Miljöpartiet de populistiska

Ledare. Det var respektlöst av Gustav Fridolin (MP) att gå till val på att han skulle fixa skolan på hundra dagar. Det antydde att den förra regeringen enkelt hade kunnat vända skolresultaten om Jan Björklund (L) bara hade haft lite god vilja och jävlar anamma.

2015 var året när Miljöpartiets gröna visioner skoningslöst krossades mot den realpolitiska väggen. Foto: Maja Suslin/TT

2015 var året när Miljöpartiets gröna visioner skoningslöst krossades mot den realpolitiska väggen. Foto: Maja Suslin/TT

Foto: Foto: Ledarredaktion

Politik2016-01-12 05:00
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Det man har lovat ska man hålla.

Satsningar och reformer som en politiker talar om i opposition måste kännas igen i besluten som senare fattas i Rosenbad. Det handlar både om att förmedla en realistisk bild av vad politiken kan åstadkomma och att markera hur prioriteringsordningen ser ut. Alla kan inte få allt samtidigt.

Därför var det respektlöst av Gustav Fridolin (MP) att gå till val på att han skulle fixa skolan på hundra dagar. Det antydde att den förra regeringen enkelt hade kunnat vända skolresultaten om Jan Björklund (L) bara hade haft lite god vilja och jävlar anamma. Likaså var Åsa Romsons (MP) generaliserande över vita män ett klart övertramp.

Till de gröna språkrörens försvar ska tilläggas att de sent omsider erkänner detta.

På fredagens DN Debattgjorde Gustav Fridolin och Åsa Romson en helomvändning och förklarade att de under valrörelsen hade uttryckt sig hårt och förenklat, varit dåliga på att prioritera och gett sken av att en regering omgående kan förändra allt. De konstaterar också att de – håll i er nu – har uppfattats som verklighetsfrånvända.

Även om det är ojust att märka ord är ”uppfattats” inte rätt uttryck. Fridolins arroganta attityd i skolfrågan och viftandet med kolbiten under valrörelsen har ingenting med verkligheten att göra. Den sortens agerande leder bara till att människor får orealistiska förväntningar på vad politiker i en demokrati snabbt kan åstadkomma. När dessa sedan inte infrias ökar politikerföraktet, vilket enbart gynnar populister, vars enda trumfkort är att ge enkla svar på komplexa frågor.

I Sverige är det tydligaste exemplet Sverigedemokraterna, som dels kommer undan med att klassa minskad invandring som en universallösning på alla problem, dels sprider bilden av att invandring är som en kran som svenska politiker enkelt kan vrida av och på.

Seriösa partier måste visa att de kan bättre än så, vilket betyder att de även i opposition bör hålla sig till en politik som fungerar i praktiken. Det räcker inte att slå fast att arbetslösheten är för hög, skolresultaten för låga och antalet bostäder för få – och framställa det som den enklaste saken i världen att rätta till siffrorna.

Samtliga riksdagspartier behöver leverera konkreta förslag, visa hur åtgärderna åstadkommer de önskade effekterna, ha en idé om hur reformerna ska finansieras och presentera en prioriteringsordning.

Motsatsen – att partier som gör anspråk på regeringsmakten låtsas att det finns enkla lösningar på svåra problem – skadar allmänhetens förtroende för hela det politiska systemet. Beslutsprocessen i en demokrati tar tid och ”allt åt alla”-politik à la Vänsterpartiet har ingenting med verkligheten att göra.

Därför bör riksdagspartierna lova att inte göra skillnad på retorik och praktik. Svenska folket förtjänar ett politiskt system som håller vad det lovar.

Susanne Nyström

undefined
2015 var året när Miljöpartiets gröna visioner skoningslöst krossades mot den realpolitiska väggen. Foto: Maja Suslin/TT