Märkliga turer i spartider

Protesterna hjälpte inte, inte den här gången heller, landstingets politiker och tjänstemän ville inte lyssna till de upprörda rösterna, de fyra vårdplatserna på Orkidén försvann officiellt i går. Den palliativa vården (= omsorgen om den döende människan) ska i fortsättningen hanteras på annat sätt här i Skellefteå, kompetensen flyttar ut till avdelningarna. Det handlar förvisso bara om fyra vårdplatser, men det är, eller rättare sagt var, fyra viktiga sådana, fyra enkelrum som kunde användas för att lägga in patienter med akuta problem eller ge trötta anhöriga avlastning. Det ska bli bättre, hävdar de som har makten att bestämma, och vad ska de säga, inte alls, hävdar de som jobbar ute i verksamheten.

Det finns mycket som kunnat sägas om landstingets beslut att lägga ner Orkidén. Och mycket är redan sagt.

Men det finns än mer att säga om det sätt på vilket beslutet tagits. För sedan några år tillbaka har Västerbottens läns landsting någonting som kan liknas vid rent tjänstemannastyre. Det är förvisso politikerna som sätter upp de ekonomiska ramarna och pekar ut färdriktningen, men det är på tjänstemannanivå som de avgörande besluten tas, till exempel var det ska sparas och hur det ska sparas. Det är i tider som dessa, när sjukvården i Västerbotten står inför gigantiska sparkrav, som konsekvenserna blir klara och tydliga. Fler okänsliga och ogenomtänkta beslut är säkerligen att vänta.

Självklart måste landstingets politiker ta hjälp av tjänstemannastaben, dagens sjukvård är så avancerad att förståsigpåare på ett eller annat sätt måste involveras i beslutsprocessen. Men samtidigt måste politiken våga att fullt ut ta ansvar för de beslut som tas. När planerade operationer för några vintrar sedan ställdes in i Skellefteå eftersom ”pengarna var slut” hänvisade politikerna till att besluten tagits i verksamheten, samma sak när avdelningar stängs över sommaren. Och nu vårdplatserna på Orkidén. Ett tjänstemannaförslag som landstingets politiker sa ja till (enligt uppgift) utan någon större diskussion eller ens ett ifrågasättande av beslutet.

Och då inställer sig frågan: Om det inte är politiken och politikerna som har det yttersta ansvaret, varför ska vi då ha folkvalda politiker? För när politiken och politikerna inte vill ta ansvar, vem ska då ställas till svars. Och det är ju själva vitsen med ett demokratiskt valt forum. Att majoriteten tar beslut, tar ansvar för sina beslut och i efterhand kan ställas till svars för sina beslut. Att flytta ner oangenäma avgöranden på verksamhetsnivå är ett bra sätt att komma lindrigt undan. Inte minst under ett valår som detta.

Publicerad2010-03-02 03:02