Pensionering, frihet eller tomhet?

Detta är en krönika. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Foto: Hasse Holmberg/TT

Krönika. En del av oss är så privilegierade att vi kan fortsätta arbeta efter pensioneringen, heltid eller deltid. Men oavsett hur vår livssituation ser ut så åldras vi och tvingas inse att livet är ändligt.

Att gå i pension är en större händelse än man tror. Det märks när man kommer dit.

Att inte längre vara behövd på arbetsmarknaden är en form av sorg för de flesta.

Det jag nu tänker på är hur jag tidigare såg på pensionärer, för det var något som jag själv inte ville bli, det var bara något som andra blev.

Har man haft ett tungt arbete eller otrivts på jobbet är det en befrielse att få sluta. För andra som tyckt om sitt jobb, och som fortfarande känner sig i god form, kan det kännas svårt att sluta. Men oavsett hur vi upplevt yrkeslivet tror jag att de flesta känner att pensioneringen är en början på en ny etapp i livet.

Det finns självklart ingen enkel mall att följa. En sak är jag dock övertygad om, och det är att många arbetsgivare behöver ägna mer uppmärksamhet åt att skapa ett bra avslut för sina anställda. Är man egenföretagare behöver man också en plan för sin pensionering.

Det viktigaste är dock den bearbetning man själv behöver göra. För oavsett om man haft ett välbetalt och stimulerande arbete, eller ett tråkigt och dåligt betalt, har arbetet varit betydelsefullt för identiteten som människa. Den första frågan vi ofta ställer är ju: ”Vad jobbar du med?”.

Att inte längre vara behövd på arbetsmarknaden är en form av sorg för de flesta, även om det också innehåller positiva sidor.

I församlingarna har vi sorgegrupper för de som förlorat en nära anhörig, kanske skulle vi också börja med grupper som fick bearbeta sin pensionering.

Vi funderar kanske inte över meningen med livet varje dag. Men när vi slutar yrkesarbeta så upplever de flesta, oavsett vad de jobbat med, att arbetet trots allt var en viktig del av meningen med livet.

Att vara behövd är något djupt mänskligt, men om jag inte längre behövs i mitt yrke, vad behövs jag då för?

Visst kan jag behövas för mina barnbarn, visst kan jag behövas i församlings- och föreningsliv, visst får jag mera tid för mina fritidsaktiviteter, men det räcker inte alltid.

Blir man långvarigt sjuk kan man hamna i den situationen som min mormor gjorde. Hon hade varit bondmora och jobbat i hela livet. När jag besökte henne på sjukhuset sa hon: ”Nu är jag bara i vägen, och till besvär, så nu vill jag dö.”

En del av oss är så privilegierade att vi kan fortsätta arbeta efter pensioneringen, heltid eller deltid. Men oavsett hur vår livssituation ser ut så åldras vi och tvingas inse att livet är ändligt. Den insikten behöver inte leda till ångest, men det är viktigt att vi inte flyr från den utan att vi försöker bearbeta den på olika sätt.

Ibland kan vi behöva professionellt stöd med samtal och medicin, men ofta räcker det med att ha goda vänner som man kan prata öppet med.

Tystnad och ”locket på” är nästan alltid den sämsta lösningen.

Hans Marklund
präst

Mer från Åsikter

Artiklar från 16 oktober 2017

Artiklar från 12 oktober 2017

Artiklar från 11 oktober 2017

Artiklar från 10 oktober 2017

Artiklar från 9 oktober 2017

Artiklar från 6 oktober 2017

Artiklar från 5 oktober 2017

Artiklar från 4 oktober 2017

Artiklar från 3 oktober 2017

Artiklar från 2 oktober 2017

Artiklar från 28 september 2017

Artiklar från 27 september 2017

Artiklar från 26 september 2017

Artiklar från 25 september 2017

Artiklar från 22 september 2017

Artiklar från 21 september 2017

Artiklar från 20 september 2017

Artiklar från 19 september 2017

Artiklar från 15 september 2017

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen