Drömmar för utsatta eller bara för en utvald skara

Detta är ett debattinlägg. Det betyder att innehållet är skribentens/skribenternas egen uppfattning.
Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT

Debatt. Sverige kan knappast ses som ett föregångsland. Vi riskerar allvarlig kritik från FN både när det gäller att leva upp till Konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar och Agenda 2030. Alla kommer nämligen inte till tals.

Är allt en enda stor dröm om delaktighet och bättre tider?

Är visionen om den svenska funktionshinderpolitiken i FN:s Agenda 2030 äkta eller bara en illusion?

Vi måste diskutera dessa frågor nu. Här är den lokala kraften hos människor med erfarenheter och intressepolitiskt arbete viktigt.

Var finns det konkreta handlingsperspektivet?

Vem kan vara med och utforma funktionshinderspolitiken i välfärdssystemet i dag?

Vem kommer att få chansen att vara med och diskutera framtidens funktionshinderspolitik?

Det är viktigt att stanna upp och fokusera på orden ”kan” och ”chansen”. Det handlar om förmågor, men också om att vara med i det offentliga samtalet.

Är det några få utvalda som formulerar funktionshinderpolitiken?

Vilken roll spelar egentligen expertmyndigheten Myndigheten för delaktighet? Spelar den någon roll alls?

Under Socionomdagarna närvarade Socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting och andra myndigheter. Det talades om brukarundersökningar, om de äldres situation och om personer med olika funktionsnedsättningar. Men varför var inte Myndigheten för delaktighet synlig?

I ett offentligt samtal måste alla aktörer närvara och vara aktiva i diskussion och utformning. Därför blev min fråga: Vilken feedback får Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting av Myndigheten för delaktighet på sitt arbete med brukarundersökningar inom äldre- och funktionshinderområdet?

Jag fick aldrig något svar.

2015 antog FN:s generalförsamling Agenda 2030 som säger att ojämlikheter och orättvisor ska bekämpas på alla livsområden; exempelvis inom arbete och utbildning, hälsa, transporter, byggd miljö och så vidare.

I Agenda 2030 står det: ”Senast 2030 uppnå full och produktiv sysselsättning med anständiga arbetsvillkor för alla kvinnor och män, inklusive ungdomar och personer med funktionsnedsättning, samt lika lön för likvärdigt arbete.”

Det är inte många år kvar dit och väldigt många utsatta grupper står utanför arbetsmarknaden.

Organisationen Funktionsrätt Sverige – som tidigare hette Handikappförbunden – kräver i ett uttalande att indikatorer i arbetet ska tas fram tillsammans med funktionshinderrörelsen och att det ska finnas förutsättningar för medverkan på nationell och lokal nivå.

Det låter naturligtvis bra. Men hur ska det bli handling av det?

Vem känner överhuvudtaget till Agenda 2030 och vad den står för?

Och vem känner till den nationella funktionshinderrörelsens nya namn och nyord ”funktionsrätt”?

Det är många nya ord, mål och drömmar om hur ojämlikheten ska brytas. Parollen ”Nothing about Us withous Us” känns då avlägset för många personer med funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar.

Någon frågar efter mer utbildning och bildning inom funktionshinderspolitik. Världshälsoorganisationens (WHO) rapport ”World report on disability” kom redan 2011. Där upprepas gång på gång livsvillkor, förutsättningar och behov för utsatta grupper.

Vad har hänt sedan dess, mer än att vi har fått fler krångliga nya ord, visioner och agendor?

FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar har funnits länge. Det har funnits tid, förutsättningar med mera att skapa ett jämlikt samhälle. Varför händer ingenting? Kvinnors utsatthet och politiska fattigdom på området är ingen nyhet men verkar ha permanentats.

Jag tror inte att Sverige kommer att lyckas med sin funktionshinderspolitik det närmaste decenniet när allt fler försätts i utanförskap i ett otillgängligt samhälle.

Sverige kan knappast ses som ett föregångsland. Vi riskerar allvarlig kritik från FN både när det gäller att leva upp till Konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar och Agenda 2030.

Alla kommer nämligen inte till tals, och det är heller inte säkert att alla är intresserade av att lyssna på de erfarenheter som finns.

Det är ett mycket allvarligt tecken i vår samtid. Och vilken betydelse har då bildningen?

Jörgen Lundälv
funktionshinderforskare och docent i socialt arbete

Mer från Åsikter

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen