Från Storbritannien till Lillbritannien

Detta är en krönika. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Foto: Matt Dunham/AP Photo/TT

Krönika. Frågan är vad som händer när de stora globala företagen börjar flytta sina fabriker från England för att de vill vara innanför den gemensamma marknaden, eller när Europas finansiella centrum flyttas från London till Frankfurt och EU:s myndigheter flyttar till andra EU-länder.

Jag vill gå ur föreningen, men samtidigt ha kvar fördelarna med medlemskapet.

Är man med i en förening så innebär det både rättigheter och skyldigheter.

Det är ungefär vad britterna trodde att de röstade för när de i förra årets folkomröstning sa att de ville lämna EU.

Stopp på invandringen från andra EU-länder, men vi ska kunna fortsätta att resa fritt.

Stopp på den medlemsavgift som vi betalar till EU, men fortsatt stöd för fri handel med EU:s länder.

Det fanns en hel del annat som man trodde sig slippa – och samtidigt ha kvar det som är bra …

Men så fungerar det inte. Är man med i en förening så innebär det både rättigheter och skyldigheter. Man kan inte plocka russinen ur kakan.

Nu har den brittiska regeringen tryckt på startknappen för sitt utträde ur den Europeiska unionen och förhandlingarna startar. Tyvärr tycks inställningen kvarstå; att man ska ha ett antal fördelar som medlemskapet innebär – trots att man lämnar unionen. Detta kan naturligtvis de övriga 27 medlemsländerna aldrig acceptera.

Budskapet är att utträdet måste skötas snyggt och med ömsesidig respekt för varandra. Beslutet är fattat av Storbritannien och de måste också ta konsekvenserna av sitt handlande. Något som uppenbarligen Nordirland och Skottland inte accepterar. Risken är att beslutet att lämna EU är början på ”Lillbritannien”.

Storbritannien är en viktig handelspartner och viljan hos övriga 27 medlemsländer är att börja förhandla om ett handelsavtal när utträdesförhandlingarna är avklarade.

Men det kan inte ske samtidigt. Där är EU:s ansvarige kommissionär, fransmannen Michel Barnier, varit väldigt tydlig: Respekt för utträdesbeslutet kräver att vi klarar av dessa förhandlingar först.

Alla räknar nu med att EU efter 2020 består av 27 medlemsländer och tre–fyra stycken som knackar på dörren och vill vara med.

Men Storbritannien har de allra flesta räknat bort.

Frågan är vad som händer när de stora globala företagen börjar flytta sina fabriker från England för att de vill vara innanför den gemensamma marknaden, eller när Europas finansiella centrum flyttas från London till Frankfurt och EU:s myndigheter flyttar till andra EU-länder.

När notan dessutom fylls på med andra förlorade jobb som är direkt kopplade till den gemensamma marknaden.

Eller när Nordirland bestämmer sig för att gå ihop med Irland och Skottland lämnar Storbritannien?

Kommer då opinionen i de breda folklagren att förändras?

Kommer det att resas krav på en ny folkomröstning?

Kommer då det brittiska folket att säga att man vill stanna i EU?

Oskrivet är bäst.

Jens Nilsson
Socialdemokratisk Europaparlamentariker

Mer från Åsikter

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen