Att rätt kunna tolka vad politiker säger kan vara nog så besvärligt. Många hör precis vad de vill höra, och ingenting annat. Å andra sidan ligger ju tolkningsrätten helt hos mottagaren av budskapet – så varför hålla på att klaga. Det är en tänkbar (och sannolik) orsak till att politiska budskap har en viss benägenhet att uppfattas som oklara, otydliga och svävande. Retoriken, den vetenskap som av Aristoteles beskrevs som konsten att finna det som i varje situation är ämnat att övertyga, har svårt att, just det, övertyga.

Men om de verbala budskapen är grumliga, hur blir det då inte med synintrycken? De många gånger subtila nyanser som betraktaren helt på egen hand ska tolka. Leende partiledare på gigantiska posters. Varför ler till exempel Moderatledaren Fredrik Reinfeldt när han konstaterar att ”Tillsammans gör vi Sverige till ett föregångsland”. Han borde ju inte vara glad eftersom han och den borgerliga regeringen uppenbarligen misslyckats med uppgiften under den gångna mandatperioden, eller så är han nöjd över att få arbeta vidare med den frågan i ytterligare fyra år. Om de borgerliga nu vinner valet vill säga.

Allt handlar om vilka signaler som politikerna och de politiska partierna vill skicka.

På torget, eller Möjligheternas torg som någon skarpsinnig person döpt några hundra kvadratmeter stenöken till, ett dolt budskap, så subtilt att det är frågan om det överhuvudtaget går fram, om någon förmiddagsflanerare ens reflekterar över det.

På ena sidan torget. De rödgrönas revir. Tre valstugor. En för Socialdemokraterna, en för Vänsterpartiet och en för Miljöpartiet.

På andra sidan torget. Alliansens revir. Ett tält. Ett gemensamt valtält för Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna, det vill säga de fyra partier som tillsammans bildar Allians för Skellefteå.

Den rödgröna splittringen mot den blågröna sammanhållningen. För så var det väl tänkt. I varje fall från Alliansens sida när man rekvirerade tältet. Hur de rödgröna tänkte, om de överhuvudtaget gjorde det, när valstugorna beställdes kan man fundera en stund över. Frågan om det är för att de rödgröna inte vill eller vågar uppträda under samma tak förblir obesvarad.

Ulf Lundell hade synpunkter på Norrköping (”Jag går på promenaden”), Frank Sinatra på New York (”New York, New York”), Pugh Rogefeldt på Stockholm (”Stockholm”), Danny Kaye på Köpenhamn (”Wonderful Copenhagen”) och Lasse Dahlquist på Göteborg (”Välkommen till Göteborg”).

Alla har vi ett förhållande till de städer vi besökt, eller bott i. För mig är Lund nummer ett, universitetet, kulturlivet och handbollslaget H 43, Ronneby är en inskränkt, provinsiell håla med vyer som slutar vid kommungränsen, men bra jazzklubb har dom, och Skellefteå, ja Skellefteå, en alldeles lagom stad där det som är bra blandas med det som är mindre bra och det som är direkt dåligt.

Ute i stora vida världen tycks Skellefteå med åren ha erhållit ett något skamfilat rykte. Så skamfilat att radioprogrammet ”Morgonpasset” påstår att Skellefteå är en av Sveriges fem sorgligaste städer. I konkurrens med Falköping, Hudiksvall, Bromölla och skånska Mörarp.

Om Falköping vet jag inte mycket, mer än att skillnaden mellan Eslöv och Falköping är en korvkiosk och Hudiksvall har jag bara åkt igenom. Bromölla besökt ett antal gånger och i Mörarp har jag faktiskt varit ganska mycket. Där bodde min pappas fosterföräldrar. I den jämförelsen framstår Skellefteå som rena rama paradiset här på jorden.

En iakttagelse som många av Norrans läsare tycks dela. Så här skriver till exempel signaturen ”Stina”: Stan är underbar och på väg uppåt! För tio år sedan hade jag fullständigt hållit med [Morgonpasset] men mycket är på gång och vi har härlig framåtanda”. Eller signaturen ”PD”: ”Jag älskar Skellefteå! Jag älskar när man kommer från Coop och kör över bron på sommaren! Det är så vackert vid älvskanten, fattar inte varför alla gnäller!?”

Men som vanligt är det inte alla som håller med. Signaturen ”Hmpf” konstaterar: ”Sorgligt förfallen stad. Sorgligt utbud på kultur. Lika illa på nöjessidan. I samma liga spelar våra sega kostymherrar utan större vilja att utvecklas.” Eller signaturen ”Korv2” som menar: ”Tråkigaste stan jag har varit i. Ingen lokaltrafik, dåligt krogliv. Glad att man flyttade.”

Det är väl bara att konstatera att städerna inte blir roligare än vad man själv, tillsammans med andra, gör dem till.

Själv röstar jag på Mörarp.

Våren var på väg mot sommar, fåglarna sjöng så vackert i Stadsparken och andra fåglar viskade ”hemligheter” i öronen på Norrans medarbetare. De flesta handlade om Stadshotellet, om diverse tveksamheter kring kommunens avtal med arrendatorn. Det blev en följetong. Ju mer Norran skrev, desto fler tips fick vi. Till slut blev det en rätt präktig skandal, förvisso inte i klass med Sekab, men nog stor för att kommunalrådet Bert Öhlund (S) skulle anse sig tvungen att agera.

För att, om möjligt, undvika liknande oklarheter i fortsättningen ville Alliansen ha en fullständig översyn av samtliga hyresavtal som de kommunala bolagen Polaris, Skellefteå Kraft och Skebo tecknat. Men någon sådan lär det inte bli. Redan i kommunstyrelsens arbetsutskott sa Socialdemokraterna, med stöd från Vänsterpartiet, nej. De röda vann omröstningen med 5–2. För mycket arbete, svårigheter att jämföra enskilda avtal beroende på marknadsläget när de tecknades och att hyreskontrakt med privata näringsidkare skyddas av sekretess. Med andra ord: ett välmotiverat, vänligt men bestämt nej.

Men ändå, någonstans i bakgrunden, en molande oro: Om nu inte allt gått rätt till i turerna kring Stadshotellet, vad är det då som säger att det gått rätt till i alla andra fall. Det känns ungefär som om du är på väg att köpa en begagnad bil av en kompis, som du inte riktigt litar på. Du vill testa bilen lite mer ingående, kompisen säger att det är onödigt, att det inte behövs. Nog börjar det ringa en och annan liten varningsklocka. Precis som nu med de kommunala hyresavtalen.

Och om det nu är av den anledningen, att det finns någonting att dölja, en dold agenda, vad är det då man vill dölja, som inte ska komma till allmänhetens kännedom, som det så vackert heter.

Problemet som uppstår är bara att de pengar kommunen använder är just allmänhetens. Och nog hade det varit intressant att få ett kvitto på att dina och mina med glädje inbetalda skattepengar används på ett just, förnuftigt och oklanderligt sätt, att de går till skolan, vården och omsorgen och inte till att subventionera kommunala hyresavtal. Men vi lär aldrig få veta hur det egentligen förhåller sig med den saken.

Livet måste ibland te sig rätt underligt, på gränsen till bisarrt, för en politiker. Så här inför valet letar alla partier efter en valvinnande fråga. Bäst lyckades väl Bengt Westerberg och Folkpartiet 1985. Den så kallade Westerbergeffekten berodde till stor del på ett tydligt krav på att alla i äldreomsorgen har rätt till ett eget rum. Senare hängdes även ett badrum på. Folkpartiet gick från 5,9 procent i riksdagsvalet 1982 till 14,2 procent 1985.

Och om inte en fråga så en händelse. 1988 gjorde Miljöpartiet entré i riksdagen. Det var samma år som det första stora utbrottet av sälpest. Miljöfrågan hamnade på den politiska agendan när den stora dödligheten i Skagerrak (60 procent medan den bara var någon enstaka procent längs den norska och skotska kusten) sades bero på nedsatt immunförsvar på grund av miljögifter. Miljöpartiet kom in 1988, för att åka ut 1991, för att komma in igen 1994.

Moderaterna i Skellefteå presenterade i veckan som gick sitt näringspolitiska valmanifest. Bland förslagen: Gör Skellefteå till en tvåspråkig stad genom att sätta upp skyltar på både svenska och engelska.

