Dagen då Europa andades ut

Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är ledarsidans uppfattning i en fråga.
Foto: Thibault Camus/AP Photo/TT

Ledare. I ett land där ekonomin sviktar, där arbetslösheten är hög och där undantagstillstånd råder efter flera terrordåd är utmaningarna många. Den första är parlamentsvalet i juni där Macron behöver majoritetsstöd för sin politik. Det valet avgör om han kommer att kunna uppfylla sina löften.

Många drog en suck av lättnad när de första prognoserna rullade in.

Inte sedan republikanen Jacques Chirac krossade högerpopulisten Jean-Marie Le Pen i presidentvalet 2002 har segermarginalen blivit så stor. Den vänstermittenliberale politikern Emmanuel Macron vaknade i måndags morse upp som Frankrikes nye president.

Macron fick 66 procent av rösterna medan Marine Le Pen, partiledare för det högerextrema Front National, och dotter till nyss nämnda Jean-Marie, fick nöja sig med 34 procent.

– Ett nytt kapitel i vår långa historia startar i kväll, sa Macron till nyhetsbyrån AFP.

Det är det minsta man kan säga. I ett land där ekonomin sviktar, där arbetslösheten är hög och där undantagstillstånd råder efter flera terrordåd är utmaningarna många. Den första är parlamentsvalet i juni där Macron behöver majoritetsstöd för sin politik. Det valet avgör om han kommer att kunna uppfylla sina löften.

 

Men presidentval och parlamentsval brukar följas åt ganska väl. Samtidigt står Frankrike inför en helt ny situation där de traditionellt stora partierna – Socialistpartiet och Republikanerna – inte ens tog sig till andra omgången av presidentvalet.

Presidentvalet i USA och brexitomröstningen i Storbritannien har kastat långa skuggor över världen som vi lärt känna den. Hade fransmännen dessutom fallit för Le Pens främlingsfientlighet, EU- och euroskepticism och hennes tro på att isolation är bättre än öppenhet hade EU-samarbetet havererat.

Det har sagts många gånger tidigare, men det tål att upprepas: EU klarar sig utan Storbritannien, men inte utan Frankrike, en av EU:s sex grundarstater tillsammans med Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Frankrike är också EU:s näst största ekonomi.

Ser man bortom presidentvalet står det klart att västvärlden håller på att förändras. Den gamla, klassiska politiska konflikten mellan höger och vänster har fått ge vika för en konflikt mellan liberala värderingar och nationalism, protektionism och högerpopulism.

Det är en ny konfliktyta som dagens politiker har att förhålla sig till. Frågor som handlar om invandring och nationell identitet har blivit allt viktigare i ett gränslöst Europa. Macron betonade till exempel, under hela valrörelsen, sin patriotism.

Att ingen av kandidaterna i presidentvalets finalomgång tillhörde Socialistpartiet eller de konservativa Republikanerna berättar en viktig sak; de franska väljarna ville ha någon form av förändring.

Det var också vad Macron gick till val på, hopp och förnyelse. Precis som Barack Obama gjorde för snart tio år sedan. Får Macron inte igenom sina reformer är risken stor att missnöjet mot honom snabbt växer.

För även om Macrons seger var odiskutabel, det var med franska mått mätt en jordskredsseger, måste man vara medveten om att många franska väljare ratade både den vänstermittenliberale Macron och den högerpopulistiska Le Pen. Strax över 25 procent av väljarna gick inte och röstade alls, den högsta soffliggarsiffran sedan presidentvalet 1999. Tillsammans med de ogiltiga och blanka rösterna innebär det att bara två av tre fransmän som fann det mödan värt att ta ställning.

Det gör Macrons mandat att styra Frankrike betydligt svagare än vad som kan tyckas vid en första anblick. Man ska också ha i minnet att Macron knappast blev president på sina egna löften om marknadsliberala reformer, hur välbehövliga de än är. Snarare handlade det den här gången om att fransmännen inte ville ha en främlingsfientlig, EU-skeptisk högerpopulist som president.

Mer från Åsikter

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen