Under augusti månad var flyktingfrågan hett debatterad. Detta sedan Migrationsverket hade flaggat för ett kraftigt ökat antal flyktingar i kölvattnet av en försämrad humanitär situation i Mellanöstern under sommaren.
Att flyktingmottagandet kom upp på dagordningen kunde ha lett till en konstruktiv debatt om hur bidragssystem och arbetsmarknad kan förbättras så att de nyanlända kan integreras. Men det var nog för mycket att hoppas på i en valrörelse. I stället fick vi en högljudd debatt om vem som gynnar Sverigedemokraterna.
Det är naturligt att fokus hamnar på de direkta kostnaderna för flyktingmottagandet när budgetläget är ansträngt, men samtidigt är det olyckligt. Det är ett återkommande problem i politiken att kostnaderna för en händelse eller reform är synliga och direkta, medan fördelarna är diffusa och långsiktiga, men stora.
Kostnaderna för Migrationsverkets hantering av asylärenden syns i statsbudgeten, och måste förstås finansieras, men de många vinsterna av invandringen är inte lätta att sätta siffror på. Handeln med invandrarnas hemländer ökar. I många av Skellefteå kommuns småorter bidrar invandrare till att service på orten, exempelvis i form av en pizzeria, finns kvar. Många av Sveriges största företag är startade av invandrare.
Sverige har varit bra på att omfamna samhällsomvandlingar och teknisk utveckling, även om de på kort sikt kan innebära påfrestningar. Sverige reste inte murar mot omvärlden utan lät billiga kläder slå ut textilindustrin i Borås, eftersom man visste att handel gynnar alla på sikt. I dag kan svenskar köpa importerade kläder till låga priser, samtidigt som arbetare i Asien har kunnat lämna det tunga jordbruket och få relativt välbetalda jobb i textilindustrin. På samma sätt innebär invandringen på sikt vinster för Sverige.
För att dessa vinster ska bli så stora som möjligt behövs en bättre integrationspolitik. Det är det diskussionen borde handla om. Exempelvis huruvida det är klokt att flyktingar automatiskt slussas in i ett bidragssystem. I dag får nyanlända etableringsersättning i två år under tiden de deltar i integrationsaktiviteter som SFI. Vore det inte bättre om arbete var utgångspunkten i stället för bidrag?
Jacob Lundberg
doktorand i nationalekonomi vid Uppsala universitet, uppväxt i Skråmträsk