Ännu mer om Astrids värld

Ulla Lundqvist: Alltid Astrid (Norstedts)

När jag var sju år skrev jag ett brev till Astrid Lindgren. Jag ville att hon skulle skriva en till bok om Bröderna Lejonhjärta, eftersom jag tyckte så mycket om den. Ett år senare fick jag ett svar, visserligen skrivet till alla barn som haft samma fråga, men i det brevet berättade hon, bara för oss, hur berättelsen hade fortsatt.

Nu – många år senare, tilltalar hennes berättelser mig fortfarande, fast jag sedan länge slutat läsa böckerna.

I ”Alltid Astrid” tar hennes barndomskompis Ulla Lundqvist med oss på en litterär resa genom hennes mest berömda sagor och gestalter, från Pippi till ”Mio min Mio”.

Detta är en bok som passar den som fascinerades och förtrollades av Astrids sagor som liten. Den ger också en djupare förklaring av hennes karaktärer, till exempel varför Pippi fick en sådan stor genomslagskraft. Ulla Lundqvist skrev på 70-talet nämligen en avhandling om Pippi Långstrump och den får man ta del av i boken.

Boken varvas med Ulla Lundqvists små anekdoter och brev från Astrid Lindgren, vilket ger en ännu mer nyanserad bild av hennes författarskap och återskapar också en del av den magi som finns i hennes berättelser.

Lite långtråkigt blir det när Ulla Lundqvist ägnar allt för mycket utrymme åt sin avhandling. Men på det stora hela vägs det upp av hennes målande beskrivningar av Astrid Lindgrens underbara berättelser.

LINA ANDERSSON

Rapportera fel

Stereotyper - och än sen då?

Jenny Milewski: Skalpelldansen (Telegram)

”Var får du allt ifrån?” Jonas Lerman vet inte riktigt. Han är författaren vars obehagliga böcker rönt stora framgångar, de har översatts till flera språk och filmatiserats. Det är med spänd förväntan hans fans väntar på hans nya bok om Carl Cederfeldt, kirurgen vars främsta sätt att roa sig är att tortera tonårsflickor.

Det är upptakten till Jenny Milewskis debutroman ”Skalpelldansen”.

Jag måste erkänna att jag hade recensionen klar redan efter de första tre kapitlen. ”Få överraskningar”, ”stereotypa karaktärer” och ”föga skrämmande” . Men så hände något efter halva boken. Att säga att jag började läsa med andan i halsen är att ta i, men nog blev det lite kortare mellan andetagen.

Det blev helt enkelt lite läskigt.

Det är som att Milewski kommer igång först mot slutet, men när hon väl gör det blir boken spännande. Aldrig så pass att det känns otäckt att släcka lampan efter ett avslutat kapitel, men just det är få skräckförfattare förunnat och för att vara en debutroman gör hon det bra.

De stereotypa karaktärerna håller sig kvar boken igenom, och den är inte nydanande på något sätt. Men Milewski träffar rätt på en punkt; hon låter den fiktive författaren Jonas Lerman raljera över att kulturjournalister och recensenter gärna vill överanalysera och hitta en djupare mening i sådant som egentligen bara är till för att underhålla. Jag tar det som en uppmaning. ”Skalpelldansen” är inte utmanande, men den fyller sitt syfte. Den är lättläst och den underhåller.

ÅSA SAMUELSSON

Rapportera fel

Rörigt om vampyrer och lajv

Anna Jansson: När skönheten kom till Bro (Norstedts)

Medeltidsveckan i Visby är en tacksam företeelse som då och då dyker upp i handlingen när författare skriver spänningsromaner som utspelar sig i Sverige. Maria Wern, Anna Janssons sympatiska polis, bor på Gotland så att just det spektakulära inslaget dyker upp i handlingen i ”När skönheten kom till Bro” är egentligen inte så konstigt.

Men ämnet känns uttjatat och trist.

Anna Janssons deckare är inga läsupplevelser, hon skriver inte särskilt bra. Men hon har lyckats bygga upp en bild av Maria Wern och hennes familjesituation som känns trovärdig. I den nyutkomna trettonde boken i serien känns handlingen rörig, en stor del rör just lajv och rollspel där personer går in och ut ur sina påhittade och alltför utförligt beskrivna identiteter.

Intrigen i övrigt är invecklad, en ung och vacker flicka dyker upp i ett vampyrlajv, skakar om och väcker liv i herrarnas lustar. Men också ett vårdhem med personal, patienter och besökare finns i händelsernas centrum när flera personer mördas. Upplösningen är överraskande och dramatisk, men det räcker inte för att ge ”När skönheten kommer till Bro” ett positivt omdöme.

Det är kanske dags att avsluta serien?

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Berlin! Passion! Och Stasi ser allt

Douglas Kennedy: Ögonblicket (Forum)

Likt en Hemingway, men inte särskilt många fler, har han lyckats förena passionerade kärlekshistorier med ”litterär kvalitet” (så svårdefinierat att det förtjänar citationstecken.

Annorlunda uttryckt: både gått hem hos en bred publik och rosats av kritiker. Ta ”Den gåtfulle fotografen”, ”Förändringens vindar” och ”Lämna världen”.

I ”Ögonblicket” kopplar Douglas Kennedy åter sitt beprövade recept. Som den historiker han i grunden är vandrar han nästan 30 år tillbaka i tiden, som den författare han är låter han sin huvudperson Thomas Nesbitt vara detsamma och ungefär lika gammal som Kennedy själv var vid den tiden och placerar honom i Berlin 1984, fem år före murens fall.

Thomas Nesbitt är där för att hämta inspiration till en roman, men får också uppdrag för radiostationen Radio Liberty; en västvänlig röst i det öst som omringar Berlin.

Här möter han Petra Dussman och båda faller pladask. Det är kärlek, kärlek och ännu mer kärlek, men Petra kommer från Östtyskland och har ett förflutet som successivt avslöjas och åter: muren står fortfarande där, men inte som graffiti och turistmål, och om någon glömt Stasi; här är det en skräckinjagande, allt dominerande kraft.

Nesbitt är en allt registrerande författare, hans upphovsman likaså. ”Ögonblicket” har ambitionen att inte bara berätta om dess huvudkaraktärer – Thomas, Petra, hyrsvärden Alistair Fitzsimons-Riss och några till – utan också ge Hela Bilden av Berlin 1984. Stämningsteckningen av en evigt fascinerande stad i en märklig tid är grundlig och intressant, men får också romanen att svälla till över 500 sidor och hur många av oss låter sig trollbindas så länge?

Men Douglas Kennedy behärskar sitt koncept. ”Ögonblicket” tar, när den börjar gå på tomgång, nya vändningar, blir åter intressant och uppenbarar också orsaken till dess titel.

OLLE LUNDQVIST

Rapportera fel

En bussförarförfattares testamente

Göran Lundin: Bussen på Bjurforskammen (Ord & visor)

En gång intervjuade jag Arthur Hailey, en timid och trevlig brittisk-kanadensisk författare som skrev storsäljande romaner som sedan blev filmer som gjorde honom ännu rikare. Affärsidén, sa Arthur, var att skriva om sådant alla kommit i kontakt med och trodde att de kände till.

Därav ”Hotel” och ”Airport”.

Om Göran Lundin tänkt samma tanke må vara osagt, men det är inte svårt dra parallellen, för alla har väl åkt buss?

Den hyperenergiske Lundin har inte inte bara skrivit 20 böcker, drivit/driver ett bokförlag och kutat maraton riktigt fort. I 35 år har han också kört buss i Skellefteå och naturligtvis utnyttjat det i sitt författarskap.

Vi tror att vi vet. Göran Lundin vet och har mer, och förmodligen bättre, än någon annan skrivit om hur det verkligen är.

”Bussen på Bjurforskammen” är tänkt att bli hans testamente som ”bussförfattare”. Här finns en handfull nya berättelser, en samling bearbetade från ”Buss på villovägar” (1993), men också kortromanen ”Möte med frälsaren”, visserligen kritikerrosad då den gavs ut 1996, men också en trycktekniskt misslyckad produkt som nu ges en ny chans i handfastare tappning.

I den här utgåvan finns berättelser med många kvaliteter. För en Skelleftebo har den förstås sin igenkänningsfaktor, geografiskt men också i personellt. Ta den kutryggige äldre mannen som alltid betalade med jämna enkronor …

Busschauffören som passerar slocknande gatlyktor kan skrattas åt, men inte bara skrattas, bussinteriörkapitlet ”Bakom skärmväggen” andas förstås erfarenhet. Och så vidare.

Och till sist: ”Möte med frälsaren”. Här finns busschaufförens mardröm, men också en berättelse med andra dimensioner.

Göran Lundin kombinerar stilsäkerhet med förankring i vardagen. Hans historier är lätta att ta till sig och tycka om och bussbranschen är honom ett rejält tack skyldig.

För han vet ju hur det ÄR och kan berätta om det.

OLLE LUNDQVIST

Rapportera fel

Övergrepp och makaber hämnd

Jussi Adler-Olsen: Journal 64 (Bra böcker)

Danske Jussi Adler-Olsens deckare om kriminalinspektör Carl Mørc ges ut på svenska i rask takt. Han huserar i en trång källarlokal i polishuset, undanskuffad från det dagliga polisarbetet. Hans uppgift är att gå igenom till synes hopplösa fall, brott som begåtts för länge sedan men inte klarats upp. Avdelning Q består av honom själv, en enveten assistent med besynnerliga vanor, Assad, och Rose – en kvinna som ibland byter identitet och som Carl är lite rädd för.

Denna grupp är navet i böckerna där Carl fortsätter att vara mer intresserad av sin älskarinna än av att lösa gamla mordfall. Han är en riktig stöt, lat och fördomsfull. Så också i ”Journal 64″, där det är den orädde Assad och Rose som tar tag i saker och göra det krävande bakgrundsarbetet. Båda bifigurer som får ta allt mer plats och egentligen är mer intressanta än träbocken Carl Mørc.

Denna fjärde thriller i serien handlar om jobbiga saker som främst organiserades av ”rättrådiga danskar”, rasister vars mål var att se till att ”obildade lösaktiga kvinnor”, och andra icke önskvärda element inte fortplantade sig. Icke ont anande flickor steriliserades och isolerades på en ö utanför Danmark. Den hemliga kampen drevs i det tysta av likasinnade, både läkare och andra med makt.

Men en kvinna glömmer inte sina plågoandar utan iscensätter en makaber och välplanerad hämndaktion.

Jussi Adler-Olsen varvar det förflutna med Avdelning Q:s försök att hitta förgreningar i nutid till den grupp vars anhängare fortfarande anser sig ha rätt att bestämma över andras liv. Berättelserna om vad kvinnorna utsattes för är många och riktigt obehagliga. Men kanske en varningssignal för vad sjuka hjärnor som anser sig vara ”förmer” kan ta sig till.

”Journal 64” är underhållande men också oroande och upprörande.

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Dikt möter bild - utan att det slår gnistor

Per Helge: Landskapelser. Gouacher av Sture Meijer (Rallarros förlag)

Per Helges nya diktsamling ”Landskapelser” är ett diktverk uppblandat med en rad gouacher utförda av Kåge-konstnären Sture Meijer.

Dikterna säger sig mer söka inspiration och hitta beröringspunkter hos Meijers bildvärld än att uttryckligen kommentera dem, men det är ofrånkomligt att inte sortera in dem under den litterära genre som kallas ekfras, som kort sagt innebär att man gör en poetisk beskrivning av ett bildkonstverk. Det handlar alltså om en skapad relation mellan dikt och bild, med det givna målet att tillföra någonting ytterligare till bildkonstverket, eller skapa en diktning i sin egen rätt.

Är detta ett lyckat möte? Helge skriver kort, försiktigt och lågmält, men knappheten i språket kräver en kärnfullhet som dessvärre saknas. Meijers gouacher återges i färg (dock i alldeles för liten storlek), men som helhet ger boken, eller rättare sagt broschyren, ett klent intryck. Sidorna lossnar med ens vid första öppningen, och en oundvikligt snabb genomläsning ger vid handen att Helge gott kunde ha gjort ett mer träffande och bättre urval av Meijers konstverk.

Det är inte den mer lyckade sidan av Meijer som vi här får möta. Landskapspoeten Helge har sökt upp landskapsmålaren Meijer, och därigenom förbisett hans verkligt särpräglade verk. Var är de stora eldiga, flammande figurporträtten? De ansiktslösa vålnaderna?

På sina ställen lyckas dock Helge möjligen skänka nytt ljus till Meijers verk, med varsam hand över Meijers gouacher letar han i dem efter det poetiska uttrycket omsatt från målning till ord. Men det krävs en fullödigare poetisk kropp och ett bättre urval av målningar för att verkligen ackompanjera och gestalta Meijers bildvärld i ord.

LUDVIG BERGGREN

Rapportera fel

Dråpligt om vedkriget i Baklandet

Kent Lundholm: Vedtjuven (Ord & visor)

Det är en kall och ganska eländig vinter, året är 1974 och kriget i Mellersta Östern har gjort att landet Sverige drabbats av bensin- och oljeransonering. Elpriserna åker också uppåt och den knarrige kronotorparen Rubert har fått lön för mödan; hans enorma travar med egenhändigt kluven ved kommer nu ännu bättre till sin rätt.

Allt vore väl om det inte vore för grannen Adrian uppe på backen. Adrian har egen mark, till skillnad från Rubert, som måste ackordera med Kronan för sina uttag. Men Adrian är en latoxe och en fyllbult, och när spåren börjar gå från Adrians gård tvärs över snön till de yttersta vedtravarna vid myren, då drabbas Rubert av en alldeles förfärlig ilska. Otvivelaktigt har hans prydliga tillgångar börjat naggas i kanten.

Så börjar Kent Lundholms ”Vedtjuven”. Den kan läsas som en allegori över världens alla konflikter i stort, här nerkokta till ett bittert vedkrig i den gudsförgätna byn Baklandet någonstans i Västerbottens djupa skogar. På den nivån framstår trätor för den utomstående snarast som löjeväckande, och Ruberts allt bittrare försök att sätta stopp för vedsvinnet bort till Adrian tar alltmer dråpliga vändningar.

För läsaren hålls nyfikenheten vid liv boken igenom. Kent Lundholm har själv växt upp i den här miljön, han kan sina krumelurer, berättarstilen påminner något om Torgny Lindgrens. Lite slarvigt korrekturläst är texten, och ologiskt är det väl att ambulansen inte skulle hitta till en by som fortfarande har egen affär, men på det hela taget en ganska nöjsam roman. Hade Lars Molin levat kunde han ha gjort tv-pjäs av den.

Men slutet blir för mig lite snopet. Adrians motdrag inför nästa säsong känns halvdant. Hans påhittighet hade behövt komma upp på en annan nivå för att stimulera fantasin om hur fortsättningen kunde bli.

STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Ska sanningen alltid berättas?

Riikka Pulkkinen: Sanningen (Norstedts)

Den välrenommerade barnpsykologen Elsa är cancersjuk och har kort tid kvar att leva. Vid sin sida har hon maken Martti, känd modernistisk konstnär, dottern Eleonoora som är läkare, och barnbarnen Anna och Maria som är i tjugoårsåldern. Familjen har nära och omsorgsfulla relationer med varandra. Elsa är i färd med att summera sitt liv och avslöjar en familjehemlighet för Anna vid ett av deras samtal.

I början av äktenskapet hade de en barnflicka (Eeva) boende i familjen som tog hand om dottern vid Elsas resor. Mannen inledde en långvarig kärleksrelation med henne och när relationen avslöjades avskedades barnflickan och hela händelsen tystades ned. Inte ens dottern, som är känslomässigt påverkad av händelsen, är medveten om vad som hände. Anna både upprörs och fascineras av historien och börjar forska i och fantisera kring Eevas öde. Hon har också egna erfarenheter och sorger som tangerar händelsen.

Det är kvinnor i olika generatiner som är centrala i Riikka Pulkkinens ”Sanningen” som utspelas i 2000-talet med återblickar till 60-talet. Många frågor diskuteras i denna relationsroman. Vad är kärlek och är den alltid sann? Självständighet kontra beroende i relationer. Svek och försoning.

En fråga som jag ställer mig, är avvägningen mellan att berätta sanningar innan det är för sent eller att avstå från att avslöja händelser som kanske hade mått bättre av att ligga kvar under mattan.

Språket är bra och de olika berättarperspektiven, Elsas, Eevas, Eleonooras och Marttis, visar hur olika sanningar ser ut beroende på vem som formulerar dem. En fiktion i fiktionen är att det är Anna som fantiserar och formulerar den frånvarande Eevas upplevelser.

Romanen, som är författarens första som översatts på svenska, har fått stor uppmärksamhet i Finland och har också satts upp som teater. Trots att jag uppfattar historien som lite naivt berättad – det låter inte riktigt trovärdigt med en mormor som efter 40 år berättar för barnbarnet om morfars kärleksaffär – är detta en bra roman.

MARIA ERIKSSON

Rapportera fel

Historien ekar för evigt ...

Mats Ahlstedt: Dockmakarens dotter (Kabusa)

Hur länge ekar historien? För evigt.

Hur länge dröjer det innan en människa kan gå vidare?

I vissa fall lika länge, i varje fall om man får tro Mats Ahlstedt i hans nya deckare, ”Dockmakarens teater”.

I samband med Vietnam-kriget flydde en amerikansk soldat och en vietnamesisk kvinna till Sverige. De bildade familj och var aktiva i den svenska FNL-rörelsen. Men lyckan varade inte för evigt. Pappan John Anderson utlämnades till USA 1972. Normalt sett utlämnades inte desertörer, men han hade vid flykten skadat en annan soldat så svårt att denne avled.

Två veckor efter att han förts västerut föddes parets andra barn, Kim-Ly.

Först påträffas en polis allvarlig skadad. Sedan dödas Kim-Lys utvecklingsstörda storasyster.

Fängelseprästen Johannes Brobeck, som är bekant med familjen sedan FNL-mötena, kommer också med ett dödsbud, att John avlidit.

Sedan inträffar en rad händelser som visar sig återkoppla till det förflutna.

Mats Ahlstedt vill mycket och har en intressant ramhistoria. Problemet är att handlingen i inledningen känns väldigt ryckig och utan flyt. När man väl kommit igenom det partiet lyfter läsvärdet.

LARS ANDERSSON

Rapportera fel

Hur mycket betydde Eva Braun?

Erfarenheten av att även ett kultiverat samhälle snabbt kan sjunka ner i barbari påverkar oss än idag, hävdar historikern Heike B Görtemaker. Forskning pågår fortfarande för att tyda fenomenet Hitler och i ”Eva Braun, kvinnan som älskade Hitler”, studerar hon hans älskarinna och de människor som hörde till Hitlers privata krets.

I oktober 1929 var Eva Braun 17 år och assistent hos den nazistiske fotografen Heinrich Hoffman i München, när den 23 år äldre Adolf Hitler presenterades för henne. Det blev upprinnelsen till en 14 år lång relation som slutade med det gemensamma självmordet i bunker i Berlin 1945. Hon kom från ett småborgerligt hem och älskade mode, film och jazz och läste Oscar Wilde (förbjuden i Tyskland efter 1933), reste och sportade. Som förebild för den nazistiska kvinnan passade hon inte riktigt in och relationen dem emellan var dold för allmänheten, eftersom det ingick i Hitlers image att han var gift med det tyska folket, och inte kunde ha någon annan brud.

Görtemaker anser att Eva Braun blivit förbisedd och att en studie om deras gemensamma privatliv skulle ge en bild av Hitler som människa, och därmed nyansera bilden av nazismen som fenomen. Görtemaker hävdar att nazisttopparnas kvinnor sannolikt hade större inflytande än vad som har varit känt. Vid middagar satt Eva Baun vid Hitlers vänstra sida, hon tillrättavisade honom när han var sen till middagen och indikerade när han pratat för länge.

Ändå: källorna är begränsade. Av Eva Brauns brev finns bara ett fåtal bevarade och sekundärkällorna har trovärdighetsbrister. De fotografier som Braun själv eller andra tagit är bra, men någon inträngande bild i Hitlers privatliv får vi inte. Mycket stannar vid spekulationer, eftersom de överlevande vännerna hade skäl att distansera sig från Hitler vid krigets slut.

MARIA ERIKSSON

Rapportera fel

Mycket inblick, många krismöten

Kristina Ohlsson: Paradisoffer (Piratförlaget)

Lite extra kul är det när folk berättar om saker de är insatta i, även om det är ren fiktion. Kristina Ohlsson skriver för att underhålla, men hennes bakgrund som terroranalytiker gör att hon har inblick i sådant de flesta inte vet mycket om. ”Paradisoffer” skrevs just efter sprängningen på Bryggargatan i Stockholm och den inspirerade till att låta huvudpersonen Fredrika Bergman hamna i en härva av förvecklingar kring bombhot.

Fredrika är i författarens fjärde roman kriminolog på justitiedepartementet där hon egentligen vantrivs med att ”vända papper”. Men nu hamnar hon i hetluften efter ett bombhot mot ett jumbojet med över 400 passagerare på väg mot USA.

Liksom i tidigare böcker är hennes privatliv intressant, hon har två små barn med en 25 år äldre man. Men nu är det jobbet som är i fokus, Fredrika rantar mellan dramatiska pratiga krismöten med representanter för FBI, CIA och Säpo. Tumskruvarna dras åt för att rädda livet på planets passagerare, men det blir lite för mycket korridorspring och resonerande under tidspress.

Det känns som om Kristina Ohlsson har haft så mycket material efter all research att det har gjort ont att stryka mer. Synd, för handlingen är annars suggestiv och välkomponerad!

Justitieministern Muhammed Haddad och piloten Karim Sassis ickesvenska ursprung gerkrydda till handlingen. Säpo-chefen Eden Lundell är karriäristen som har en mystisk bakgrund och en make som är präst, förväntas ta ansvar för barnen när det hettar till och lär återkomma i Kristina Ohlssons romaner.

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Två historier: en gripande, en alldaglig

Gaute Heivoll: Innan jag brinner (Norstedts)

Året är 1978, platsen en liten ort i sydligaste Norge. Folk sitter hemma om kvällarna och ser på fotbolls-VM. Ortens lilla borgarbrandkår leds av den grånade Ingemann, nu har den fått rycka ut till ett par mindre bränder på någon vecka vilket är högst ovanligt. När det tredje larmet kommer börjar man inse att en pyroman är i farten.

I samma veva föds pojken Gaute. Glädjen över denna tilldragelse skyms av bränderna. När han ska döpas vaktar man kyrkan. Efter några veckor inser någon att pyromanen finns närmare än någon kunnat ana. Förstämningen blir stor, vem hade trott att just han…?

Om detta skriver Gaute mer än trettio år senare i ”Innan jag brinner”. Där väver han samman sin egen historia med pyromanens. Vem kunde ha trott att Gaute skulle bli författare? Nog för att han skrev fantasifulla berättelser i skolan; men författare, det är väl inget riktigt yrke? Advokat skulle han ju bli. Men när hans pappa är cancersjuk och ligger på dödsbädden, ljuger Gaute det sista han gör inför fadern. Han låter denne tro att han fått MVG på sluttentan när han egentligen lämnade in blankt.

”Innan jag brinner” har blivit Gaute Heivolls hittills största framgång. Jag är svag för självbiografiska berättelser, har själv försökt mig på att skriva sådana. Men genren är svårare än man kan tro. Det som är intressant i egna ögon behöver inte till alla delar vara lika fängslande för andra.

Här är problemet att pyromanens öde känns gripande, medan Gautes egen historia är mer alldaglig. Jag läser flera av de kapitlen mer förstrött, medan jag väntar på att få veta hur det går när brandchefen Ingemann inte längre orkar köra ut brandbilen ur garaget utan låter sonen Dag ta kommandot.

STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Starkt om skuggor som kommer ifatt

Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Albert Bonniers)

Steve Sem-Sandbergs smärtsamma skildring ”De fattiga i Lodz” (2009), handlar om hur judarna i ett polskt getto successivt utplånas av nazisterna. Man kan säga att Göran Rosenbergs djupt personliga bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” börjar där Sandbergs boken slutar.

Rosenbergs föräldrar, David och Hala blir utlevererade från Lodz till Auschwitz 1944. De överlever båda mirakulöst nog och stiger av tåget vid den nya Platsen (Södertälje) som ska bli sonens uppväxtmiljö. Här formas Projektet att skapa ett helt nytt hem istället för den hemmiljö som utplånats. Föräldrarna gör allt för att passa in i det nya landet, pojken som föds där får ett mycket svenskklingande namn, Göran, och pappan lägger ut egentillverkade bokstäver i trä på golvet för att han snabbt ska lära sig det nya språket.

Göran Rosenberg har kartlagt hur vägen från koncentrationslägret såg ut och hur de försökte gå vidare efter allt som de utsatts för. ”Den överlevande är ett undantag, hans existens är i själva verket resultatet av en i maskineriet uppkommen driftsstörning”, säger Imre Kertész (nobelpristagare och överlevare), och menar att kanske är det just därför så svårt att förlika sig med, vänja sig vid det exceptionella och regelvidriga som överlevnaden innebär. Så blir det för David, skuggorna hinner i fatt honom och han tar sitt liv, när sonen bara är elva år.

Boken har journalistisk prägel, men även litterära kvaliteter. Vissa delar präglas av reportagets undersökande stil, som när han hittar en tysk efterforskning om slavarbetet i tyska arbetsläger med just den grupp av människor där hans pappa ingick. Eller när han själv besöker de orter där hans pappa har vistats.

I övrigt är uppgifterna hämtade från samtal med Hala, sparade brev, dokument och tidningsartiklar. Men därutöver får författaren gräva efter skärvor i minnet efter vad barnet förnimmer, för det är visserligen en saklig berättelse, men genom den personliga tonen, där pappan är bokens du, skapar den en stark känsla av sorg och ilska.

Själv blir jag starkt berörd av berättelsen, hur de judiska invandrarna bemöttes i Sverige och av hanteringen av den tyska statens utlovade gottgörelse för koncentrationslägrets fångar, vilket innebar att de misstroddes på nytt.

MARIA ERIKSSON

Rapportera fel

Faller på eget stilgrepp

Valeria Parrella
: Avskedsbrev (Astor)

Clelia berättar om sin släkt i Neapel, om uppväxten, om ungt politiskt engagemang vars glöd slocknar av mutor och rävspel, och om livet som teaterchef på en konkursfärdig teater. Den personliga historien utspelar sig mot en bakgrund av ett krackelerande Italien där nedärvda, maktstrukturer förstör det gamla och blockerar framtiden. Det här är landet där fantastiska glashus byggs, men avloppen svämmar över.

Valeria Parrella skildrar hur man kan börja älska sig själv först när man möter en människa som älskar en och hur denne blir en bekräftande spegling av självet. Det handlar om att vara sann mot sig själv och stå upp för sina värderingar. Teatervärlden är platsen där Clelia känner sig sann och verklig, men teatern är dödsdömd, och slutligen står hon och personalen på bar backe. Krossade av systemet.

Det är sällan man möter så högt läsmotstånd och nu hände det med en författare som räknas som en av de stora nya. Frånvaron av känsla, av engagemang, gör det svårt att komma in i berättelsen. Eftersom boken skulle recenseras tvingade jag mig att läsa ut den, men det var segt, jag tappade hela tiden bort mig och fick börja om igen. Den likgiltiga tonen i texten spillde över till mig som läsare och det som kanske var tänkt som ett stilgrepp blir ett hinder.

LISELOTTE ENGMAN

Rapportera fel

Ond, sjuk, eller bara sorgligt uttråkad?

Mora Herngren: Jag skulle aldrig ljuga för dig (Wahlström & Widstrand)

Äktenskapliga relationer kan vara invecklade. Med tiden utveckar man sina roller och det som egentligen händer under ytan kan vara något helt annat än den bild som omgivningen registrerar.

Moa Herngrens par i ”Jag skulle aldrig ljuga för dig”, Cecilia och Josef, är framgångsrikt. De ser bra ut, har tre barn, en gemensam psykoterapimottagning och ett vackert hem. Men skildringen av deras liv är skrämmande. När jag delar upp läsningen i många etapper är det med en suck av lättnad varje gång jag lägger ifrån mig boken.

Moa Herngren spar inte på krutet, den perfekta Cecilias krasch är inte alls smidig, tvärt om. Hon är ytterst pinsam och inte särskilt sympatisk. Båda makarna har byggt upp sin självbild med hjälp av sin partner och när det börjar gunga syns sprickorna.

Barnen lider, det musikaliska underbarnet Fred som stänger in sig vid datorn i sitt rum, tonåringen Molly som trakasseras av illvilliga tjejkompisar och den kärlekshungrande lille Ivar som behöver sin mamma som inte orkar med honom och markerar det med kyla.

Det är tragiskt, gripande och mycket skickligt skildrat när Cecilia flippar ut och gör allt galnare saker. Är hon ond, sjuk, eller bara sorgligt uttråkad? ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” är ett gripande realistiskt familjedrama draget till sin yttersta spets.

Läs och våndas.

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

En Riktigt Ond Man drar i trådarna

Giles Blunt: Fader död (Albert Bonniers)

Det är fastighetsmäklaren, gift med den framgångsrika, politiskt aspirerande vackra dottern till mäklarbyråns ägare.

Det den 18-åriga indianflickan som han har sex med i villor till salu, sådana han har nyckel till.

Det är illa nog.

Men det blir värre, för de kan ju inte lämna kåken samtidigt så han åker först och hon väntar, men innan hon vågar dra hör hon tre andra klampa in i huset och två av dem blir mördade och får huvudena avskurna och det är Kanada och pälsfärsäljare och rika ryssar och vintrig exotism och polisen John Cardinal och hans kollega Lisa Delorme, Giles Blunts återkommande huvudrollsfigurer.

Inte nog med det. Det är dessutom en Riktigt Ond Man som inte smutsar ner sina egna fingrar utan uppfostrar utsatta barn och ungdomar att göra det.

Det är han som är ”Fader död”, titelfiguren i Giles Blunts senaste stelfrusna kriminalroman. Is, snö och minusgrader är Blunts grejer och här kryddar han dem med psykopatisk manipulation och dessvärre också en erotisk affär mellan den fortfarande sörjande änklingen Cardinal och den eventuella journalisten Donna. Hur troligt är det att en änkling på uppåt 60 och en kvinna på 25 skulle bara … poff, pang. Och hur trovärdig är Blunts klichébeskrivning av detta kropparnas passionerade sammansmältande?

Till och med Jan Guillou, tuffingarnas tuffing, har insett att det finns minfält man ska undvika.

Men skildringen av Papa, den infernaliskt skicklige tråddragaren bakom de tonåriga mördarmarionetterna, är bra, handlingen spännande och Giles Blunts inpinkade kanadensiska revir hållbart för ytterligare några romaner om John Cardinal och Lisa Delorme vars relation är minst lika ”nästan” som Lynleys/Havers och Scully/Mulders.

För att nu tala om klichéer som faktiskt funkar.

OLLE LUNDQVIST

Rapportera fel

Passioner och böjelser i egna trädgårdar

Karin Berglund: Samtal i trädgården (Norstedts)

Så här års dras böckerna om trädgård och odling fram. Det kliar i fingrarna att sätta igång och förbereda sommaren! En ny utstickare i genren är Karin Berglunds ”Samtal i trädgården”. Den handlar i och för sig om växter, men det handlar mer om dem som format trädgårdarna, hur och varför.

Författaren, känd i trädgårdskretsar för sina tidigare böcker, har nu besökt ett fyrtiotal kulturpersoner och pratat med dem om deras liv och vurm för det växande. Ingen av dem kommer från norra Sverige, platserna ligger så till att klimatet borde vara betydligt gynnsammare än det är för oss i norra Västerbotten. Det är gårdar på Västkusten, Öland, Gotland, Österlen, Lund, Roslagen och så vidare som gästas.

Här berättar till exempel landskapsarkitekter, konstnärer, musiker, författare, terapeuter och formgivare om sina passioner för den egna trädgården. Vi får veta hur det ser ut och varför det blivit som det blivit.

Intervjuerna vittnar om märkliga möten, här berättas om torpet med anor från från 1700-talet, planteringen av 120 fruktträd, om örtagårdar, pionälskaren som i stället specialiserade sig på suckulenter, odlingskooperativ i Göteborgs innerstad och så vidare.

Stefan Mattsson, Västerås, mannen bakom de berömda parkerna i Enköping, visar sin skog av magnolior men presenterar också sina privata favoriter bland perenner i sommarhuset; jättekrissla Sonnenstrahl, gillenia, kransveronika, finnslide och så vidare.

Thorbjörn Andersson, landskapsprofessor som i sitt yrke formar den offentliga miljön, leker här med begreppet god smak. Han har i sin egen trädgård skära flamingor i plast och njuter av synen.

Och Göran Greider odlar ogräs.

Boken är texttät och fascinerande. Men den ska läsas i etapper. Det häftiga är att alla som intervjuats är olika personligheter, det de har gemensamt är sin ork och entusiasm.

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Mer nostalgiskt än fräscht

Gunna Grähs: Det fräscha alternativet (Galago)

Gunna Grähs har en teckningsstil som inte liknar någon annans, och som hårt och skoningslöst träffar rätt.

Ett samlingsalbum med hennes verk är inte oförtjänt, men eftersom ”Det fräscha alternativet” bara innehåller gamla teckningar och serier från 80- och 90-talen känns den trots namnet inte så fräsch. Visst håller många – förvånansvärt många – av hennes satiriska kommentarer än idag, eller får en att le nostalgiskt. Men det hade varit önskvärt med fler nya verk, Gunna Grähs borde ha en hel del att säga om 2010-talets Sverige.

Mest tidlösa känns serieavsnitten om det strävsamma glesbygdsparet som ständigt kämpar på, riktiga vardagshjältar!

ANDREAS ERIKSSON

Rapportera fel

Uppskruvat, viktigt, allvarligt, lyckat

Kim W. Andersson: Alena (Kolik)

Efter tragiska händelser på sin gamla skola har Alena flyttat och börjar på en internatskola. Med henne följer bästa vännen Josefin. Men Josefin är död, och snart börjar tragiska händelser inträffa även på den nya skolan…

Kim W Andersson slog igenom stort med sin serie ”Love Hurts”, korta romantiska skräckberättelser, oftast med en twist på slutet. ”Alena” var ursprungligen en fortsättning på konceptet, men i längre form. På många sätt är det en berättelse som består av ytterligheter, där känslolägen och mimik nästan påminner om en såpopera. Allt är uppskruvat till max, allt är oerhört viktigt och allvarligt för personerna. Men det är lyckat, det träffar rätt känslosträngar och det bidrar till att man sugs in i berättelsen.

Det är inte en helt och hållet originell historia, så den här gången är Anderssons styrka inte överraskningsmomenten utan berättelsen som helhet, med extra plus för de uttrycksfulla teckningarna. Att det inte är en serie för barn bör framgå tydligt redan av omslaget, men trots mängder av blod och ond bråd död är inte skräck känslan man mest förknippar med Alena efter att ha läst boken.

Utan: störst av allt är kärleken.

ANDREAS ERIKSSON

Alena

Kim W. Andersson

Kolik

Rapportera fel

Jakten på något annat och bättre

Bernt-Olov Andersson: Kanal (Reptil)

I vår tid är det svårt att föreställa sig vilket stort steg våra förfäder tog när de sökte en ny framtid på hitre eller bortre sidan Atlanten. Drömlandet kunde finnas både här och där och förhoppningen var givetvis att finna en framtid, något bättre.

Det tar Bernt-Olof Andersson fasta på i ”Kanal”; berättelsen om hur några människor år 1862 vandrar från olika delar av landet för att tillsammans gräva en kanal.

Sedan urminnes tider har människan befolkat älvdalarna och finns inte vattnet där man vill att det ska finnas gräver man en kanal.

I dag är det kanske glömt av många, men 1860-talet var en tid av stor nöd i Sverige. Oåren avlöste varandra för att kulminera vid slutet av årtiondet. Många sökte sig bort för att alls överleva.

