Att välkomna snyltare

Detta är en krönika. Det betyder att innehållet är skribentens egen uppfattning. Notera att denna artikel är från 2015

Många har sedan kyrkan skildes från staten valt att gå ur. En del kommer tillbaka.

Norrans reporter Inger Ödebrink redogör i en krönika i lördagsbilagan för varför hon gick med igen: hon hade känt sig som snyltare när hon i olika sammanhang besökt kyrkan.

Ekonomiska motiv, blandade med känslan av utanförskap och brist på kristen tro, anges ofta som skäl. Men när jag samtalar med människor som lämnat kyrkan märker jag att det ibland finns både mera längtan och mera tro än vad de själva öppet vågar medge.

Varje människa har självklart ett ansvar för sina val, men för mig har det blivit allt tydligare att vi som är aktiva i kyrkan har ett stort ansvar för att människor upplever utanförskap och att deras längtan och sökande inte duger och inte tas på allvar.

En del återvänder till kyrkan och många är kvar därför att man vill ta ansvar för det kulturarv som kyrkan är bärare av, inte minst gäller det på musikens område. Dessutom uppfattar många att kyrkan tar ansvar när samhällets sociala skyddsnät får alltför stora maskor.

När Inger Ödebrink och andra återvändare kommer till kyrkan, vad kommer de då att mötas av?

Många av de samtal som borde föras i kyrkan omkring livsfrågor förs i dag på andra platser.

Knappast av någon välkomstfest. Det kan de säkert klara sig utan, men allvarligare är, kommer de att mötas av någon nyfikenhet, någon vilja att lyssna till de tankar och erfarenheter som de har med sig?

Det är detta som är det riktigt allvarliga, oförmågan att lyssna till både gamla och nygamla medlemmar.

Det människor uppfattar är att kyrkan fortsätter med sina monologer samtidigt som man i dag jobbar mycket med att omorganisera sig. Om vi präster i stället vågade vara lite mer personliga och ta vara på alla de erfarenheter vi får av våra samtal och möten med människor tror jag också att våra monologer skulle bli mer relevanta.

Många av de samtal som borde föras i kyrkan omkring livsfrågor förs i dag på andra platser. För mig är det tydligt att i Anonyma alkoholister, och andra självhjälpsgrupper, så får man mera hjälp att bearbeta sina livsfrågor än i kyrkan.

Att en öppnare och ödmjukare attityd kan leda till framgång märks till exempel i Katarina församling i Stockholm där prästen Olle Karlsson, själv nykter alkoholist, ofta firar gudstjänst med fyllda kyrkor. När jag frågade honom om vilket framgångsrecept han hade så svarade han: ”Jag ber om hjälp för de flesta har något att bidra med”.

Visst ska vi vara ödmjuka och lyssna till det vittnesbörd vi har i Bibeln. Men vi behöver också bli mera lyhörda för de människor som vill vara medlemmar i kyrkan.

Eller med andra ord, om människor ska våga tro att kyrkan har något att komma med så måste kyrkans representanter också tro att människor de möter har något att bidra med.

Hans Marklund
föreståndare för Skellefteå Stadsmission och präst

Kommentera artikeln

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder Norran dig möjligheten att kommentera en del av innehållet på norran.se. Vi hoppas att du vill bidra med nya perspektiv och kunskap. Men kom ihåg att hålla dig till ämnet och visa respekt mot andra skribenter och personer som berörs i artikeln. Norran och Ifrågasätt kommer att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.

Mer från Åsikter

Artiklar från 20 februari 2018

Artiklar från 19 februari 2018

Artiklar från 16 februari 2018

Artiklar från 15 februari 2018

Artiklar från 14 februari 2018

Artiklar från 13 februari 2018

Artiklar från 12 februari 2018

Artiklar från 9 februari 2018

Artiklar från 8 februari 2018

Artiklar från 7 februari 2018

Artiklar från 6 februari 2018

Artiklar från 5 februari 2018

Artiklar från 2 februari 2018

Artiklar från 1 februari 2018

Artiklar från 31 januari 2018

Artiklar från 30 januari 2018

Artiklar från 29 januari 2018

Artiklar från 26 januari 2018

Artiklar från 25 januari 2018

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen