Ett nej är ett nej till Europa

Det brukar sägas att Norrbotniabanan är skillnaden mellan utveckling och avveckling för Norrland norr om Umeå. Ett påstående som äger sin riktighet. Väl fungerande godstransporter är A och O för ett väl fungerande näringsliv – och utan ett sådant ingen utveckling.

Men man skulle också kunna vända på resonemanget och betona Norrbotniabanans betydelse för Sverige och Europa. Om behovet av att Norrlands varor och produkter snabbt når sina destinationsorter. Ett perspektiv som i alldeles för liten utsträckning kommit fram i diskussionerna.

I slutet av den här månaden ska regeringen fatta beslut. Norrbotniabanan är åter med i matchen om infrastrukturmiljarderna. Den borgerliga alliansregeringen kan antingen tända en hoppets låga för de nordligaste delarna av Sverige – eller dra ner rullgardinen.

Minns friherre D T von Schulzenheims ord när den förra stora infrastruktursatsningen i norr, Norra stambanan, diskuterades för 150 år sedan. Då sa han: ”Icke tjänar det till något att lägga järnvägar tvärs öfver dessa berg och floder för att erhålla några lass smör och ripor.” Han hade fel. Det tjänade någonting till att bygga Norra stambanan – Sverige fick möjlighet att ta del av Norrlands naturrikedomar – och precis på samma sätt tjänar det någonting till att bygga Norrbotniabanan.

Det är så mycket som sagts, så mycket som skrivits. Sedan friherre Schulzenheims dagar har debatten hyfsats till. Förespråkarna talar om minskade transportkostnader, ökad konkurrenskraft för näringslivet, miljövinster och om att Norrbotniabanan är en förutsättning för hela EU:s råvaruförsörjning. Medan motståndarna främst menar att de trafikflöden man kan räkna med inte står i rimlig proportion till vad det kostar – i juni 2006 beräknat till 20–26 miljarder.

Men hur man än vänder och vrider på resonemangen, hur mycket man än granskar och analyserar blir slutsatsen densamma: övriga Sverige och Europa behöver Norrbotniabanan lika mycket som norra Norrland behöver den. Det är omöjligt (eller oekonomiskt) att frakta stål, papper, mineraler, skogsprodukter och andra tunga varor på annat sätt. Och kapacitetsutnyttjandet på stambanan har slagit i taket, den är fullbokad på de tider som kunderna efterfrågar.

Enligt Banverkets kalkyl ger Norrbotniabanan tillbaka upp till 1,45 per satsad krona. Att skjuta upp lönsamma investeringar är att skjuta upp intäkter för staten. Om inte andra argument biter så borde väl det göra det. Regeringen måste säga ja till Norrbotniabanan. Allt annat vore ett stort svek, inte bara för Norrland utan även för Sverige och Europa.

Publicerad2010-03-10 03:02