I romanens centrum står den unge Leon, borttvingad från hemmet med en flätad kont och en stocksåg som enda packning. Han slår följe med Pehr Fredrik som drömmer om Amerika. Men målet finns betydligt närmre, i det vi i dag känner som Sandviken och som i folkmun en gång kallats Kalifornien.

Tanken går till Fogelströms stad-serie, Mobergs utvandrarepos och Sara Lidmans jernbana. Det som hände på 1860-talet hände lite varstans. Anderssons berättelse leder fram till den dag när en stammande konung (Karl XV) stiger av tåget i Sandviken och med sin närvaro skänker bekräftelse åt de människor som uträttat en närmast ofattbar bedrift.

Bernt-Olov Andersson går i arbetarförfattarnas spår. Han delar arbetarens och författarens erfarenheter. Han är en av dem. Det är inte första gången han ger liv åt arbetarnas villkor, det har han gjort i romaner, poesi, fackböcker och pjäser. Men nu kliver han längre tillbaka i historien än tidigare.

Med enkelt språk, allvar och kunskap målar han upp en tid som varit och som vi skördar frukterna av i dag. Det handlar om gångna tider, men är lätt att ta till sig även för nutidsmänniskan.

Han är helt enkelt en god berättare.

ÅKE LUNDGREN

Rapportera fel

Titta, där har vi en mutation ...

Lone Frank: Mina vackra gener (Fri tanke)

Egentligen verkar hon inte vara den som oroar sig för sin hälsa, för när Lone Frank inleder den resa som slutar i ”Mina vackra gener” gör hon den med en enkel läkarundersökning där hon bland annat tillfrågas om sina alkoholvanor.

”14 glas i veckan”, svarar hon lögnaktigt, för i verkligheten hinkar hon i sig 20 glas vin i veckan, men 14 låter bättre och helt okej för doktorn, vilket säger en del om skillnaden mellan Sverige och Danmark.

Men hon har haft sina depressioner också, tre stycken som krävt vårdinsatser, och hennes mamma och mormor fick bröstcancer och hur stor är egentligen hennes benägenhet att drabbas av det ena och det andra, för att inte tala om en massa annat.

Svaret finns i hennes genom.

Fast kanske inte hela svaret.

Lone Frank är vetenskapsjournalist, uppenbarligen brinnande intresserad och påtagligt påläst i ett ämne där forskningen exploderat och mer än ett företag sett möjligheter att tjäna pengar på att erbjuda privatpersoner en titt i kristallkulan.

Vad det handlar om är i korthet sekvensering av genom och mutationer som gör att risken för den ena eller andra åkomman radikalt ökar.

Fast nej… Trots mamma och trots mormor visar Lone Franks genkarta att hennes risk för att få bröstcancer inte alls är stor. Depressionerna, däremot … Tja, varför skulle inte även vår psykiska hälsa styras av våra gener och vår personlighet kunna uttryckas i fyra bokstäver?

Men genomet säger inte allt, får hon efterhand klart för sig. Hört talas om epigenetik?

”Mina vackra gener” erbjuder massor av tuggmotstånd, men ger också en nyttig inblick i ett ämne som för de flesta fortfarande är jungfrulig mark. Liksom tankeställare: var går genteknikens etiska gräns och hur kommer vi att behandla det barn som vi får veta bär på en oroande mutation.

Å andra sidan: numera vet Lone Frank varför hon ska akta sig för solen.

OLLE LUNDQVIST

Rapportera fel

Skakande studie i makt

Masha Gessen: Mannen utan ansikte (Brombergs)

1977, Leningrad. Jag sitter i förhör hos polisen, det kryllar av uniformerat folk runt omkring och en äldre civilklädd man med hatt väntar kvar för att se om han gjort ett kap. Min förseelse är att jag vandrat med kamera i riktning mot hamnen och tagit foto av några byggnadsarbetare. De vill veta om jag är amerikan, men när de förstår att jag är svensk släpps jag efter lite jox med kameran. Hattmannen lommar besviken i väg.

Vid den här tiden har en 25-årig ryss börjat hos säkerhetspolisen KGB just i Leningrad. Han är ambitiös, i slutet av millenniet är han borgmästarens närmaste man med dugligt rykte och på underliga vägar lotsas han fram som tillfällig lösning på ledarkrisen i det ännu ganska bräckliga Rysslands allra översta topp.

Ingen vanlig ryss vet vem han är. Några år senare vet alla att han är Vladimir Putin, en diktator av gammalt klassiskt snitt trots sina skräddarsydda kostymer, en som skapat sig en egen förmögenhet på många miljarder dollar och med en noggrant handplockad stab av andra gamla KGB-män runt sig.

Men en och annan modig journalist finns ännu kvar. Medveten om att även hon riskerar sitt liv, har Masha Gessen i ”Mannen utan ansikte” gått igenom Putins karriär från start och fram till att han tycks ha lagt all tänkbar makt under sig några år in på 2000-talet. Exemplen är många och skrämmande.

Men så gör hon ett hopp till december 2011.

Då arrangerades den första massdemonstrationen mot Putins regim i Moskva. Alla hade vita band på kläderna, och med de sociala mediernas hjälp spred sig budet om att delta lavinartat. Polisen gick med på att ge demonstrationstillstånd. Gessens bok slutar med en spirande känsla att det kan gå att tippa den nygamla sovjetstatens ledare över ända – än en gång.

STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Suverän öppning, god fortsättning

Åsa Larsson: Till offer åt Molok (Albert Bonniers förlag)

Åsa Larssons femte deckare om kammaråklagare Rebecka Martinsson börjar som bäst: en skadeskjuten björn jagas i Lainio, genom ungskog och över myrmarker. När den dödas och får buken uppskuren hittar man en tumme från en människa.

Några månader senare hittas Sol-Britt Uusitalo död i sitt hem – ihjälhuggen med en grep.

Inledningen är en fantastisk uppvisning av det som skiljer Åsa Larsson från övriga deckarförfattare.

Inte bara är det karga Kiruna en optimal kuliss för hennes genre, hon har en språklig enkelhet som är både målande och precis. Man läser med omärkbar lätthet och spänningen spänner som en osynlig hinna över hela boken.

Med enkla medel, som att illustrera hur isen på Luossajärvi sjunger och klagar under kalla, kristallklara vinternätter, och berätta att samernas ord för detta är jåmidit, sätter hon en ton och en känsla av ödesmättnad.

Gud säger: Den som offrar ett barn åt Molok skall straffas med döden. Och med två parallella historier träder hämndbegär och girighet fram som den röda tråden.

Disponent Hjalmar Lundbohms affär med skolfröken Elina Pettersson under gruvstaden Kirunas framväxt vid 1900-talets början får konsekvenser för Rebecka Martinsson och hennes kollegor att lösa.

Åsa Larsson är skicklig på att undvika klassiska deckarklyschor, även om Rebecka Martinssons konflikt med kollegan Carl von Post känns löjligt bekant och får onödigt mycket utrymme.

Men en sak är säker – Åsa Larsson lyckas med något som få av hennes deckarkollegor gör, nämligen att sticka ut.

EMMA STENVALL

Rapportera fel

Gåtfullt, kyligt och utan förklaringar

Haruki Murakami: Efter mörkrets inbrott
 (Norstedts)

”Efter mörkrets inbrott” utspelar sig en natt mellan 23:56 och 06:52 i Tokyo och rör sig kring två systrar: Eri, som sover djupt framför en släckt teve, och Mari den sömnlösa, som sitter på en restaurang i Shinjukus nöjeskvarter och läser.

Mari träffar en alltför pratsam jazztrombonist som en gång var förälskad i Eri och en kvinnlig före detta brottare som nu är nattportier på ett ”love hotel”. Nattportiern behöver Mari som tolk för en misshandlad kinesisk prostituerad. Kunden, en affärsman, som lämnar rummet sönderslaget och blodigt, betraktar förundrat sin hand som fick eget liv och inte kunde sluta slå.

Kinesiska maffian och en förrymd flicka, brännmärkt som boskap, flyter upp ur stadens svarta djup. Teven på Eris rum börjar vakna till liv, som i filmerna Poltergeist och Ringu, och Eri dras in i teverutan.

Allt som kännetecknar Murakami finns i denna roman som skrevs 2004: katter, jazz, bröst och referenser till västerländsk kultur. Månen, som också spelar en stor roll i mastodontromanen ”1Q84”, är där. Det handlar om tillvarons gåtfulla bräcklighet och om dunkla existenser som lever parallella liv medan vi är upptagna med annat. ”Efter mörkrets inbrott” är en svit Edward Hopper-liknande scener, skildrade med kylig distans och utan förklaringar. Det är en gåtfull City Noir som väcker mer fler frågor än svar.

LISELOTTE ENGMAN

Rapportera fel

Lektion om ett omöjligt uppdrag

Göran Burén: Mordet på Folke Bernadotte (Leopard förlag)

Hur många vet vem Folke Bernadotte var? Någon från kungahuset, javisst, och – guldstjärna! – att hans fru hette Estelle är anledningen till namnet på nationens kändaste baby.

Den som känner sin 1900-talshistoria hyfsat kan spä på med vad karlen sysslade med. Som att han hjälpte fångkonvojer under andra världskrigets allra sista veckor, De vita bussarna. Och att han sen blev mördad, var det inte i Mellanöstern?

En västerbottning vill ge oss ännu en knuff uppför kunskapsstegen. Göran Burén, bosatt på Holmön, lyfter i boken ”Mordet på Folke Bernadotte” fram en livsgärning med tonvikt på det FN-uppdrag som ändade hans liv.

Tidpunkten är 1948, judar med rötter i Förintelsen grundar staten Israel; problemet är bara att där kartan ritas om finns redan landet Palestina där minst lika många araber redan bor. Snart är det öppet krig mellan den nya statsbildningen och de omgivande arabländerna. Folke Bernadotte tillfrågas av Förenta Nationerna om att få parterna att lägga ner vapnen och förhandla.

Han tar på sig ett mission impossible, några månader senare är han alltså död. En judisk extremistgrupp tar på sig dådet, regeringen i den nya staten tar avstånd; men varför såg man, om det är ärligt menat, inte till att attentatet förhindrades?

Göran Burén ger oss en utförlig och spännande historielektion. Än i dag, menar han, finns intressen som vill att det som egentligen hände ska tystas ner. Och Bernadottes vision om en fredlig samexistens visade sig inte stå pall. Mer än 60 år senare härskar ännu misstro och rädsla. De flyktingläger som var Bernadottes största hjärtefråga har bara blivit större.

STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Här har Karl-Ove det riktigt jobbigt ...

Karl-Ove Knausgård: Min kamp 4 (Norstedts)

I Karl-Ove Knausgårds romansvit ”Min kamp” har vi kommit till bok nummer fyra av sex. Här är Karl-Ove i tonåren och boken utspelar sig huvudsakligen efter gymnasiet då han arbetar som lärarvikarie på en avlägsen ö i Nordnorge för att kunna finansiera sina författardrömmar.

Det handlar om en tonårspojkes väg in i vuxenlivet. Alkoholintaget är kopiöst med minnesluckor som följd, vilket ger honom skamkänslor. Relationen med det motsatta könet är också problematisk. Trots upprepade försök lyckas han inte bli av med sin oskuld. Han tänker ständigt på flickor, eller framförallt på deras kroppar, men har problem med för tidig utlösning och får inte till det.

Det är något med Knausgårds sätt att skriva som gör böckerna så läsvärda. Precis som i verkliga livet händer det inte speciellt mycket, utan det är reflektionerna över vardagshändelser som är det intressanta och författarens sätt att skriva skapar identifikation med bokens jag. Ebba Bratt-Wittström har sagt att Knausgårds romansvit borde heta ”Det första könet”, eftersom det är en så ensidigt manlig berättelse. Bland de författare som han säger att han inspirerats av finns inte en enda kvinna.

Jag är benägen att hålla med henne, visst är det inblick i hur världen ter sig från manlig synvinkel. Åtminstone den här mannens; om den sedan är representativ kan inte jag svara på.

Det är en tuff uppgift att vara outbildad lärarvikarie i en glesbygd, obetydligt äldre än eleverna och att uppleva sig vara annorlunda. Ett tabu att bli förälskad i en elev.

Hela den osäkerhet inför livet som tonårstiden är, när det gäller att hitta sin identitet och klara av att stå på egna ben, skildrar han på ett bra sätt. De olika böckerna hänger ihop genom referenser till de föregående, med ytterligare funderingar kring exempelvis pappans alkoholism, föräldrarnas skilsmässa eller relationen till far- och morföräldrar. Jag ser redan fram emot nästa bok.

MARIA ERIKSSON

Rapportera fel

Livet och dess egentliga mening

Britta Stenberg: Som en krympfotad Mandatus bokproduktion

I landet där matprogrammen blivit högmässa och inredningsbilagorna bibel, där ger sig Britta Stenberg i kast med frågan om livets egentliga mening.

Hon skapar två gestalter som sällan eller aldrig har annat än korv på bordet, i ett av fallen knappt ens tak över huvudet. Denne 25-årige uteliggare har döpts till Niklas men vill bara kallas Kråkan. Han har valt Sundsvall som en lagom stor arena för sin strävsamma men drogfria tillvaro.

Motpolen är Eskil, en grånad taxichaufför i Umeå som bokfört det mesta, exempelvis hur många kunder som använt honom som tillfällig åhörare av livets alla motigheter.

Men när Eskil får veta att hans cancer inte längre är behandlingsbar ställs frågan om hans eget liv på sin spets. Han kommer fram till att guldkornen varit få; de flesta av dem har han funnit vid en liten fiskestuga längs Vindelälven. Den insikten vill han nu använda till ett sista avstamp bortom taxametrarnas trots allt ganska så begränsade värld.

Var Kråkan kommer in i den bilden, för det gör han, ska inte avslöjas här. Däremot ska Britta Stenberg ha cred för sin modiga satsning. Det blir lite sockersött mot slutet, men än sen då, alla behöver vi nog historier som slutar lyckligt, och jag hoppas hon får många läsare trots att ”Som en krympfotad” getts ut på ett för mig tidigare obekant förlag.

Hon har dessutom lyckats få in en rad andra spännande livsöden i berättelsen. Som den genombittra kvinna som med djupfryst blick kräver Kråkans hjälp att ta reda på var horgalten till karl befann sig kvällen innan traktorn massakrerade honom till döds. Eller den desto vänligare stugvärden Per-Ivan i Blattnicksele, som ringar in saknaden efter sin hustru Svea med orden ”sen dess har jag int haft nån att bli rassan på”.

Och så kan väl faktiskt kärleken ibland också beskrivas?

STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Miljön bättre än upplösningen

Sofie Sarenbrant: Vila i frid (Damm förlag)

Massage med varma stenar är ett av många fenomen som dykt upp i spa-världen de senaste åren och i Sofie Sarenbrants deckare ”Vila i frid” pryds omslaget med just sådana. En stor del av handlingen utspelar sig på ett spa, ett exklusivt sådant, likt den kända japanskinspirerade anläggningen på Hasseludden i Stockholm.

Kunderna kommer till Yasuragi för att koppla av, njuta av att lämna vardagen för en stund. Tvagning, bad, massage och varma källor hör till utbudet men vilan blir i Sofie Sarenbrants berättelse definitiv för en del besökare. En känd skådespelerska hittas död i lokalerna och snart därefter fler gäster.

Stress och krav från arbetsliv och familj tär på de människor som i olika sammanhang rör sig kring Yasuragi. Hotellchefen Peter jobbar alldeles för mycket och försummar hustru och barn, vd:n Nils är i kris sedan frun stuckit, polisen Emma kämpar för att bli gravid och den eventbyråanställda Josefin avskyr sitt jobb. Kollegorna förstår inte hur det är att ha sjuka barn, och hon tycker allt mer illa om sina krävande kunder. Alla är i ekorrhjulet på sitt sätt. Dödsfallen får dessutom allt att snurra ännu fortare.

Det händer saker hela tiden och jag gillar karaktärerna som känns tidstypiska och verkliga. Men jag blir besviken på upplösningen. Visst är den dramatisk, men Sarenbrant har gjort det lätt för sig. Mer kan jag inte säga utan att förstöra spänningen för andra. Men ett plus för den ovanliga miljön, Yasuragi som brottsplats – smart.

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Ställer till det - utan att veta varför

Dag Solstad: Elfte romanen, artonde boken, 17:e romanen (Ordfront)

Den anonyme, till synes helt vanlige stadskamreren Björn Hansen i den småstaden Kongsberg, några mil utanför Drammen, lever en rutinpräglad och alldaglig tillvaro i all sin alldaglighet som han väljer att avbryta.

Han bedrar både försäkringsbolag och sin omgivning; han iscensätter sin invaliditet med förfalskade intyg från en läkare i Litauen och hemmavid, och hamnar i rullstol. Varför? Svaret tycks outgrundligt även för Björn Hansen själv. Är det existentiella grunder eller har det att göra med sonen Peter, som han har ett komplicerat förhållande till?

I ”Elfte romanen, artonde boken”, den ena delen av Dag Solstads samlingsutgåva, försöker hans antihjälte Hansen återupprätta kontakten med sin son, numera optikerstudent, efter att de inte ha setts på åratal. Hansen lämnade fru och barn för sin älskarinna Turid Lammers. I det typiska småstadssamhället är han en uppskattad person, men en siluett jämfört med Turid, till vilken han hyser en falnande förälskelse. Hansen dras mer och mer mot ett slags viljelös känsla av overklighet och närmar sig slutligen sin protest mot tillvaron.

Efter att ha blivit ertappad i sitt försäkringsbedrägeri släpps Hansen i ”17:e romanen” ut ur fängelset, där han levt helt avskärmad och försummat alla kontaktförsök från omvärlden, även de från sonen Peter. Först efter 15 år väljer han att kontakta Peter, nu optiker i Telemark. Så knyter Solstad ihop händelserna i Hansens liv i två mycket välkomponerade romaner. Med en torr, absurd humor, och på en höglitterär prosa frammanar Solstad en kafkastämning i sin skildring av de till synes oförklarliga bevekelsegrunderna till bedrägeriet.

Det minutiöst beskrivna efterspelet i ”17:e romanen”, gestaltningen av faderns och sonens relation är i sig ett skolexempel på god litteratur.

