I kultur- och mediebranschen slår public service bryskt igen dörren för människor som inte anammar identitetspolitikens normer. Foto: Henrik Montgomery/TT
I tidernas begynnelse handlade normkritik om frigörelse.
Om att människor skulle slippa att stängas in i slutna rum och delas upp i normala och avvikande identiteter.
Om att inte utsättas för att fördomsfullt tillskrivas erfarenheter och egenskaper baserat på kön, sexuell läggning, etnicitet eller ålder.
Människor är individer och individer är komplexa varelser med olika erfarenheter och drömmar, vilka har föga med våra yttre egenskaper att göra.
Visst var och är det viktigt att ifrågasätta normer och strukturer som lyfter fram ett visst sätt att leva som det enda rätta, eller en viss sorts egenskaper som mer åtråvärda. Det kommer det alltid att vara.
Men alla en gång så goda intentioner har lett den svenska samhällsdebatten rakt åt pipsvängen. Och här står vi nu, i ett kvävande endimensionellt kackel där allt som tycks ha betydelse är yttre attribut. Vi snubblar runt i en skrattspegel där navelskåderi gjorts till dygd.
Det som pågår hos Utbildningsradion, en del av public service, är ett exempel så gott som något, på hur långt ned i diket vi hamnat. Hos UR är journalistik inte längre ett yrke, en profession, där journalisten med utgångspunkt ifrån sin kunskap och kompetens skildrar det han eller hon ser i omvärlden, utan ett självförverkligandeprojekt.
I linje med det rekryterar UR numera medarbetare efter hudfärg och inte efter yrkesskicklighet. När man i våras skulle göra ett så kallat normkritiskt program om afrosvenskars situation efterfrågades en inslagsproducent med ”erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk.”
Allt oftare ställs krav på att den som arbetar med publicistisk verksamhet av något slag ska ha personliga erfarenheter av det som bevakas. Som att en uppväxt i förorten är det enda sättet att trovärdigt kunna skildra ett utanförskap.
Var hamnar vi om vi drar resonemangen till sin spets?
Kan bara den som är född in i den svenska högadeln tillåtas granska densamma?
Bara bönder skriva om landsbygden?
Måste man ha överlevt cancer för att skildra svensk cancervård?
Är vi alla dömda att för evigt vara inneslutna i självrättfärdiga bubblor, oförmögna att se bortom vår egen erfarenhet?
På UR tvingades den långvarige reportern Per-Axel Janzon bort efter ha ifrågasatt normkritiken hos sin egen arbetsgivare. Längre än så sträckte sig inte respekten för det som under decennier varit den professionella reporterns uppdrag.
Och Janzon är inte ensam. Även på andra håll inom kultur- och mediebranschen slås dörrar bryskt igen för människor som inte anammar identitetspolitikens normer. Det är en skrämmande utveckling. Och den är inte normkritisk och öppen utan antiintellektuell och fördomsfull.
Vi frigör oss inte från fördomar genom att skapa nya. Acceptans kan aldrig komma ur bortvända ryggar, slutna rum och övertygelse om att individers trostillhörighet, sexuella läggning, kön eller hudfärg säger något om deras kompetens.
Normkritiken anno 2016 förtjänar därför all kritik den kan få.
Malin Lernfelt