Att inte visa vår rädsla räcker inte

Detta är en insändare. Det betyder att en läsare har skickat in texten för publicering. Innehållet är insändarskribentens egen uppfattning.


Jag ser inget fel i solidaritet med ett uttryck för kärlek i en tid av nationell kris.

Jag ser också det vackra i att fylla Stockholm med blommor, kransar och rosor. Mina tankar vandrar sedan till offren. Till det barn, de män och kvinnor som inte fick återse sina familjer och vänner. De som journalisterna inte kunde intervjua eftersom de inte som många andra klarat sig med en hårsmån från döden.



Efter dådet lade regeringsföreträdare mer fokus på diffusa kärleksbegrepp än på sitt eget ansvar.

Diskussionen kring om vi gjort tillräckligt för att skydda oss, om vi är säkra, uppkom aldrig. Vi skulle helt enkelt leva som vanligt, som om ingenting hade hänt. Vi skulle inte vara rädda.


På samma sätt som en kärleksmanifestation kan vara ett vackert uttryck mot omgivande ondska är det dessvärre enbart ett uttryck. Motsatsförhållandet är inte rädsla.

Det handlar snarare om att regeringen ska göra vad som rimligen krävs för grundläggande säkerhet. Om att inte förneka risker eller rimliga konsekvenser av politiska beslut. Jag menar att politikerna nu låtsas som att det var en överraskning att terrorn slagit till.

Vi är ett land med särskild hotbild vad gäller terrorism. Inte minst därför att Sverige är ett land där det inte ens är kriminaliserat att vara medlem i en av världens brutalaste terrororganisationer. Eller att åka på jihad i Syrien, komma hem på ”sommarlov” i Sverige för att vila, och sedan resa tillbaka. I ett land där regeringen sedan länge ignorerat varningsklockorna som ringt runt om i Europa.



Nu tävlar politiker i vem som låter mest handlingskraftig, samtidigt som man effektivt undvikit allt ansvar. Det gör mig inte irriterad, det gör mig rent ut sagt förbannad.

Markku Abrahamsson, Skellefteå

Taggar:

Mer från Åsikter

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen