Arbetslösheten fortsätter att öka samtidigt som antalet personer med rätt till ersättning vid arbetslöshet minskar. Som en följd av detta ökar socialbidragen och barnfattigdomen.
Allt detta har naturligtvis ett samband. Om man gör försämringar i trygghetssystemen får det effekter. Inte genom att folk blir friskare, eller att jobben blir fler, såsom regeringen resonerar, utan helt enkelt genom att människor blir fattigare.
Inkomstklyftorna ökar och Sverige dras isär. Drygt 12 procent av alla barn i Sverige växer upp i fattigdom, enligt Rädda barnen; många av dem på grund av arbetslöshet. Regeringen säger att jobben är nyckeln, men fortfarande är drygt 360 000 arbetslösa i dagens Sverige.
Den moderata retoriken har fått fäste i vårt land. Den som går ut på ”vi” och ”dem”. Vi som kliver upp varje morgon och går till jobbet och utför våra arbetsuppgifter. Äntligen har vi fått en klapp på axeln och någon som värdesätter det vi gör. Extra pengar i plånboken genom jobbskatteavdrag gör oss lättköpta. Vi har ju fått det bättre. Vi som jobbar alltså.
Vi och dem, klassisk retorik och Moderaterna och deras propagandamaskineri har trummat på bra. Regeringen har varit noga med att pränta i oss att de som inte jobbar går på bidrag. De har gjort det med bravur, det måste sägas. Så till den grad att vi nästan tror att någon väljer att bli sjuk eller förlora jobbet.
Så fort någon försvarar våra trygghetssystem får de höra att de står för bidragslinjen, att de inte vill att människor ska jobba, men det är naturligtvis inte sant. Att människor arbetar är grunden för vår gemensamma välfärd. Denna måste dock kompletteras med starka, offentliga trygghetssystem som fångar upp dem som inte kan, eller får, jobba.
Moderaterna har kritiserat tidigare arbetsmarknadspolitiska program med ord som ”pysselsättning”. Nu befinner sig drygt 35 000 i fas 3, som varje dag betalar ut mer än 8,4 miljoner kronor i bidrag till de arbetsgivare som är anordnare. Det är tydligen skillnad på bidrag som går till arbetsgivare och bidrag som går till deltagare i arbetsmarknadspolitiska program.
Samhällsdebatten har förändrats och tidigare strukturella problem, som arbetslöshet, anses numera vara ett individuellt problem att lösa. Detta i ett läge när nästan 360 000 människor är inskrivna som arbetssökande på arbetsförmedlingarna. Att då säga att fler kommer att få arbete om bara incitamenten ökar är ingenting annat än cyniskt och arrogant.
Det finns en annan väg att gå. Sverige behöver inte vara ett två tredjedelssamhälle där majoriteten lever goda medelklassliv på bekostnad av en fattig grupp. Vi kan ha ett samhälle där klyftorna minskar, inte ökar. Ett samhälle som inkluderar i stället för att exkludera.
Jimmy Faltin