Nej, det var inte bättre förr

Detta är en krönika. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Foto: Heiko Junge/NTB Scanpix/TT

Krönika. För 20 år sedan fanns det inte på kartan att man skulle anmäla ett sexuellt ofredande. Om man någon gång beklagade sig för vuxenvärlden efter att en snubbe tagit en på rumpan eller brösten fick man antingen höra att man skulle vara glad för det, eller att mannen i fråga bara hade haft otur när han tänkte. Vi skulle lära oss att uppskatta tafsningar och tycka synd om de tjejer som ingen tafsade på.

På SVT Play finns sedan en tid tillbaka en dokumentär om tjejskjutsen här i Skellefteå.

De killar som tafsade mest fick smeknamn som Bläckfisken, men aldrig att vi anmälde.

Tjejskjutsen är en gratis taxiverksamhet startad av Maria Jonasson. Hon skjutsar hem kvinnor från krogen, helt kostnadsfritt.

Jag blev tårögd när jag såg dokumentären. Tårögd för att det är bedrövligt att tjejer fortfarande är rädda för att någon ska våldta dem när de rör sig ensamma, men också tårögd för att systerskapet är så vackert. I Marias bil sitter bara trygga tjejer. Patriarkatet är som bortblåst.

Under Trästocksfestivalen modererade jag ett samtal om sexuellt våld mellan Maria Jonasson och artisten och feministen Julia Frej. Vi pratade bland annat om det faktum att rubriker kring sexuellt ofredande på festivaler har blivit så uppmärksammade.

Många hävdar att det är värre nu än någonsin. Aldrig förr har det tafsats som nu, påstås det. Några skyller på invandrarna och andra på en urspårad ungdomskultur.

Men låt oss nu backa bandet lite. Var det bättre förr?

För 20 år sedan fanns det inte på kartan att man skulle anmäla ett sexuellt ofredande. Om man någon gång beklagade sig för vuxenvärlden efter att en snubbe tagit en på rumpan eller brösten fick man antingen höra att man skulle vara glad för det, eller att mannen i fråga bara hade haft otur när han tänkte. Vi skulle lära oss att uppskatta tafsningar och tycka synd om de tjejer som ingen tafsade på.

Det enda som var brottsligt var penetrerande våldtäkter. Allt annat var i princip okej.

När vi blev sexuellt ofredade ringde vi inte polisen. Vi pratade med andra tjejer om det.

De killar som tafsade mest fick smeknamn som ”Bläckfisken”, men aldrig att vi anmälde. Han menade ju inget illa och var ju ganska rolig emellanåt.

När någon av oss tjejer var med om sexuella ofredanden som var värre än enstaka nyp sökte vi stöd hos våra tjejkompisar. Vi plockade upp spillrorna av varandra och tänkte att det var sådant man fick leva med. Var gränsen för brott gick hade vi verkligen ingen aning om, och det tror jag inte att killarna heller visste.

Att vi i dag anmäler sexuella ofredanden är ett stort framsteg. I en övergångsperiod kommer anmälningarna att dugga tätt, tills alla har förstått att det är brottsligt att hålla fast, hålla hårt, hålla i, vägra släppa.

Min förhoppning är att den ökade medvetenheten hos både kvinnor och män ska leda till att samtycke blir något självklart och att tjejer inte bara har ett tryggt rum fritt från sexuellt våld i Maria Jonassons bil på väg hem från krogen, utan överallt.

Idha Karlsson
ordförande för Feministiskt Initiativ i Skellefteå

Mer från Åsikter

Artiklar från 22 september 2017

Artiklar från 21 september 2017

Artiklar från 20 september 2017

Artiklar från 19 september 2017

Artiklar från 15 september 2017

Artiklar från 14 september 2017

Artiklar från 13 september 2017

Artiklar från 12 september 2017

Artiklar från 11 september 2017

Artiklar från 8 september 2017

Artiklar från 7 september 2017

Artiklar från 6 september 2017

Artiklar från 5 september 2017

Artiklar från 4 september 2017

Artiklar från 1 september 2017

Artiklar från 31 augusti 2017

Artiklar från 30 augusti 2017

Artiklar från 29 augusti 2017

Artiklar från 28 augusti 2017

Artiklar från 25 augusti 2017

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen