Fairtrade inte alltid rättvist

Denna höst har fairtrade-kampanjer duggat tätt i livsmedelsbutiker, caféer och på svenska arbetsplatser. Rättvisemärkning berör numera inte bara kaffe, banan och choklad. I dag finns till och med rättvisemärkt gelégodis under namnet "rättvisa möss". Det märks tydligt att rättvisemärkning är en idé på frammarsch. Enligt fairtrade.se ställer numera två av tre landsting etiska krav vid upphandling. Det gjorde inget landsting alls för bara tre år sedan.

2006 lanserades konceptet Fair trade city i Sverige. Sedan dess har ett 20-tal kommuner valt att bli fairtrade-diplomerade. Dessa förbinder sig bland annat att varje år öka den offentliga konsumtionen av Rättvisemärkts produkter. Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds universitet har nyligen lagt fram en sammanställning av vad forskningen säger om rättvisemärkningens konsekvenser. I den 75-sidiga rapporten skriven av ekonomen Helena Johansson beskrivs både positivt och negativt. Men det negativa överväger med marginal.

Studier har visat att vi är villiga att betala betydligt mer för varor som har någon form av etisk märkning. Risken är dock stor att intäkterna från det högre priset äts upp i olika mellanled och att endast en mindre del når producenterna. I många fall skulle det vara effektivare att köpa den billigaste produkten och skänka sparade slantar till ett hjälpprojekt där pengarna garanterat kommer fram. Men mest problematiskt är att märkningens regler om organisationsformer och minipriser hindrar utvecklingen mot storskaliga, högteknologiska och konkurrenskraftiga jordbruk.

Man kan tycka vad man vill om storskaliga maskinjordbruk, men de är betydligt effektivare än gårdar där det mesta produceras för hand. För drygt 200 år sedan var det Sverige som var fattigt, och de första skiftesreformerna startade en kraftig produktivitetsutveckling i det svenska jordbruket. Dagens utvecklingsländer kan uppleva samma välståndsökning, men det förutsätter en omvandling mot färre, större och mer produktiva gårdar. Fairtrades fokus på småskalighet är tyvärr kontraproduktiv:

Det kan bli bättre för producenterna på kort sikt, men på lång sikt hämmas utvecklingen mot ett konkurrenskraftigt jordbruk, och fattigdomen består. Det är inte alls särskilt rättvist.

Andreas Bergh 

Fil dr i nationalekonomi, Lunds universitet och Ratio.

Publicerad2009-11-23 01:00