Stressad ända in i döden

Detta är en krönika. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Foto: Gorm Kallestad/NTB Scanpix/TT

Krönika. Nästan sex procent av alla begravningar sker utan någon som helst ceremoni. 2016 var de över 5 000 – en tredubbling på fem år. Skälen varierar men det är svårt att befria sig från känslan att många lever ett så stressat liv att man inte ger sig tid att stanna av ett ögonblick.

Har vi inte tid med döden längre?

När allt fler människor inte är med i Svenska kyrkan är det viktigt att det borgerliga alternativet blir mera känt.

Nästan sex procent av alla begravningar sker utan någon som helst ceremoni. 2016 var de över 5 000 – en tredubbling på fem år.

Att människor levt ett så ensamt och isolerat liv att ingen velat ordna en begravning för dem är inget nytt fenomen, men det har länge varit en marginell företeelse. I dag ser vi att antalet begravningar utan sörjande ökar snabbt.

Skälen varierar men det är svårt att befria sig från känslan att många lever ett så stressat liv att man inte ger sig tid att stanna av ett ögonblick.

Döden är en så genomgripande upplevelse att det i alla kulturer funnits riter för att hantera denna erfarenhet.

Nyligen träffade jag ett flyktingpar, som bott en kort tid i Sverige. De undrade varför gamla människor verkade bo för sig själva. Få av oss vill tillbaka till flergenerationsboendet från förr, men ett skäl till att antalet så kallade direktare (= begravningar utan ceremoni) ökar är att många gamla inte vill vara till besvär.

Att vi förväntar oss att hemtjänst och sjukvård hjälper till med mycket av det basala stödet när vi lever är en sak.

Men ska samhället också börja se till att alla får en värdig begravning?

Ett annat skäl till att begravningar inte blir av är att arbete, utlandsresor, tentor med mera ofta kommer i första hand. Innan regeln om att jordfästningen, med eller utan ceremoni, skulle äga rum inom en månad infördes så hade jag som präst många märkliga samtal som innebar att man sköt på begravningen både en och två månader.

När dessa ”direktare” blir allt vanligare är det viktigt att inte skuldbelägga dem som väljer detta alternativ. I stället behöver vi fundera över hur vi ska underlätta för människor så att de förstår värdet av en rit – borgerlig eller kyrklig – och att det praktiska kring riten blir så enkelt som möjligt.

När allt fler människor inte är med i Svenska kyrkan är det viktigt att det borgerliga alternativet blir mera känt. Det är också viktigt att både begravningsbyråerna och Svenska kyrkan blir mera flexibla när det gäller begravningstider. Lördagar borde vara lika självklara som fredagar för begravningar. Det skulle underlätta för många.

Döden är en existentiell utmaning för oss alla – oavsett livsåskådning. Därför behöver vi hjälpas åt för att kunna behålla och utveckla de redskap vi har i mötet med döden. Att lägga locket på, och bara gå vidare som om ingenting har hänt, leder ofta till andra problem i framtiden.

För som Dag Hammarsköld sa: ”Det liv vi lever beror på hur vi ser på vår egen död.”

Hans Marklund
präst

Mer från Åsikter

Artiklar från 20 oktober 2017

Artiklar från 19 oktober 2017

Artiklar från 18 oktober 2017

Artiklar från 17 oktober 2017

Artiklar från 16 oktober 2017

Artiklar från 12 oktober 2017

Artiklar från 11 oktober 2017

Artiklar från 10 oktober 2017

Artiklar från 9 oktober 2017

Artiklar från 6 oktober 2017

Artiklar från 5 oktober 2017

Artiklar från 4 oktober 2017

Artiklar från 3 oktober 2017

Artiklar från 2 oktober 2017

Artiklar från 28 september 2017

Artiklar från 27 september 2017

Artiklar från 26 september 2017

Artiklar från 25 september 2017

Artiklar från 22 september 2017

Artiklar från 21 september 2017

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen