Södermalm i Stockholm är landets mest journalisttäta område. Institutet för mediestudier har gjort en ny granskningsom bekräftar den gamla klyschan. Journalister bor i regel inte där en hög andel utländska medborgare finns, och inte heller i de delar av landet där många röstar rött eller på Sverigedemokraterna.
34 procent av journalisterna bor i Stockholms kommun, att jämföra med att nio procent av hela landets befolkning bor där. Nästan halva journalistkåren bor i Stockholms län.
Som rapportförfattaren Kerstin Ekberg påpekar är det ”inte konstigare att det finns få journalister i Gällivare än att det är ont om gruvarbetare i Stockholm”, eftersom det är i huvudstaden de större redaktionerna finns.
Men den påtagliga koncentrationen till medelklassområden med skyhöga bostadspriser märks och påverkar medierapporteringen.
Nyligen skrev exempelvis kulturjournalisten Jack Hildén om hur det var att åka till Västerbotten, som ”Missanpassad i Missenträsk” ( Aftonbladet 30/4 2015). Han skrev om hur han tog sig till Sara Lidmans gamla gård, men hade inte ens bemödat sig att läsa något av henne. I en ny femma vid Mariatorget på Södermalm, förklarade han, kom ett middagssällskap fram till att ”flyktingar som släpps ner i hålor som Jörn” självklart blir uttråkade. Att Hildén aldrig hade satt sin fot där tidigare verkade kvitta.
Varför anses denna typ av berättelser vara relevanta? Min teori är att Hildén, likt väldigt många andra, skriver för dem som delar hans perspektiv. Journalistvänner har troligtvis nickat igenkännande: oj, så exotiskt, en norrländsk by!
Okunskapen märktes även när Dagens Nyheter publicerade en krönika om ”En pratglad brandman från Boden” ( 3/6 2014). En rasistisk brandman, Thomas, skulle tillsammans med sina kollegor ha mobbat bort ”en Muhammed” från brandstationen. I mediesverige spreds krönikan flitigt, medan man på brandstationen i Boden skakade på huvudet.
Det hade nämligen aldrig jobbat någon som heter Muhammed där och någon rasistisk mobbning hade ingen hört talas om. DN – vars skribent troligtvis inte visste att en ort som Boden bara har en brandstation – skrev dock ingen rättelse. Kraven på god journalistik sänks när man befinner sig på kulturellt och geografiskt avstånd.
Många journalister hävdar att det är läsarna som sviker. Men varför skulle förortsbor eller norrlänningar bry sig om den journalistik som brister så fort världen utanför Stockholms innerstad ska beskrivas?
