Den här gången handlar det om VA-investeringar och jag läser på, kollar statistik, tittar igenom rapporter och blåser upp mig. När regeringen pratar om kommunerna, våra resultat, våra uppgifter och så vidare så är det sällan oss i Arjeplog som man pratar om. Utan större kommuner.
Det är inte så att vi är sämre på att leverera. Vi får bra betyg i de olika mätningar som görs. Maten smakar bra, de allra flesta går ut 9:an med godkända betyg, väntetiden för att få ett bygglov håller sig inom ramarna.
Skillnaden mellan oss och de större kommunerna handlar mer om hur vi löser det dagliga, med vilken personal och hur många olika arbetsuppgifter de har på sina bord.
Här får man vara generalist och gärna med ett drag av problemlösare. Om vi har en chans så säger vi ja till otraditionella lösningar. Vi försöker samordna skolskjutsarna med postgången. Åtminstone gjorde vi det fram tills posten sa nej tack.
Vi försöker ibland lösa en del av regionens uppgifter. För om vi inte gjorde det skulle inte våra invånare ha tillgång till samma service som andra. Kort sagt, vi ror med alla åror samtidigt.
Det vore bra för oss om fler blev medvetna om skillnaden i förutsättningar. När man blir så här få som ska sköta så mycket, för det är en del som kommunerna har i sin bok som man kanske inte tänker på, mer än bara att ta hand om förskolebarn, lära lågstadieeleven att läsa och se till att gamla tant Agda har det bra, så blir man väldigt sårbar.
De där små volymerna gör att pengarna inte räcker till det vi i Arjeplog kallar för "slekamån". Det finns helt enkelt inga marginaler.
När jag ska beskriva hur vi har det med investeringar i vatten och avlopp så måste jag börja med att förklara hur få som egentligen är kopplade till våra ledningsnät och hur många meter ledning som varje anslutning alltså kräver.
När då en ledning går sönder – vilket de gör när de legat i backen sedan 50-talet och rör på sig varje vinter när tjälen går ur – så är det väldigt få som ska dela på lagningskostnaden fast den i kronor är lika stor som nån annanstans.
Och när reparationerna blir för många så hinner vi inte riktigt fram till att tänka på nya investeringar. Och frågan är hur vi ska komma ur det här, med vilka resurser?
Tänk om vi helt enkelt kunde ringa en vän? Kanske måste vi träna mer på just det?