Foto: Jeanette Lövgren
Det byggs som aldrig förr i Skellefteå. Kommunen ska växa.
Höghusen slås upp i en rasande takt, det planeras för kulturhus, för resecentrum och en allmän uppfräschning av centrum. Det byggs nya förskolor och skolor och landstinget ska göra en mångmiljardsatsning på Skellefteå lasarett. Man kan börja skönja konturerna av Norrbotniabanan.
Skellefteå har gått från att vara en liten, sömnig norrländsk kuststad till att sjuda av aktivitet.
Frågan som många Skelleftebor behöver ställa sig är: Bejaka utvecklingen, den förtätning av Skellefteå som pågår, eller sätta sig med armarna i kors och konstatera att det var bättre förr.
Inte sällan när det presenteras förslag på att uppföra nya hus i Skellefteå så är det någon eller några som motsätter sig bygget. Det har protesterats mot höghusen som HSB vill bygga vid södra brofästet på Victoriabron och protesterna mot kulturhuset har börjat nå kulingstyrka.
Men låt oss för en stund lyfta blicken från Skellefteås horisont.
För något år sedan lade de tre KTH-professorerna Göran Cars, Thomas Karlbro och Hans Lind fram en rapportom varför det byggs så lite i Sverige. Mycket har hänt sedan dess, nuförtiden råder det högkonjunktur i byggbranschen, men deras slutsatser är inte mindre aktuella för det.
KTH-forskarna menar de ”nej-sägargrupper”, som brukar poppa upp varje gång det presenteras ett nytt byggprojekt ofta består av etniskt svenska män över 55 år ”med en genuin övertygelse att all typ av förändring är till det sämre”, ger en skev bild av hur opinionen faktiskt ser ut.
Argumenten kan variera, de vanligaste är med stor sannolikhet: husen passar inte ihop med de andra husen, de är för höga och skymmer sol och utsikt eller att biltrafiken kommer att öka.
Vilken argumentation en nimby (engelsk akronym, en initialförkortning, för not in my backyard) än kommer med så är slutsatsen densamma. Bygg gärna, jag är absolut inte emot vare sig förändring eller utveckling, men ”not in my backyard”. Jag vill slippa se grannen äta frukost.
För tydlighetens skull ska poängteras att när det gäller kulturhuset så handlar protesterna främst om att pengarna behövs till annat.
Det blir inte mycket byggt om man säger nej till allt överallt. Bor man i en stad så kanske man får räkna med att grannen kan se in till dig, och du till grannen, att den arkitektoniska estetiken haltar när man slår upp moderna 20-våningshus i samma kvarter som tidig 1900-talsbebyggelse och att gatan utanför ditt sovrumsfönster inte längre är så bilfri som du önskat dig.
Stadsbyggandet måste ses som en värdeskapande process, en möjlighet till utveckling snarare än ett hot. Skellefteå som kommun behöver växa för att klara av framtidens utmaningar vad gäller skola, vård och omsorg – och annan kommunal kärnverksamhet.
I dag vill de flesta bo i själva Skellefteå, ju mer centralt desto bättre. Det är en utveckling som politiken måste bejaka, vilket man också gör. Då hade det varit rätt obegåvat att bygga storskaligt i till exempel Byske, Lövånger och Bureå.
Det har byggts alldeles för lite i Skellefteå under lång tid. Nu när det byggs och planeras för ännu mer byggande är risken att vi hamnar i allt fler Nimby-situationer uppenbar. Not In My Backyard är en naturlig reaktion på förändring. Men den riskerar stadens framtid.
För kännedom: Själv kommer jag att bo i skuggan av HSB:s planerade höghus vid södra brofästet. Jag har inte skrivit och kommer inte att skriva på någon av de protestlistor mot bygget som cirkulerat i området.