Politik /…/ det är att vilja något.
Det konstaterade Olof Palme redan 1964 i ett anförande på SSU:s kongressfest i Stockholm.
Sedan Sverigedemokraterna kom in i kommunfullmäktige i Skellefteå för snart två år sedan (två mandat) är det nog många som undrat: Vad vilja SD med sin politik?
För politik är mer än att protestera, mer än att begära votering i frågor där det klart och tydligt framgått av debatten att alla andra partier är för, bara SD är emot. Ett flertal voteringar har slutat med 63 ja-röster mot två nej-röster (SD).
Vän av ordning kanske inflikar att ett sådant agerande ligger inom ramen för den svenska demokratins spelregler. Kan inte säga emot, för det gör det. Trots det kan man ha åsikter på agerandet, fundera över vad Sverigedemokraterna tror sig kunna vinna på att handla som man gör.
Men förmodligen tänker inte Peter Lindkvist, Sverigedemokraternas gruppledare, alls i de banorna. Det behöver han heller inte göra. SD tycks vara ett parti som är mer eller mindre immunt mot politiska skandaler och märkligt agerande.
Så vad tycker då SD i lokala frågor?
Deras politik kan sammanfattas i en musikaltitel: Stoppa världen, jag vill stiga av.
På något annat sätt är det svårt att tolka Sverigedemokraternas ständiga avslagsyrkanden i för Skellefteås utveckling viktiga strategiska frågor.
För några kf-sammanträden sedan presenterade Moderaternas gruppledare Andreas Löwenhöök en nej-lista i 16 punkter, en sammanställning över några av SD:s alla avslagsyrkanden sedan man äntrade fullmäktige efter valet 2014.
Listan innehöll bland annat: Nej till Skebos försäljning av lägenheter till Nordhalla, nej till bildandet av Science City, nej till 2030-strategin, nej till försäljningen av näringsfastigheter till Diös, nej till en omstrukturering av skola område väst och nej till kulturplan 2016–2019.
Det är självklart helt okej att säga nej. Men säger man mer eller mindre konsekvent nej till allt som har med kommunens utveckling att göra bör man kunna presentera trovärdiga alternativ. Med mandat i fullmäktige har man ett större ansvar än att recensera andras förslag, man måste ha egna. Sådana har det varit ytterst sparsamt med.
Politik det är att vilja något. Men när denna vilja att vilja något saknas, eller döljs i retoriken, förvandlas den politiska viljan till missnöje, populism och protest, något som det börjar finnas alldeles för mycket av i dagens politik.
Sverigedemokraterna och dess gruppledare Peter Lindkvist må tycka vad de vill i olika politiska frågor. Det är helt i sin ordning. Jag respekterar deras ståndpunkter, även om jag sällan delar dem. Men att nästan bara säga nej, utan att varken konkretisera, eller komma med alternativa lösningar, imponerar inte.