Om inget görs kommer vi att lämna det här året med ett underskott på närmare 3 miljarder kronor. Förra årets underskott i verksamheten uppgick till över 1000 miljoner och regionen tvingades låna 350 miljoner kronor för att kunna betala ut vårdpersonalens löner. Prognosen för detta år pekar på att regionen kommer att behöva låna ytterligare 600 miljoner kronor av samma skäl.
Behovet av satsningar på framtidens vårdlokaler och ny medicinsk teknik är enormt och bara för de kommande tio åren saknas det minst 6-8 miljarder. Morgondagens patienter kommer fortsatt att få vård i gårdagens lokaler och förutsättningarna för att bedriva universitetssjukvård blir allt svårare. När Olofsson tog över fanns det i varje budget olika strategiska investeringar på hur universitetssjukvården skulle utvecklas. Så är inte fallet idag, utan vår status som universitetssjukhus är hotad.
När Olofsson tog över var ambitionen att de flesta skulle få vård inom två månader. Idag får många patienter vänta i upp till två år på den vård de behöver. Detta trots att antal anställda ökat med över 20 procent de senaste tio åren. Under samma tidsperiod har vårdplatserna minskat med 30 procent, antal läkarbesök 20 procent och sjukvårdande behandling med 25 procent. Detta beror på att den styrande majoriteten har valt att den största andelen av de 2000 extra anställda inte ska arbeta patientnära, utan i stället fokusera på administration och andra uppgifter.
Förd S-politik har resulterat i att man halverat antalet anställda distriktsläkare vilket resulterat i en ytterst ansträng situation för primärvården. Däremot har kostnaderna blivit tre gånger högre förd inhyrd personal. Det är det politiska styrets ansvar att vi numera har fler chefer än disponibla vårdplatser. Det måste bli ett stopp på de rödgröna politiska prioriteringarna. Utvärderingen av föregående år och prognosen för det här året måste bli en ögonöppnare om att något måste göras och det nu.
Vi måste på allvar ta ett helhetsgrepp om denna sjukvårdskris. Det måste till omfattande åtgärder som både på kort och medellång sikt kan få ordning på sjukvården och ekonomin. Att det går prioritera annorlunda visade de fyra borgerliga partierna i det senaste budgetförslaget där vi ville sjösätta åtgärder för att minska kostnaderna med över 500 miljoner. Till skillnad från de flesta andra regioner där krisen övergår när den kraftiga inflationsökningen avtar så försvinner inte den för Västerbotten.
Det är möjligt att vända utvecklingen i regionen. Det kommer att ta tid och vara mödosamt, men alternativet är så mycket värre. Länets medborgare förväntar sig inget annat än att få en riktigt bra vård av en fantastisk personal utan att behöva vänta på den i flera år. Det är dags att förverkliga att så blir fallet. Det arbetet måste börja nu. Det behövs ett nytt politiskt styre för att få ordning på regionen.