för tredje gången gillt. Även om säkert många ungar inte håller med mig.

Orsaken till min skepsis är att det börjar bli lite svårt att hitta äventyr som känns fräscha för Alvin och hans vänner.

Den här gången åker de på semester med sin ”pappa” Dave. De handlar om en lyxkryssning men naturligtvis innebär det inte att livet blir lugnt och skönt för Dave.

Istället ställer Alvin och hans vänner till diverse rackartyg och till slut hamnar Dave och hans vänner på en öde ö, som inte är riktigt så öde som det verkar vid första anblicken.

Där träffar de nämligen Zoe, en tjej som lika Tom Hanks i ”Cast Away” har börjar prata med sina leksaker.

Jag kan inte påstå att jag har tråkigt på filmen. Ibland är det riktigt kul. Som när Chipettes bjuder på en riktig salsauppvisning. Eller när den så ordentlige Simon blir till en fransk äventyrare efter ett ormbett som förändrar hans sinnelag.

Ändå blir det ibland lite jobbigt med alla dessa pipiga röster som aldrig vill vara tysta.

Men för barnen, som min juniorrecensent Uma, är det mycket roligare. Hon tycker att Zoe till exempel är riktigt festlig och att det är roligt att lyssna på all musik som det bjuds på.

Filmen är dubbad till svenska och passar förstås även för de mindre barnen. För det är inte mycket som skräms.

ROGER LINDSTRÖM

Rapportera fel