Förvisso är det inte den valvinnande frågan, men det är ett förslag som fått stor uppmärksamhet. Närmare 100 kommentarer under knappt ett dygn på norran.se måste vara snudd på rekord. Bland lustigkurrar och mer eller mindre kluriga grubblare på nätet har jag valt ut några personliga favoriter.

Ostvik blir East-bay (Goal) eller Cheese-bay (Jan Eriksson), Med-le blir Withsmile (Anna), Byske blir Village-happens (Sara), Furuögrund blir Pine-island-shoal (Fisk), Långträsk blir Long-swamp, Bergsbyn blir Hill-village (Olov), Burträsk blir Cage-swamp (Burträskarn) och så vidare.

Vilket osökt får mig att tänka på två skånska klassiker: Simrishamn blir Swim-rice-harbour och Kivik blir No-bay.

Nu var det väl inte riktigt så Moderaterna hade tänkt det hela, att allsköns byanamn skulle översättas. Tanken var väl snarare att på engelska visa vägen till närmaste apotek, vårdcentral eller varför inte turistinformationen, som ju lär ligga turisterna varmt om hjärtat. Men Moderaterna hamnade i händelsernas och debattens centrum. Det ges inte många sådana chanser i en valrörelse.

Valet borde inte bara handla om jobb, sjukvård och utbildning, miljö, skatter och kärnkraft.

Det borde också handla om de svagaste i samhället: de hemlösa och socialt exkluderade män och kvinnor, de som inte har en egen röst, de som är beroende av att någon annan ska föra deras talan.

Det utlovas guld och gröna skogar samtidigt som de som kanske allra mest av alla behöver samhällets hjälp och stöd, och en god samarit vid sin sida, lämnas i sticket. Men å andra sidan, vem kan klandra? Samhällets svagaste är ingen valvinnande grupp.

Brukar åka ner till Lund och Malmö med jämna mellanrum. Storstadsregionerna ger en god bild av tillståndet i riket. Missbrukarna, de psykiskt sjuka och uteliggarna tycks inte ha blivit fler. Men yngre. Generationsväxling. Några äldre dör, andra får hyfs på sitt liv, med nya kommer till.

För några år sedan köpte jag gatutidningen Aluma i Lund. Vi kom att växla några ord, försäljaren och jag, och sedan dess har vi alltid pratat en liten stund när vi stött på varandra. Hans livsöde är bara ett bland många andra: skilsmässa, depression, missbruk, avskedad, Kronofogden och vräkning. Han avslutade alltid våra samtal med orden: ”Livet är skört”. Hans bästa dag var när det nya numret av Aluma kom. Då var det fart på kommersen. Resten av månaden kunde vara nog så trög. Nu senast såg jag inte till honom.

I tisdags hade Skellefteå Stadsmission bjudit in de politiska partierna till en diskussion om missbruksvården. Några löften blev det inte. Däremot ett välbehövligt uppvaknande och en nyttig insikt, i varje fall för några av de församlade politikerna: ”Det handlar mycket om jobb och välfärd under valet, det är helt korrekt. Därför är det bra med en sådan här debatt”, sa till exempel Moderaternas gruppledare Andreas Löwenhöök.

Det är bara att hålla med. Det är bra med en debatt om de människor som hamnat i skymundan och vad som kan göras för att förbättra deras situation. Men allra bäst hade det naturligtvis varit om Skellefteå Stadsmission sluppit bjuda in till debatt, att de socialt exkluderade var en så självklar del av det politiska samtalet att det inte behövts. Men dit är det fortfarande långt, oerhört långt …

Det fanns en tid när valaffischer var stor konst.

Som Albert Engströms ”Kräftor kräva dessa drycker” inför folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922. 66 år senare, en annan av mina favoriter: Gunda Grähs tolkar pricksäkert kaoset i ett samhälle där tiden mellan hem, dagis, arbete och affär är alltför knappt utmätt i den moderna och jämställda familjen.

Det blev inget rusdrycksförbud och Vänsterpartiet gjorde inget bra val. Men affischerna minns man.

Med förskräckelse drar jag mig också till minnes de groteskt uppförstorade nunorna på Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Allan Larsson som vanprydde det offentliga rummet och skulle föra Socialdemokraterna till makten. Det var 1991. S gjorde sitt sämsta val sedan 1928. Men Ny demokrati kom in sedan en galen greve staplat pilsnerbackar på scen. Som det kan gå.

