Priset vi får betala?

Detta är en krönika. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Notera att denna artikel är från 2015

Det blir smått bisarrt när den svenska välfärdsmodellens fortlevnad diskuteras i samband med en skildring av hur 50 miljoner människor är på flykt undan krig och förföljelse.

Exemplet är taget ur en debattartikel av två folkpartister som tycker att vi kanske måste begränsa asylinvandringen.

Resonemanget kännetecknar delar av invandringsdebatten. Enormt mänskligt lidande ställs mot svensk lönebildning och arbetsrätt. Flyktingars grundläggande rätt till frihet och säkerhet borde vara överordnad svenskarnas rätt till turordningsregler.

Forskning av Martin Ruhs vid University of Oxford visar att länder som har öppnat dörrarna för arbetskraftsinvandring ofta kombinerar det med att dra in på invandrares rättigheter. Till de mest extrema hör gulfstaterna, där arbetskraftsinvandrare utsätts för omfattande diskriminering.

Människor bör aldrig nekas grundläggande rättigheter eller rätten att organisera sig fackligt. Viss inskränkning i sociala rättigheter kan dock vara en realpolitisk väg mot ökad öppenhet.

Det finns en djupt rotad föreställning om att alla ojämlikheter inom ett land är av ondo, medan ojämlikheter mellan länder är acceptabla. Detta trots att skillnaderna över gränser är mycket större än inom länder, framförallt i ett relativt jämlikt land som Sverige. En person som tidigare hade noll tillgång till den svenska välfärdsstaten anses djupt förorättad om hen inte får exakt samma rättigheter som en svensk medborgare samma dag som hen beviljas uppehållstillstånd.

Det finns en djupt rotad föreställning om att alla ojämlikheter inom ett land är av ondo.

Forskning om öppenhet kontra rättigheter handlar oftast om arbetskraftsinvandring. Kan flyktingar också behandlas annorlunda till en början? Det har exempelvis föreslagits att de bidrag flyktingar får under sin första tid i Sverige ska omvandlas till lån. Det är inte orimligt, men vad tjänar det till att skuldsätta människor om de ändå inte kan få jobb?

Då kan man i stället reformera välfärdsstaten för alla, med lägre löner och svagare arbetsrätt för att göra det lättare för invandrare och ungdomar att få jobb. Om lönerna generellt dras ner lär dock stödet för invandring knappast förbättras, framförallt inte bland dem som redan är mest skeptiska –– de som konkurrerar om låglönejobben. Det handlar dock främst inte om att konkurrera om jobben som redan finns, utan om att skapa nya lågkvalificerade jobb.

Realpolitiskt krävs kanske en avvägning mellan mer invandring och vilka som omfattas av välfärdsstaten. Olika rättigheter gäller redan för turister, affärsresande och andra besökare. Rösträtt inskränks för icke-medborgare. Inkomstrelaterade ersättningar gör skillnad mellan de som har betalat in och de som inte har gjort det. För full garantipension måste du ha bott i Sverige i 40 år.

Rättigheter har ett pragmatiskt pris. Rätten till skydd undan krig och förtryck kan inte inskränkas. Men kanske är en inskränkning av rätten till höga ingångslöner, eller till alla sociala ersättningar, ett pris som är värt att betala för att kunna röra sig friare över gränser.

Clara Sandelind
forskar om nationalism och attityder till invandring vid University of Sheffield och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån

Mer från Åsikter

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen