Politiker talar sig gärna varma för de äldre.
Att man ska kunna leva värdigt på ålderns höst är självklart.
Fattiga pensionärer och undermålig mat på äldreboenden är frågor som ska prioriteras högt. Men i ambitionen att lyfta de äldres situation får man inte glömma bort de yngre. På många sätt riskerar dagens unga att få det sämre än sina föräldrar. Detta inte minst eftersom de inte har någonstans att bo.
Enligt en ny rapport från HSB, ”Det var bättre förr”, drabbar det låga bostadsbyggandet unga särskilt hårt. För att ha en chans att få en hyresrätt måste man ofta ha flera års insamlade köpoäng. Värst är det i storstadsregionerna, även om bostadsbristen växer i hela landet.
Men att köpa en bostad är för många inte heller ett alternativ eftersom det tar år att spara ihop till en kontantinsats. När inkomst- och kommunalskatterna höjs blir det ännu svårare. Dessutom konkurrerar man med betydligt mer köpstarka, nyskilda personer i medelåldern och i vissa delar av landet även med kommuner som köper bostadsrätter till nyanlända.
Kvar står alternativen att bo kvar hos föräldrarna, ge sig in på en hutlös andrahandsmarknad eller tacka nej till att flytta till en ny ort för studier och arbete.
De negativa effekterna för individen är uppenbara.
Samhällskostnaderna är i det långa loppet enorma. Saknas bostäder kan människor heller inte flytta dit jobb och företagarmöjligheter finns.
Parallellt med att öka hyresbeståndet har politiken alltså en uppgift: Gör det enklare för fler att köpa sin bostad.
Denna ambition står i dock i kontrast till viljan att minska skuldsättningen, som tack vare låga räntor och en snedvriden marknad fullständigt rusat i höjden.
Att politiken försökt minska belåningen med lånetak och amorteringskrav är bra. Men folk lånar inte pengar för att de tycker att det är kul, utan för att de måste ha någonstans att bo. Och eftersom det råder bostadsbrist tickar priserna uppåt.
Det räcker alltså inte att politiken försöker kyla ner marknaden genom exempelvis avskaffade ränteavdrag. Människor måste fortfarande ha en bostad, och det bästa sättet att minska belåningen är att minska trycket genom att öka beståndet.
Hur man än vänder och vrider på saken kommer en stor del av lösningen på bostadskrisen alltid att vara fler bostäder.
Här har bostadsminister Peter Eriksson (MP) ett stort ansvar. Men det går trögt, och det gamla svaret ”ökade byggsubventioner” håller inte. I februari i år tillsattes dock en kommitté som ska se över reglerna i plan- och bygglagen. Det är inte en dag förtidigt utan borde gjorts för länge sedan.
Många anklagar dagens unga generation för att vara lat och bortskämd. Men när det kommer till bostadssituationen gäller knappast det omdömet. Att hanka sig fram på andrahandskontrakt, som slukar halva studielånet, sova på kompisars soffor och flytta sju gånger om året kan knappast räknas som en lyx.
Karin Pihl