Årets affischer lär inte gå till historien som några konstnärliga mästerverk. LO:s kampanj lär dock bli ihågkommen, främst därför att den vände upp och ner på tillvaron, placerade borgerliga partiledare upp och ner. En kampanj menad att idiotförklara politiska motståndare. När de egna argumenten tryter är smutskastning alltid en enkel och möjlig utväg.

Men risken är att väljarna tröttnar. I en strid ström av utspel, manifest och granskningar har politiken pytsats ut i lagom portioner. Plattformar, manifest, rapporter, granskningar, valaffischer och kampanjfilmer har avtäckts inför den församlade pressen.

Sedan finns lustigkurrarna. Såg EU-minister Birgitta Ohlsson iförd stilig Hercule Poirot-mustasch på vägen till jobbet. Har också sett överklistrade valaffischer och omkullvälta skyltar av okänd politisk tillhörighet. Sedan såg ju Andreas Löwenhöök, Moderaternas gruppledare, rött sedan en Ung Vänster-affisch klistrats över en av Moderaternas.

Oskyldiga ”pojkstreck” i det stora hela kan tyckas. Naturligtvis avhängigt hur stora pojkarna är. Men grabbar, för ni flickor gör väl inte sådant, Birgitta Ohlsson är snyggare utan mustasch och Löwenhöök har hotat med att polisanmäla skadegörelsen. Det kan framstå som petitesser, men i förlängningen är det ett ingrepp i partiernas valkampanj, precis sådant som vi som lever i en demokrati brukar kritisera diktaturerna för.

Redan 1959 konstaterade mångsysslaren Thore Skogman (sångare, kompositör, textförfattare, skådespelare och musiker) att pengar är till bekymmer för både fattig och rik. Det ligger en hel del i Thore Skogmans slagdänga – även om pengar naturligtvis gör livet lättare för alla och envar.

I veckan startade valrörelsen på allvar här i Skellefteå i och med att de lokala valmanifesten presenterades. Stackgrönnan förvandlades till en tummelplats för politiska utspel. På torget byggdes valstugor. Vänsterpartisten Kjell Hanseklint sågs till exempel sitta på taknocken (utan säkerhetslina) och spika.

Moderaternas utspel om att sänka kommunalskatten med 50 öre för dem som arbetar och i den takt som ekonomin tillåter blev veckans stora snackis på norran.se. Moderaternas gruppledare Andreas Löwenhöök konstaterade bland annat: ”om vi effektiviserar den kommunala förvaltningen kan vi sänka skatten för medborgarna”. En fråga han tagit över efter partiets tidigare gruppledare Bo Nilsson.

Signaturen Uffe höll med: ”Inte en sekund för sent att försöka effektivisera den kommunala förvaltningen. Vi är väl typ sämst i Sverige på det i dag”.

Det gjorde också signaturen Buster: ”Briljant förslag, med våran goda ekonomi borde detta funka lysande”.

Och vem kan väl säga emot. Skellefteå kommunen har god ekonomi. Bara Fagersta har skött finanserna bättre under 00-talet. Det visar en studie som Dagens Samhälle gjort. Kommunen har redovisat överskott varje år, i genomsnitt 2 162 kronor per invånare. Att jämföras med Umeås överskott på 567 kronor.

Höll med gjorde däremot inte signaturen ”Lilla ja”: ”Fler besparingar inom skola och äldreomsorg väntar alltså Skellefteå om M får bestämma …”.

Inte heller signaturen ”Fg”: ”Vi tror ej på någon högerpropaganda. Vi vet alla vad högerpartierna är ute efter. Avveckla välfärden och klara sig själv …”.

Det säga att det politiska samtalet för en tynande tillvaro. Ett påstående som tål att granskas. Intresset för partipolitiken har minskat, men därmed inte sagt att samhällsengagemanget gjort det. Det politiska samtalet har bara funnit andra vägar, som norran.se till exempel.

Och av debatten att döma har Thore Skogman rätt: pengar är till bekymmer för både fattig och rik.

Valrörelsen har alltmer kommit att likna ett svenskt mästerskap i pensionärsskattesänkningar.

De två stora har bestämt sig. Det är pensionärerna, och deras röster, som leder till Rosenbad. Moderaterna vill sänka skatten för pensionärer med tio miljarder kronor. Socialdemokraterna vill ta bort hela skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare.

