Klimatförnekare är i hög grad män med trångsynt och kallhamrad personlighet.
Det visar en ny avhandling i psykologi, enligt ett pressmeddelande från Uppsala universitet.
Så värst förnekande var visst inte särskilt många av de drygt 100 svarande i enkäterna som ligger till grund för Kirsti Jylhäs avhandling.
Men de som var hjälpligt skeptiska till påståenden om att det pågår en global uppvärmning, och att det är människan som orsakat detta, accepterar också hierarkier och skillnader mellan grupper. Det personlighetsdraget kallas social dominansorientering (SDO).
Avhandlingen kan därmed adderas till tidigare studier om klimatförnekarnas personlighet. Studier som konstaterat att de i hög grad är vita, äldre män, lågutbildade och med låg socioekonomisk status. De har låg empati, auktoritära värderingar och räds förändring.
Psykologin i olika åsiktsläger tycks vara det hetaste inom samhällsvetenskaplig forskning för närvarande. Fixstjärnan heter Jonathan Haidt, en socialpsykolog som bland annat studerat värderingsmönster hos amerikanska liberaler och konservativa.
Haidts mission med sin forskning är att öka förståelsen för andras sätt att resonera. Resultaten har dock snabbt blivit tillhyggen mot meningsmotståndare.
Från högerhåll lyfts gärna Haidts resultat att vänstern är sämre på att förstå sina meningsmotståndare än vice versa. Vänstern lyfter studier där personer som varit framgångsrika i spel, även med riggade regler, beter sig illa.
Verklighetsfrämmande vänster, elak höger.
Men inget tycks fascinera som Sverigedemokrater – eller anhängare till Trump, Le Pen eller Brexit i motsvarande länder.
Enkäter och valutvärderingar får ge svaret på frågan: Vilka är dessa människor? Vad tjänar de? Var bor de? Vad har de för utbildning?
Allt för att ge ledtrådar till frågan hur de blev sådana.
Studien ”Vad äter Sverigedemokrater till frukost?” skulle antagligen rendera rubriker och åsikter i samtliga medier i veckor.
Hur mycket klokare blir vi då av dessa enkäter?
Jag känner en hel del klimatskeptiker, som de kallar sig själva. Jag har själv varit en, även om jag omprövat dessa slutsatser. De jag känner är ofta äldre män, men snarare utbildade över snittet. De är absolut inte negativa till förändring eller hierarkiska, utan närmast notoriskt ifrågasättande (ibland också mot bättre vetande).
Vilken vetskap adderas av att klimatskeptikerna jag känner ingår i en grupp med ett antal föga smickrande karaktärsdrag?
Är inte risken att jag dömer anhängarna, snarare än att kritisera idéerna och argumenten?
Vittnar inte studier av det här slaget främst om att det pågår för få samtal där vi lär känna och respektera politiska meningsmotståndare?
Akademiska studier brukar innehålla den närmast ritualmässiga uppmaningen: det behövs mer forskning.
När det kommer till psykologiserandet av politiska uppfattningar, särskilt hos meningsmotståndare, lutar jag åt den motsatta slutsatsen.
Mattias Svensson