Nu är den här igen, den norrländska självständighetsdiskussionen. I grunden finns berättigad ilska över att Vattenfall meddelat att 40 arbetstillfällen ska flyttas från Jokkmokk. På Facebook har över 4 000 människor samlats i digital protest. Jokkmokks-upproret får dessutom stöd av Expressen-krönikören Lotta Gröning som menar att Norrland borde följa Skottlands exempel efter Brexit-omröstningen och förnya krav på självständighet från Sverige (8/8).
Grönings förslag är inte bara rent tramsigt utan oansvarigt opportunistiskt i dessa populistiska tider. Att säga tack men adjö är det lätta. Att ställa sig utanför är räddhågset.
Så varför ens bemöta det med en kommentar? Svaret är enkelt: vår samtid verkar vara allt mer besatt av tanken på söndring, på avståndstagande från det gemensamma, på devota förkunnelser om enkla lösningar. Separatister resonerar utifrån det helt felaktiga antagandet att ensam är stark, starkare, starkast. I ett försök att skicka en signal, att straffa de som underlåtit sig att intressera sig för Norrlandsfrågorna, begränsas istället det egna handlingsutrymmet och egenintresset blir den straffade parten.
Självständighetsfrågor är inte alltid utan grund, men ointresse från Stockholm är inte förtryck och isoleringsiver blir lätt till ett självspelande piano. Den största tragedin är inte att sätta ord på upplevelsen av utanförskap, utan att faktiskt få den bekräftad. Som Brexit-resultatet visar var de starkaste politiska företrädarna för en separation från den Europeiska Unionen snabba med att deklarera att de gärna ville fortsätta ha en så nära relation som möjligt med EU och Europa. Inte heller var de beredda att ta ansvar för folkomröstningsresultatet.
UKIP:s partiledare Nigel Farage avgick och Boris Johnson ville inte kandidera till att bli ny partiledare och premiärminister. Inte minst Johnson, sedermera ny utrikesminister, verkade trumpen över vad han ställt med. Man ska således vara försiktig med vad man önskar sig.
Brexit-såret är fortfarande vidöppet, men att ett land vill lämna en politisk union går inte att jämföra med en region vars utträde söndrar ett land. Banden är starkare, identiteten är grundmurad, värderingarna är gemensamma.
Det förr-förra numret av Liberal Debatt har temat Liberala vägar för Norrland. I en sammanfattande ledare om Norrlandsdiskussionerna påpekar redaktör Gabriel Ehrling att ”I dag domineras samtalet av förenklade bilder av hur staten har en »kolonial skuld« till Norrland för exploatering av de naturresurser som en gång lade sig till ro där. Och om inte staten gör rätt för sig så gäller det i alla fall att »rädda det som räddas kan« av den verksamhet som återstår. Fienden - urbaniseringen - avbildas som en av illvilliga människor dirigerad destruktiv kraft.” (2/2016).
Diskussionen om Norrlands framtid måste utgöras av en balans mellan rättigheter och skyldigheter från både Stockholm och Norrland.
Om självständighetsivrarna menar att Norrland är isolerat och bortglömt idag, vänta bara hur ensamt det är att vara själv.
Csaba Bene Perlenberg