LUDVIG BERGGREN

Rapportera fel

Sorgligt slut i privatiserad likgiltighet

Stefan Gurt: Så dödar vi en människa (Wahlström & Widstrand)

För snart tre år sedan skrev jag om ”Det är så konstigt nuförtiden”, en dotter, Karin Flygares, upplevelse av hur mamman gled in i en värld där diagnosen lyder Alzheimer och vården inte räcker till.

Tiden flyr. Nu har jag läst en sons, Stefan Gurts, skildring av sin pappas liv och hur futtiga dess sista månader blev. Nu har delar av vården sålts ut till företag som tycks än mer intresserade av att satsa så lite det bara går på aktiv omvårdnad. I ett sådant boende bryts pappan raskt ner och svälter sig till döds.

Gurt vill inte fastna i kritik av privatiseringen, han är mera ute efter attityder i stort. Hur det materiella prylsamhället gjort oss mer likgiltiga, och hur vi i livets slutskede hamnar längst ner på värdeskalan. Besöken hos den som fungerar dåligt blir allt glesare, ensamheten i sig påskyndar åldrandet än mer. Gurt är sedan länge gift med en kinesisk kvinna och många resor dit har gett jämförelsematerial som inte heller blir till vår fördel.

”Så dödar vi en människa” uppfordrar till egna tankar. Jag går ut med hundarna, passerar det stora äldreboendet i mitt grannskap. Där brukade för några år sedan en kvinna sitta på sin balkong och säga ett kraxigt ”hej!” när hon rökte. Jag svarade alltid lika enstavigt tillbaka, tänkte att hon säkert var dement. Men en gång och aldrig mer, kom en klar och tydlig fråga: ”fina hundar du har, vad är det för ras?”

Helt perplex svarade jag – och hon tycktes faktiskt förstå, åtminstone just då. Tänk om Gurts bok kan bidra till att alla bättre kan förstå, alla vi som tror att vi fortfarande har våra sinnen i någorlunda behåll!

STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Först är det illa, sedan blir det värre

Carl-Johan Vallgren: Havsmannen (Albert Bonniers)

Redan på sidan fjorton stoppar niondeklassaren Gerard in en kattunge i en plastpåse, häller bensin i påsen och tänder på. Några sidor senare är det den närsynte Roberts tur att pinas. Och när hans storsyster Nella, som alltid försöker skydda sin lillebror, är det dags att plåga henne på de mest infernaliska sätt.

Det här händer i romanen ”Havsmannen” av Carl-Johan Vallgren, och det är bara upptakten. Nellas och Roberts mamma ligger oftast bakfull om dagarna, pappan är kåkfarare, lärarna i bästa fall välmenande men handfallna inför översitteriets framfart i den lilla staden. Ett par bra kamrater finns som tur är, men i stort är det verkligen en sjaskig och upp-och-nervänd värld. Åtminstone tills dess att ett par fiskare råkar få den märkvärdiga fångst som ger berättelsen dess namn.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om ”Havsmannen”. Om du är beredd på att stå ut med katalogen av grymheter kan den kanske bli en läsupplevelse. Carl-Johan Vallgren är en uppenbart skicklig hantverkare, jag förstår att han fått mycket beröm och priser för sina tidigare romaner. Samtidigt blir det i mina ögon ”too much”. Våldet och idiotin stegras hela tiden. Ondskans främste företrädare Gerard framstår som ett monster trots sin ringa ålder, de andra sjaviga figurerna blir jämförelsevis rena amatörerna i sina taffligheter.

Men visst går det att ge ”Havsmannen” epitet som ”tänkvärd” och ”en berättelse som fastnar i minnet när jag har slagit ihop boken”. Och den märkvärdiga fångsten från havet ger romanen en närmast religiös dimension. Ungefär som Jesus som dog på korset för våra synders skull.

STEFAN HOLMBERG

Rapportera fel

Vinkarna för tidiga och övertydliga

Helene Tursten: I skydd av skuggorna (Piratförlaget)

En deckare utan orden död, offer eller grav i titeln ger jag automatiskt ett extra plus i kanten. Helene Turstens tionde roman om kriminalinspektör Irene Huss heter ”I skydd av skuggorna”, lite vagt kanske men definitivt okej. Samma sak gäller hennes tidigare utgivningar.

Handlingen är inte ovanlig i genren, flera mc-gäng konkurrerar om narkotikahandeln i Göteborg där de mest hårdhudade är generöst tatuerade och inte har något emot att hantera vapen eller bomber. Men Helene Turstens hjältinna har det där lilla extra, hon är familjekär, våghalsig, påstridig och har näsa för vad som kan vara på gång under ytan.

Romanen har av förlaget utnämnts till ”årets påskdeckare”, lämplig som underhållning att plöja under ledigheten till fjälls. Och den är just som sådan den ska ses, en dramatisk inledning engagerar och sedan vill man absolut veta vad som kommer att hända.

När det antyds att en läcka hos polisen förvärrar arbetet är frågan vem som är den skyldige. Tyvärr ges läsaren övertydliga vinkar i ett tidigt stadium och till min besvikelse handlar det om just den person som jag misstänkte. Synd. Men ”I skydd av skuggorna” är ändå riktigt spännande.

Böckerna om Irene Huss är utgivna i ett 20-tal länder och flera av dem har filmats. Helene Tursten kommer från Göteborg där också den här boken utspelar sig.

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Plikttrogen make, otrogen maka

Trude Marstein: Ingenting att ångra (Kabusa)

Heidi och Vegard är ett par i fyrtioårsåldern med tre döttrar mellan fem och tolv år. Deras relation har börjat gå i stå, nednött av vardagslunken är kärleken sliten. När semestern börjar åker Vegard själv ut till sommarhuset med barnen, eftersom Heidi måste stanna i stan under förevändning av att halvårsbokslut inte blivit klart. Men det är inte jobbet som väntar utan Mikkel, hennes älskare.

Trude Marsteins ”Ingenting att ångra” är ett relationsdrama som utspelas under två dygn och styckevis pendlar mellan hotellet, där Heidi och hennes älskare finns, och sommarhuset, där Vegard och barnen vistas. Berättelsen är skriven på vardagsprosa med dialogerna i löpande text på en omsorgsfull detaljnivå, vilket blir tröttande även om det skapar bilden av familjens liv.

Otillfredsställda behov av kärlek leder dem båda att titta efter andra alternativ, men det är Heidi som lever ut attraktionen. Berättelsen är till stora delar en inre monolog kring deras syn på vad som har hänt med deras relation. Det är bara huvudpersonerna som blir sticker ut ur texten, älskaren och barnen förblir bifigurer.

Heidi och Vegards relation rör sig i spänningen mellan behoven av trygghet och att ge kärlek till barnen gentemot spänning och sexuell attraktion. Det är lätt att känna sympati för den snälle mannen, som plikttroget tar hand om barnen och trivs med det, medan kvinnan tillbringar helgen i sängen på hotellet. Heidi lider visserligen av skuldkänslor emellanåt, men rättfärdigar sig med att hon har rätt till glädje och lycka. Fördomsfullt kanske, men jag blir rätt irriterad på hennes naivitet och den ytlighet som finns i hennes passion. Marstein, som tilldelades P-O Enquist pris för ett ungt lovande författarskap 2007 med ”Göra gott”, säger i en intervju att hon vill fånga verkligheten och tidsandan, utan sentimentalitet. Det är en passande beskrivning även på denna vardagsrealistiskt skrivna bok. Om man ska moralisera eller inte får läsaren avgöra.

MARIA ERIKSSON

Rapportera fel

Paradisiskt - eller perverterat?

Lotta Lundberg: Ön (Natur & Kultur)

Det är inte ofta jag grunnar länge över innehållet i en roman sedan jag lagt den ifrån mig. Men både under och efter läsningen av Lotta Lundbergs ”Ön” har jag haft ett och annat att tänka på. Från början gav boken en vag obehagskänsla, men snart insåg jag att jag nog skulle ha reagerat ännu starkare om huvudpersonen varit en man och inte en kvinna. Mina reaktioner över hur läkaren Olivia lever på den paradisiska Söderhavsön skulle ha varit en helt annan.

Hon är svenska och har anpassat sig till öbefolkningens sätt att vara under de mer än 20 åren hon verkat på platsen, bland sköna stränder, papaya, mango, lime och brunbrända urinnevånare. Naturen är obeskrivlig, med det buteljgröna vattnet, den blå himlen och vajande kokospalmer.

Människorna har sina egna sedvänjor, dricker apelsinvin, dansar obekymrat med svettiga kroppar och böljande höfter till trummornas dånande. Olivias vän, älskare och ”bror” Taip, tillhör inte henne, han sover ibland hos andra och även Olivias säng har tillfälliga besökare. Inställningen till sex på ön är lättsam, det är något naturligt.

Men så anländer en grupp engelsmän till ön som tillhör Storbritannien. De ska utreda om unga far illa, om kvinnorna utsätts för våldtäkter, något som en turist påstår sedan hans dotter dragits med i liderliga ungdomars sexuella lekar.

Hela ön hamnar under lupp när de ljushylta besökarna börjar fråga ut befolkningen. Idyllen ifrågasätts och rämnar. Invånarna varken dräper eller stjäl, men nu ska engelsk lag gälla.

