För att fira sina 90 år i allmänhetens tjänst bjöd Sveriges Radio i går (fredag) på direktsänd jubileumsföreställning. Det gjorde de rätt i.
Förra året kammade SR hem tre guldspadar – ett av Sveriges finaste journalistpriser – och i år toppar företaget för femte gången Förtroendebarometern, där tilliten för olika medier, företag och institutioner sammanställs. SVT ligger trea, medan TV3 och Expressen delar på jumboplatsen – tillsammans med Arbetsförmedlingen.
Att gammal är äldst märks inte bara av prisregn och förtroendesiffror. Ekoredaktionens flaggskepp ”Studio Ett” levererar dagligen kvalitativa fördjupningar. Många P 1-dokumentärer håller världsklass och få mediala händelser får lika stor uppmärksamhet som SR:s sommarpratare, där miljöprofessor Johan Rockströms program om klimatförändringarna är årets mest delade i sociala medier.
Delningslistan, som SR publicerade i måndags, illustrerar medielandskapets snabba förändring, inte minst sedan SR gjorde sin första sändning 1925. Då fanns bara en kanal och den som ville ta del av ett specifikt program fick anpassa sina tider efter tablån. I dag lyssnar vi när vi vill, var vi vill, på vad vi vill. Inslag delas, gillas och diskuteras via datorer och mobiler.
I det konsumentstyrda medielandskapet håller det inte att bara den som äger en tv är med och betalar. Precis som den senaste public service-utredningen föreslog, bör tv-licensen ersättas av en skatt, som likt begravningsavgiften sätts in på ett särskilt konto hos Riksgälden, för att hålla klåfingriga politiker på behörigt avstånd.
Dessutom behöver gränsen för public service uppdrag slås fast. I dag finns gott om kommersiella aktörer som tillgodoser behovet av kungasmicker, ungdomssidor och videoklipp på kattungar. Däremot blir det allt färre som producerar välgjorda diskussioner, djuplodande granskningar och smalare kultur.
Public service existensberättigande ligger i att fylla det tomrummet. Inte i att försöka markera revir på redan befintliga arenor.
Det senare är särskilt viktigt för mångfalden. Numera finns ingen skarp linje mellan tidningar, radio och tv. SR och SVT producerar sedan många år tillbaka artiklar för webben, medan tidningar gör tv-inslag.
Det säger sig självt att den som har licenspengar i ryggen – och alltså uppfattas som gratis – har en fördel framför dem som finansieras av annonser och prenumerationer. Därför riskerar ett public service-utbud som påminner för mycket om tidningshusens webbjournalistik att tvinga lokaltidningar i konkurs, vilket i praktiken skulle ge SR och SVT monopol på lokal bevakning.
Den utvecklingen gynnar möjligtvis kommunpolitiker som vill undgå granskning. Däremot gynnar den inte allmänheten – och public service ska verka i allmänhetens tjänst.
Susanne Nyström