Papperslösa lever i en parallell verklighet. FOTO: MAJA SUSLIN/TT
I somras publicerade Dagens Nyheter en artikel om darknet. Ett nätverk som hålls gömt för omvärlden och vars användare inte kan spåras. En parallellvärld som många varken ser eller hör, och knappast förstår, men som pågår precis bortom våra synfält.
I onsdags publicerade Stockholms Stadsmission sin årliga barn- och ungdomsrapport, med temat barn till papperslösa. Människor som saknar uppehållstillstånd, håller sig gömda för omvärlden och som absolut inte vill kunna spåras.
Papperslösa lever i en parallellvärld. I en verklighet som många varken ser eller hör, och knappast förstår, men som pågår rakt framför våra ögon. En värld där det enda som står till buds är den svarta arbets- och bostadsmarknaden.
Samhällets skuggsida. Darknet – fast på riktigt.
Det ligger i sakens natur att ingen vet exakt hur många papperslösa som bor i Sverige, men antalet barn uppskattas vara mellan 2 000 och 3 000. Dessa har i dag rätt till skolgång och vård, men i praktiken faller många igenom skyddsnätet.
Det går inte att blunda för att de gömda barnen finns mitt ibland oss och att Sverige har ett ansvar för att inget barn som bor här far illa – oavsett juridisk status. Rapporten visar att många unga mår psykiskt dåligt av sin otrygga och isolerade uppväxt. Därför bör rätten till skolgång dels säkerställas genom bättre information till föräldrar och förbud mot att polisen hämtar barnen i skolan, dels genom att även inkludera rätten att gå i förskola.
I rapporten föreslås dessutom att det ska bli lättare för barn som har vuxit upp i Sverige att på sikt bli medborgare, vilket är väl värt att undersöka.
Däremot finns det ingen given lösning på papperslösa familjers ekonomiska situation, som ofta är katastrofal. I rapporten föreslås att barn till papperslösa ska ha rätt till försörjningsstöd, vilket i dag är ett beslut som ligger på kommunernas bord.
Hur frestande det än är att köpa förslaget – det berör de mest utsatta människorna i vårt land – är det inte en självklar väg att gå. Papperslösa har i regel fått avslag på sina asylansökningar och har ombetts att lämna landet. Att införa nationella riktlinjer om att barnfamiljer som inte följer direktiven ska beviljas ekonomiskt stöd vore att underkänna migrationspolitiken.
Det betyder inte att kommunerna bör förbjudas att ge stöd till papperslösa, men om påbudet kommer från staten sänder det ut väldigt dubbeltydiga signaler.
Rapportens största förtjänst är dock inte de enskilda förslagen, utan att den riktar ljuset mot den mörka världen som många i Sverige inte ser. Dessutom blir man smärtsamt påmind om att det finns mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter – och att det i vissa fall är fruktansvärt svårt att veta var gränsen mellan dem bör gå.
Susanne Nyström