Lotta Lundberg skriver seriöst, medkännande och insiktsfullt. Hon ställer skickligt allt på sin spets. Vad är rätt och vad är fel, det är den delikata frågan. Men det finns inga enkla svar. Och just det det gör ”Ön” till en riktigt bra roman.

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Lyckligt slut? Inte en chans!

Joseph O'Connor: Spökljus (Norstedts)

Omöjlig kärlek eller kärlek med förhinder är ett litterärt tema som alltid finner sina läsare. Där finns de historier som slutar lyckligt, men ofta som i Tolstoys ”Anna Karenina”, är de sorgliga dramer.

Joseph O’Connors ”Spökljus” handlar om en kärlekshistoria på Irland i början av 1900-talet, mellan den kända skådespelerskan Molly Allgood (med artistnamnet Maire O’Neill) och dramatikern John Millington Synge. Med utgångspunkt från en oktoberdag i London 1952, där den alkoholiserade Molly vandrar längs Londons krigshärjade gator, låter författaren hennes minnesfragment av kärleksrelationen flimra fram.

Molly, som Synges kallade ”bortbytingen”, var nationalikonens musa trots skillnader i ålder, religionstillhörighet och klass och de träffades i hemlighet. Konventioner och hans modersbundenhet hindrar dem från att leva tillsammans. När modern dör är Synge också sjuk och avlider innan de kan gifta sig.

Eftersom de verkliga personerna bildar referensram till berättelsen och min kunskap om den irländska litterära historien har luckor, läste jag lite kort om deras liv. Författaren påpekar dock i efterordet, att boken är en fiktion, både huvudpersonernas karaktärsdrag och många av händelserna påhittade. Genom att utgå från kända personer vid teatern, som Allgood, Synges, Yeats och Gregory, formar han berättelsen som hyllning till det irländska historieberättandet och teatertraditionen. ”Men vissa levnadstecknare kommer att vilja slå mig i huvudet med en spade…”

Språket är levande och dramatiserar på ett bra sätt både den åldrade och den unga kvinnans liv. Kärlekshistorien placerar berättelsen mitt på scenenoch ger mig även en bild av skapandet av dramatik.

”Spökljus” är sista delen i en trilogi om Irlands historia. Den ger mersmak och gör mig nyfiken på de tidigare böckerna, ”Havets stjärna” och ”Guvernörens hustru”.

MARIA ERIKSSON

Rapportera fel

Wennstam fortsätter att imponera

Katarina Wennstam: Svikaren (Albert Bonniers Förlag)

Katarina Wennstam är mest känd för ”Flickan och skulden” (2003), ”En riktig våldtäktsman” (2004) och ”Smuts” (2007). Tre riktigt bra böcker, enligt min mening. Därför har jag ganska höga förväntningar när jag läser hennes senaste, ”Svikaren”. Den handlar om fotbollsstjärnan Sebastian Lilja som hittas brutalt mördad utanför sin lägenhet. 61 knivhugg har tillfogats hans kropp och för polisen är det är ingen tvekan om att detta har utförts av någon som kände ett starkt hat mot honom.

Kommissarie Charlotta Lugn får ett svårt fall att ta sig an, men det blir svårt även för juristen Shirin Sundin, Sebastians föräldrars målsägarbiträde. För vad säger man till någon som just har förlorat sitt barn?

I början liknar ”Svikaren” vilken deckare som helst, men efter ett tag inser jag att den är mer än så och dessutom är intressant och välbearbetad. Handlingen och huvudpersonerna är välkonstruerade och spännande att följa. Mordutredningen blandas med huvudpersonernas parallella historier och de många dimensionerna lyfter berättelsen.

Boken är intressant också utifrån ett samhällsperspektiv, eftersom Wennstam har en gedigen kunskap om det svenska rättsystemet och dess fallgropar. Dessutom blandas det fiktiva fallet om Sebastian Lilja med riktiga exempel från uppmärksammade rättsfall i Sverige, vilket gör den ännu mer verklighetstrogen. ”Svikaren” är den första delen i en trilogi om Charlotta Lugn och Shirin Sundin. Jag ser redan fram emot nästa.

LINA ANDERSSON

Rapportera fel

Skruvat och svårt att tycka om

Claire Castillon: Bubblor (Sekwa )

Det är inte lätt att sammanfatta vad Claire Castillons novellsamling ”Bubblor” handlar om. Men det är i alla fall 38 kortkorta noveller på 182 sidor. Varje novell har ett namn som rubrik och förefaller vara just det som noveller antas vara: tårtbitar ur en större historia.

Men det dröjer inte länge förrän novellerna smälter samman till ett obehagligt skrevande kalejdoskop av självbedrägeri. Det börjar med en snitsig onliner och slutar i en oväntad vurpa. När en novell är slut klickar kalejdoskopet en grad åt fel håll och nästa skruvade historia tar vid.

Temat är relationer och moral upplösta i mental förruttnelse. Ta paret som älskar på en fårskinnskappa från Himalaya. Värmen från deras kroppar får maskägg att kläckas. Kvinnan försöker diskret påtala att det finns maskar. Mannen förstår inte utan tror hon menar storleken på hans kön och kör glatt på. Medan de älskar ser kvinnan hur maskarna krälar mot brasan likt en orgasm.

En annan novell handlar om en far som håller ett omtänksamt tal till sin trotsiga dotter. Sedan befaller henne att dra ned trosorna så han får smiska henne medan han gottar sig åt hur deras gemensamma blivande barn kommer att tacka honom för att han vid rätt tillfälle var hård mot deras mor.

Det är skruvat, groteskt och perverst syrat med vass humor. Sammanfattningsvis: Det är inte lätt att tycka om ”Bubblor”.

LISELOTTE ENGMAN

Rapportera fel

Hundra sidor räcker ju!

Hernán Rivera Letelier: Filmberätterskan (Norstedts)

En riktigt bra bok får gärna räcka länge. Men många sidor garanterar inte att läsupplevelsen blir större. När nu Hernán Rivera Leteliers ”Filmberätterskan” ges ut på svenska är den ett bra exempel på att läsaren kan leva sig in i en annan tid och en helt främmande miljö trots ett sparsmakat format. Romanen är nämligen på endast hundra sidor.

Författaren är chilenare och det är i Gruvbyn med ruckel av plåt för arbetarna i salpetergruvan, hus av soltorkad lersten för tjänstemännen och lyxiga villor för gringos, som vi möter tioåriga Maria Margarita, romanens huvudperson.

Hon bor med fyra bröder, en handikappad pappa och en ung vacker mamma som lämnar familjen. Biobesöken är människors främsta nöjen, ett sätt att fly vardagen. Maria utvecklar en talang att återberätta filmen för dem som inte har råd att se den, hon drar in småslantar från sin publik och delar passionerat med sig av dramatiken.

Men när tv:n kommer tillbyn förändras livet och en rad tragedier splittrar Marias familj.

Jag tycker om Hernán Rivera Leteliers sympatiska sätt att skriva, med målande osentimentala minnen från en liten latinamerikansk by där kärleksfulla människoskildringar varas med stillsam humor och magi.

INGER LUNDQVIST

Rapportera fel

Hur många kompisar har han kvar?

Mark Lynas: Guds utvalda art (Ordfront)

För inte så länge sedan var han en vanlig miljövän, fast intensivare, mer påläst och skrivgladare. Men hur många miljövänner kommer framgent att betrakta Mark Lynas som sin vän.

Anledningen heter ”Guds utvalda art”, för tror du att boken är en rak uppföljare till ”Oväder” och ”Sex grader” tror du fel.

Här talar vi helomvändning och, kommer de flesta säkert att tycka, steg över till andra sidan. Fiendelägret.

Plötsligt hör man nästan hör fnysningen när han skriver ”miljövän”. Gammeldags miljövän, alltså.

Mark Lynas har helt enkelt ändrat sig. Vi och han har haft fel, hävdar han nu.

Lösningen är inte att leva snålt, dra ut på landet och leva som våra förfäder, i samklang med naturen. Lösningen är inte att lägga ner kärnkraften.

Tvärtom.

Plötsligt vill Mark Lynas ha fler kärnkraftverk – fast okej då: bättre – och mer genteknik samt koncentrera befolkningen till stora städer.

Plötsligt sätter han hoppet till Guds utvalda art. Människan. Det är människan som ställt till det för planeten; tärt på ändliga resurser och sabbat den biologiska mångfalden. Men människan är också jordens intelligentaste varelse. Människan ska säkra dess överlevnad.

Människan. Forskarna. Ingenjörerna.

Du kan säkert räkna ut vad han skriver om Fukishima. Just det: här inträffade en Tsunami, här kom en 14 meters flodvåg, här fick ett kärnkraftverk ta en gigantisk smäll. Men ingen dog och de som flydde per flyg utsattes i planet för mer kosmisk strålning än de som stannade kvar.

Ingen kan förneka att ”Guds utvalda art” är intressant och faktaspäckad. En och annan torde finna den hoppfull.

Men ännu fler lär betrakta Mark Lynas som en förrädare och dessutom undra om han fått spader.

OLLE LUNDQVIST

Rapportera fel