Vi är många utbildade undersköterskor som känner att villkoren blivit alldeles för tuffa, trots att vi egentligen trivs med arbetet. Varför är man inte mer rädd om sina resurser? Även sjuksköterskorna flyr arbetet, en efter en. De få som orkar stanna kvar tvingas gå ner i tid då heltid är för tufft, andra går i pension eller vikarierar så de själva får bestämma över sin arbetstid.
Kontinuiteten är som bortblåst och teamarbetet är ett minne blott då personalen ständigt byts ut innan teamkänslan infunnit sig.
Det är närheten till de gamla, tacksamheten och de underbara historierna om förr i tiden som gett arbetsglädje, men idag hinner man tyvärr inte med då man alltid är på språng mot vårdtagare.
Utbränd och skitslut, ord man numera ofta hör. Många är vi som inte orkar jobba varannan helg, minst två kvällar i veckan och samtidigt få familjelivet med barn att gå ihop.
Inte nog med att arbetstiderna är tuffa, arbetspassen i sig är ännu tuffare. Får man en liten kafferast så ringer larmet och genast är man på fötterna igen. Många är de kvällar man lagt upp fötterna i soffan hemma och de dunkat i takt med hjärtslagen.
Hjärtat slår allt fortare i takt med att arbetstempot ökar, göras bättre, kvalitetssäkra. I magen fladdrar oroliga fjärilar. Fick alla medicin i kväll? Sömnen lyser med sin frånvaro och om två timmar ringer väckaren igen.
Den 27:e varje månad kommer lönen, som är svår att klara sig på. Hur är det möjligt när man jobbar så mycket obekväm tid? Skitslut. Om man ändå hade råd med en utlandsresa så man kunde vila upp sig och låta oron vila.
Hur ska vi lyckas fylla undersköterskeklasserna? Vad ska vi locka med när vi räknat bort lön, arbetstider och tempo?
Undersköterskor, jag vet att ni är trötta. I mina ögon är ni hjältar! Jag önskar jag hade mer kraft, men den är slut. Jag tar med mig dessa år, som kommer jag ha nytta av - i en annan bransch.
Utbränd och skitslut undersköterska