Norrbottniska Boden hamnade på den nationella mediekartan när en skribent i Dagens Nyheter skrev krönikan ” En pratglad brandman från Boden” (3/6 2014).
Brandmannen i fråga, som kallas Thomas, skulle enligt skribenten Golnaz Hashemzadeh ha hamnat bredvid henne på ett flygplan och hävt ur sig rasistiska påståenden.
Brandmannen sägs ha sagt: ”Du vet, det började en Muhammed på brandstationen för ett tag sen. Vi ville inte ha honom där, gjorde livet surt för honom. Han fick nog, slutade efter ett tag”. Samt att ”Sånadär Muhammeds” kan spränga bomber när som helst, att de borde försvinna, inte skulle hans skattepengar gå till ”sånadär”.
Bilden av en rasist från Boden, förmodligen SD–röstande, som ogenerat skröt om hur han och kollegorna mobbade invandrare växte fram. Jag, som så många andra, länkade till DN–artikeln i sociala medier. Det borde jag inte ha gjort: innehållet stämmer nämligen inte.
Bengt Nilsson, chef för räddningstjänsten i Boden, har i SVT Nordnytt påpekat att det aldrig har jobbat någon som heter Muhammed på deras station. ”Det närmaste vi kommer är en deltidsanställd vitryss som jobbar kvar och som jag vet trivs med jobbet”, säger han.
När jag pratar med Nilsson berättar han att den publicerade texten har rört till det enormt, att alla på stationen mår lite dåligt och att de ska samlas för ett kvällsmöte om detta. Han frågar: ”Även om vi i Boden vet hur det ligger till, hur vet människor i Göteborg, Skellefteå eller Malmö det?”
DN kommenterar uppgifterna från brandstationen med att ”ortsnamnet borde ha anonymiserats, lämpligen till en mindre stad i norra Sverige”. Tidningen påstår att brandmannen i texten kunde ha haft vilket yrke som helst, och att ”det som väckte artikelförfattarens intresse var hans hållning och sätt att resonera om människor som kommer från andra länder”.
Svaret ställer fler frågor än vad det ger svar. Var det Boden eller inte? Var det ens en brandman? Rör det sig om ett missförstånd? Av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski får jag inget svar.
Att Sverigedemokrater slirar på sanningen är inte ovanligt. I EU–valrörelsen påstod till exempel partiets toppnamn Kristina Winberg att hon har arbetat för Sida i Afrika, vilket inte är sant.
Kraven på medier är och ska vara högre. Tidningar kan inte publicera felaktigheter och sedan låtsas att det regnar. Kvar finns irritationen i Boden, där brandmännen orättvist har pekats ut inför hela landet.
