Det är ett tungt årtionde USA har bakom sig. Sedan 2001 har landet varit i krig, först i Afghanistan och sedan i Irak. I går sattes punkt för stridsuppdraget i Irak, i Afghanistan blir man kvar ett par år till.

Omkring 4 400 amerikaner har stupat i Irak. Afghanistan har varit en något mildare prövning, men temperaturen stiger: omkring förra årsskiftet passerade antalet stupade amerikaner ettusen, sedan dess har ytterligare trehundra stupat. Jämfört med Vietnamkriget är det inte mycket, där dog 60 000 amerikaner. Men det är ändå en ansenlig prövning.

Barack Obamas strategi är nu att satsa allt krut på Afghanistan. Samtidigt utlovar han början på en urdragning om ett år. Militära experter skakar på huvudet. Det är svårt att se strategin som något annat än en förklädd reträtt, en kapitulation inför tillsynes oöverstigliga svårigheter.

I ett direktsänt tal i går underströk Obama att USA nu behöver fokusera på sin egen ekonomi. Annars klarar man inte av att vara den världsledande supermakten. Det låter på sätt och vis vettigt. Men att USA för ett tag lämnar världsproblemen åt sidan innebär inte att världsproblemen lägger sig själva på is. Det gångna årtiondet av krig föregicks också av att en amerikansk president, Bill Clinton, ville sätta ekonomin i centrum samtidigt som han skydde konfrontation med omvärlden. Då lades grunden för de destruktiva äventyren i Afghanistan och Irak.

En framgångsrik utrikespolitik från USA:s sida borde handla om att förutse och mota bort morgondagens hot, innan man dras in i blodiga krig. Al-Qaida lär inte försvinna. Men av större betydelse är Kinas militära ambitioner i Asien, Rysslands skenande upprustning och Irans snart förestående kärnvapenkapacitet. Samtliga dessa hotbilder har under många år växt sig starkare medan USA varit uppbundet i två, strategiskt sett, mindre viktiga krig.

Både Irak och Afghanistan har i dag bättre utgångslägen än då USA invaderade dem. Trots våldet bygger det irakiska samhället inte längre på ett skräckstyre, i Afghanistan går tio gånger så många barn i skolan som 2001 och över en tredjedel av dem är flickor. De amerikanska insatserna har alltså inte varit förgäves.

Det vore synd om USA av kortsiktiga inrikespolitiska hänsyn skulle schabbla bort vad man åstadkommit. Eller om man lät morgondagens problem växa sig oöverstigliga.

Publicerad idag kl03:03