De senaste årtiondena har inneburit en oerhörd ekonomisk utjämning på global nivå. Hundratals miljoner har lyfts ur fattigdom i Indien, Kina och Sydostasien. Även riktigt fattiga länder har fått en allt bredare medelklass med dräglig levnadsstandard.
Samtidigt får vi larmrapporter om att en liten klick superrika människor kontrollerar en allt större andel av världens förmögenheter. Ett forskningsprojekt, lett av bland andra den franske nationalekonomen Thomas Piketty, har visat att extrema förmögenheter och inkomster ökar på flera håll i världen.
Denna forskning har varit en av drivkrafterna bakom Occupy-rörelsen och en allmän våg av ilska mot banker, storbolag och etablerade politiker i USA. Många upplever att den politiska och ekonomiska eliten håller varandra om ryggen och kapar åt sig resurser, medan levnadsstandarden för vanligt folk stagnerar.
I Sverige har de senaste 20 åren däremot inneburit nya rekordår för medelklassen med goda reallöneökningar. Men kapitalinkomsterna stiger ännu snabbare, och ägandet har alltid varit mycket koncentrerat. Sverige har en internationellt sett jämn inkomstfördelning – och samtidigt en mycket ojämn förmögenhetsfördelning.
En tolkning är att digitalisering och globalisering ger ”winner-takes-all”-marknader. Det kostar i princip inget att sprida produkter som Facebook, Google eller Instagram över hela världen. Den som skapar en populär produkt kan mycket snabbt dominera en global marknad, tjäna enorma summor och sedan hålla tillbaka konkurrenter genom att utnyttja sin starka position.
Det är ingen tvekan om att den som kontrollerar mycket kapital påverkar politiken. Regeringen lyssnar på storbanker och stora ägare som familjen Wallenberg. Det behöver inte i sig vara skadligt eller korrupt – det ligger förstås i väljarnas intresse att inte fatta beslut som i onödan skadar centrala delar av svensk ekonomi.
I USA finansierar rika personer helt öppet valkampanjer och förväntar sig att kandidaten ska försvara deras affärsintressen. Så ser inte riktigt svensk politik ut. De största donationerna går från LO till Socialdemokraterna. Vår senaste moderate statsminister pekade ut Svenskt Näringsliv som ett ”särintresse”.
Faktum är att inte heller i USA är sambandet mellan pengar och makt särskilt självklart. Många aktörer finansierar flera kandidater samtidigt, vilket ger möjlighet att framföra sina synpunkter, men knappast stort inflytande.
Det finns inte heller ett starkt samband mellan finansiering och valresultat, de med mest välfyllda kistor förlorar ofta. Och inte minst har de senaste årens utveckling skapat en stark motreaktion, som kan pressa företagen längre bort från politiken.
Hittills tycks den ekonomiska elitens inflytande därför ha varit betydligt mindre än vad många vill hävda. Om förmögenheterna fortsätter växa finns det förstås all anledning att vara vaksam mot korruption.
Men de som ser kopplingarna mellan kapital och politik som ett allmänt argument mot kapitalismen bör tänka efter en extra gång. I grunden är det samma marknadskrafter som gör några tusen superrika som också lyfter miljarder ur fattigdom. Det vore olyckligt om vi nackar gåsen som värper guldägg.
Andreas Bergström
vice vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores samt fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
Hundratals miljoner har lyfts ur fattigdom i Indien, Kina och Sydostasien