Inte bara en norsk nationaldag

Detta är en krönika. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Foto: Audun Braastad/NTB Scanpix/TT

Krönika. Den 17 maj är den internationella dagen mot homo- och transfobi. Den 17 maj 1990 beslutade nämligen Världshälsoorganisationen WHO att inte längre klassa homosexualitet som en sjukdom, och sedan 2004 uppmärksammas detta världen över i samband med IDAHOT-dagen.

Dagens datum är den 17 maj.

I stora delar av östra Europa ökar homofobin och hbtq-personernas rättigheter inskränks.

Norges nationaldag, tänker nog de flesta.

Men den 17 maj är också internationella dagen mot homo- och transfobi.

Den 17 maj 1990 beslutade nämligen Världshälsoorganisationen WHO att inte längre klassa homosexualitet som en sjukdom, och sedan 2004 uppmärksammas detta världen över i samband med IDAHOT-dagen.

De senaste månaderna har vi kunnat läsa om hur myndigheterna i den ryska delrepubliken Tjetjenien inlett en utrensningsaktion riktad mot hbtq-personer. Homosexuella män har tillfångatagits och mördats.

Vi behöver inte resa långt utanför Sveriges gränser för att klockan ska vridas tillbaka markant vad gäller hbtq-personers rättigheter. I stora delar av östra Europa ökar homofobin och hbtq-personernas rättigheter inskränks.

Jag är glad över att bo i Sverige, ett land som kommit långt vad gäller hbtq-personers rättigheter – på papperet.

Men jag bor också i ett land där RFSL Stockholms ordförande tvingades avgå på grund av hot och trakasserier. För någon månad sedan meddelade ordföranden för en RFSL-avdelning i en mindre svensk stad att föreningen tar en paus eftersom styrelsen blivit förföljda och hotade i över sex månaders tid.

Jag bor i ett land där varannan transperson mellan 15 och 19 år har övervägt att ta sitt eget liv. Som får kämpa för rätten till sin egen identitet, mot kränkningar, okunskap och fördomar. Jag bor i ett land som förra året hade drygt 600 hatbrottsanmälningar med sexuell läggning som motiv.

Jag är glad över att bo i Sverige, men vi får inte bli nöjda. Vi kan inte vara nöjda när en ordförande för RFSL skräms och hotas till tystnad.

Vi måste komma ihåg att utmana bilden av Sverige som ett tryggt och öppet land.

Jag bor i en stad där jag personligen aldrig utsatts för hatbrott. Jag bor i en stad där en Pridefestival lyser upp vinterns mörker och där invånarnas stöd inte går att ta miste på.

Men jag bor också i en stad där jag mer än en gång fått höra meningar som ”du är okej, men jag hatar bögar”. Jag bor i en stad där jag känner personer som inte vågar komma ut på grund av den starkt befästa heteronormen.

Vi får inte vara nöjda.

Så i dag kommer mina tankar att gå till alla som någon gång fallit offer för homo- och transfobi. Jag kommer att vara förbannad och ledsen. Men också hoppfull när jag tänker på den positiva utveckling som sker i delar av världen – och inte minst i Sverige. Även Skellefteås framsteg är något att glädjas över.

Vi får inte vara nöjda, vi kan inte vara nöjda. Men en dag kanske vi kan bli det.

Linnéa Wikman
ordförande RFSL Skellefteå

Mer från Åsikter

Artiklar från 13 december 2017

Artiklar från 12 december 2017

Artiklar från 11 december 2017

Artiklar från 7 december 2017

Artiklar från 6 december 2017

Artiklar från 5 december 2017

Artiklar från 4 december 2017

Artiklar från 1 december 2017

Artiklar från 30 november 2017

Artiklar från 29 november 2017

Artiklar från 28 november 2017

Artiklar från 27 november 2017

Artiklar från 24 november 2017

Artiklar från 23 november 2017

Artiklar från 22 november 2017

Artiklar från 21 november 2017

Artiklar från 20 november 2017

Artiklar från 17 november 2017

Artiklar från 16 november 2017

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen