Det kom ett för regeringen dystert besked i går när Sverigedemokraterna meddelade att de kommer rösta på Alliansens budget.
Journalisterna trängdes när SD samlade till presskonferens sent i går eftermiddag. Spekulationerna har de senaste dagarna gått på högvarv: Kommer SD att rösta på Alliansens budget och därmed skapa oreda? Eller vill de framstå som ”seriösa”, och följa praxis? Som en kontrast till den lugna tillvaron i lokalpolitiken i Skellefteå, stormar hela havet i rikspolitiken.
Nu blev alltså SD:s svar att partiet ska fälla regeringens budget. Mattias Karlsson, som vikarierar under Jimmie Åkessons frånvaro, meddelade även att SD helst vill se en reviderad budget, och att samtal inleds med partiet. Om regeringen ombildas hoppas partiet att Miljöpartiet petas. En ombildning kan innebära att SD går miste om sin vågmästarroll, men den risken får partiet ta, sa Karlsson.
Oavsett vad som händer framöver gäller det för Socialdemokraterna och Löfven att dra lärdomar från den första tiden efter valet i september.
Hur kommer det sig att allianspartierna inte tog emot Löfvens ”utsträckta hand”? Om man säger sig sträcka ut en hand måste det finnas något som lockar, annars är det inte mer än tomma ord.
Det tog till exempel inte lång tid innan Vänsterpartiet bjöds in för att utforma regleringar för vinster i välfärden. Socialdemokraterna bjöd sedan in Miljöpartiet till pensionsöverenskommelsen, mellan S och de fyra borgerliga partierna, trots att allianspartierna motsatte sig det.
Finansminister Magdalena Anderssons mardrömsbeskrivningar om att det efter alliansstyret är ”tomt i ladorna”, ett uttalande som snabbt underkändes av Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet, tinar inte heller upp den frostiga relationen till Alliansen.
För ganska exakt ett år sedan sa Magdalena Andersson ”det är tyvärr inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar”. När allianspartierna nu har sagt samma sak, i opposition, är det plötsligt att ”inte ta ansvar”.
Lars Ohly, tidigare vänsterledaren, skrev nyligen på Twitter att han inte förstår varför borgerligheten ska ta ansvar för hur SD röstar. I en diskussion skrev han även att han skulle ha blivit arg om borgerligheten, under den förra mandatperioden, hade uppmanat honom att inte rösta på sina egna förslag med argumentet att de riskerade att gå igenom.
Ohly har helt rätt. Allianspartiernas roll är förstås att försvara sin politik. Vill Löfven ha något, måste han även ge något.
