Terrorattackerna i Paris visade tydligt att det i Europa finns människor som hatar frihet, öppenhet, jämställdhet och allt annat som våra demokratiska samhällen står för, och som är beredda att mörda urskillningslöst för att främja sina extremistiska ideal.
Vi måste vinna den kamp som nu rasar mellan demokrati och extremism. Det är tyvärr tydligt att demokratins principer inte delas av alla medborgare i vårt land. Att ändra på detta måste vara en prioriterad fråga för en kommande nationell institution för mänskliga rättigheter.
Det tydligaste exemplet på bristande stöd för demokratin är kanske att flera hundra personer har rest från Sverige för att strida för IS i Syrien, och därigenom solidariserat sig med en rörelse som står för förtryck och folkmord och som föraktar demokratin.
Ett annat exempel är en rad beskrivningar av hur enskilda personer hindras i sin livsföring av andra enskilda, eller grupper av enskilda. I vårt land får kvinnor i förortsområden sin frihet inskränkt och beskuren av män som åberopar religiösa och/eller kulturella regler och sedvänjor som förevändning för att hindra dem att ta plats i det offentliga rummet.
Hedersrelaterat våld och förtryck, kvinnlig könsstympning, oskuldskontroll och tvångsgifte är extrema uttryck för denna typ av värderingar. Men redan mindre extrema sätt att upprätthålla olika former av förtryck gentemot kvinnor – eller till exempel hbtq-personer – är oacceptabla och måste motarbetas.
1991 antog FN de så kallade Parisprinciperna, som anger hur en oberoende, nationell institution för mänskliga rättigheter – en MR-institution – ska organiseras.
Ambitionen är att varje medlemsland ska ha en sådan institution och den ska arbeta med att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Regeringen vill inrätta en sådan även i Sverige.
Vi anser att MR-institutionen inte enbart bör fokusera på att staten ska leva upp till de mänskliga rättigheterna. Den bör också aktivt motverka att enskilda personer kränker andra enskilda personers mänskliga rättigheter.
Att det i Sverige förekommer öppna försök att systematiskt beskära kvinnors, hbtq-personers och andras möjligheter att leva fritt utgör ett av de allvarligaste och mest konkreta hoten mot de mänskliga rättigheterna i vårt land. Förekomsten av sådana antidemokratiska värderingar innebär dessutom att det finns en grogrund för radikalisering och därmed för rekrytering till IS.
MR-institutionen borde, i samarbete med myndigheter och det civila samhället, kartlägga hot mot de mänskliga rättigheterna, arbeta för att den värdegrund som bär upp demokratin ska bli mer förankrad hos fler och stödja dem som vill åberopa sina mänskliga rättigheter för att få leva i frihet och trygghet.
I ett allvarligt läge måste Sverige kraftsamla. Arbetet måste intensifieras för att det fria samhällets värdegrund ska få ett än starkare stöd i alla delar av vårt land. Den blivande MR-institutionen är en resurs som behöver tas tillvara i detta arbete – men ansvaret åvilar ytterst oss alla.
Andreas Norlén(M)
riksdagsledamot för Östergötlands län och ordförande i konstitutionsutskottet
Annicka Engblom(M)
riksdagsledamot för Blekinge län och ledamot i konstitutionsutskottet
Maria Abrahamsson(M)
riksdagsledamot för Stockholms kommun och ledamot i konstitutionsutskottet
Patrick Reslow(M)
riksdagsledamot för Malmö kommun och ledamot i konstitutionsutskottet
Lisbeth Sundén Andersson(M)
riksdagsledamot för Göteborgs kommun och suppleant i konstitutionsutskottet
Marta Obminska(M)
riksdagsledamot för Uppsala län och suppleant i konstitutionsutskottet