Måste kännas rätt tröstlöst för Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund som under hela mandatperioden tagit strid för pensionärerna och så här i valspurten berövats en av partiets profilfrågor.

Men det var bara en utvikning.

Tillbaka till huvudspåret.

De rödgröna gillar inte skattesänkningar, ju längre vänsterut desto större ogillande. Så när regeringen i omgångar sänkte skatten för vanliga löntagare, men inte för pensionärerna, såg de sin chans. Myten om den fattiga pensionären skapades. Men liksom alla andra myter är det till stora delar en uppdiktad historia, även om det självklart finns fattiga pensionärer.

För medan partierna slåss om att bjuda pensionärerna på de största skattesänkningarna visar en sammanställning som pensionsbolaget AMF gjort att svenska pensionärer, tillsammans med de österrikiska, har de bästa levnadsförhållandena i Europa. Och därtill är de svenska pensionärerna lyckligare än de österrikiska.

Dessutom: Diskussionen om straffbeskattning av pensionärerna baseras på felaktigheter. Det existerar ingen ”straffskatt” på pensionärer, eftersom löntagare beskattas hårdare. Det skriver nationalekonomerna Helena Svaleryd och Daniel Waldenström på Dagens Nyheters debattsida. Anledningen är att arbetstagarna beskattas i flera led. Förutom kommunal- och statlig inkomstskatt beskattas lönerna också via arbetsgivaravgifter, som består av både avgifter och skatter.

Därtill tycks det inte vara speciellt många pensionärer som ”bryr sig”. Bara 17 procent anser att skattefrågan är så viktig att den skulle kunna få dem att byta parti.

Däremot tycker tre av fyra svenskar att skatten för pensionärer ska vara lika hög som för den som arbetar. Vilken bevisar en sak: de rödgröna har med stor framgång marknadsfört myten om den fattiga och missgynnade svenska pensionären.

Solidaritet handlar om att ställa upp för varandra i vänskap, att som kollektiv gemensamt ta ansvar för något.

Solidaritet är också den grundval på vilket hela det rödgröna politiska samarbetet sägs vila. För inte kan väl en borgerlig regeringsallians syssla med sådant, eller kan den det? Beror helt på vad man lägger in i ordet solidaritet och vilka man vill innesluta i den gränslösa solidariska gemenskapen.

Vi ska visa solidaritet med utsatta grupper, de som är alltför sjuka för att kunna arbeta, de arbetslösa, de funktionshindrade, de som kommer från andra länder, snart nog med alla som avviker från den samhälleliga idealbilden av en nyttig medborgare: stark, frisk, välutbildad, flitig, engagerad och därtill gärna blåögd och blond. I akt och mening att kunna bära vidare det svenska vikingablodet och kulturella arvet. Utan att för den skull hänge sig åt smygrasism eller ren och skär rasism. Med andra ord: den som är ”normal” ska visa solidaritet med den som icke är det. Enligt den rödgröna retoriken.

Men att visa solidaritet med någon (till exempel en enskild uteliggare) eller något (med uteliggarna som grupp) innebär samtidigt att man sätter sig över de personer man i solidaritetens namn så gärna vill hjälpa. Att ge allmosor till någon är nästan alltid förknippat med en känsla av makt hos givaren och en känsla av vanmakt hos mottagaren.

Visar de rödgröna då solidaritet med utsatta grupper nu när man (om man vinner valet) vill höja diverse ersättningar?

Både ja och nej.

Rent ekonomiskt ja.

Men sett i det stora hela nej. Mer pengar i plånboken förbättrar förvisso livet för de som drabbats, men det förändrar det inte. Den arbetslöse behöver till exempel mest av allt ett nytt jobb.

Rent retoriskt har de rödgröna lyckats väl. De har mer eller mindre tagit patent på ordet solidaritet, utan att kunna leva upp till vad ordet egentligen borde stå för, ett samhälle där alla har samma möjligheter, ett samhälle där solidariteten helt enkelt inte behövs. Men för att vi ska nå dit krävs mer än solidaritet, då krävs både sympati och välvillig förståelse för människor i tillvarons utkanter. Någonting som är en bristvara i den rödgröna retoriken.