Vem bryr sig om situationen för funktionsnedsatta personer

Detta är ett debattinlägg. Det betyder att innehållet är skribentens/skribenternas egen uppfattning.
Foto: Gorm Kallestad/NTB Scanpix/TT

Debatt. Medierna har ett stort ansvar för att människor i utsatta livssituationer ska kunna komma till tals och få utrymme i det oerhörda mediebrus som råder i dag. Tempot ökar, röster höjs samtidigt som de utsatta blir alltmer tysta och utsatta. Vad kan konkret göras åt denna situation?

Ingen verkar tala om den nya funktionshinderspropositionen som presenterades i maj.

Det är nästan lika tyst som för sex år sedan när världshälsoorganisationen WHO kom med sin rapport om situationen för funktionsnedsatta personer i världen.

Tystnaden är kompakt och långvarig. Det borde oroa oss alla, skriver Jörgen Lundälv, docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet, i denna debattartikel.

Det var i början av maj månad som den förre inrikesministern Anders Ygeman (S) föredrog propositionen ”Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken” (Regeringens proposition 2016/17:188). Den sägs redogöra för regeringens arbete för ett samhälle som ska vara mer jämlikt och rättvist för alla.

Propositionen stakar ut vägen för funktionshinderspolitiken under många år framåt. Principen om den universella utformningen i samhället sägs väga tungt. Principen säger att det ska göras rätt från början i utformning och planering, till exempel vad gäller tillgänglighet, kompetens och utformning av en byggnad.

Viktiga frågor således.

Ändå är den funktionshinderspolitiska debatten om brister och möjligheter inte synlig och tydlig i samhället.

Varför är det så? Och är det i så fall ett problem?

Det finns säkerligen många orsaker. Konkurrensen med andra politikområden på nyhetsagendan och i den övergripande samhällsdebatten kan leda till att debatten om utsatta grupper helt enkelt trängs undan. Ingen bryr sig eller reagerar på detta förutom de som själva är drabbade och deras närstående.

En annan viktig förklaring kan vara den ibland hysteriska medierapporteringen om så kallade politiska affärer, skandaler och utspel av makthavare och kända personer som helt enkelt gör att resurssvaga inte kan få sina röster hörda i vårt mediesamhälle. Den som ropar högst hörs mest.

Medierna har ett stort ansvar för att människor i utsatta livssituationer ska kunna komma till tals och få utrymme i det oerhörda mediebrus som råder i dag. Tempot ökar, röster höjs samtidigt som de utsatta blir alltmer tysta och utsatta. Vad kan konkret göras åt denna situation?

Jag tror att det är viktigt att public service-medierna – Sveriges Radio och Sveriges Television – fokuserar mer på radiolagstiftningen som säger att utsatta människor ska uppmärksammas och ges utrymme genom den så kallade mångfalden i programproduktionen. Medierna och innehållet ska till exempel vara tillgängligt för alla.

Övriga medier borde även de reflektera mera kring själva kärnuppdraget inom journalistiken; nämligen att uppmärksamma den lilla och utsatta människans intresse och utsatthet i vårt samhälle. Jag anser att det är ett stort problem att den funktionshinderspolitiska debatten är så svag som den är i dag.

Detta borde regeringen särskilt uppmärksamma när en ny funktionshinderspolitisk proposition presenterats och det sedan blir mer eller mindre tyst.

Vem är intresserad av den?

Vem vet vad den innebär på kort och på lång sikt?

Vem bryr sig om personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga i fråga om assistans, om lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller om tillgängligheten till fiskebryggan vid sjön?

Funktionshinderspropositionen kom i maj och det är definitivt inte för sent att offentligt debattera frågor nu, i höst och senare.

När världshälsoorganisationen WHO kom med sin rapport för sex år sedan var det tyst i den offentliga debatten i Sverige och i medierapporteringen.

Hur ska man tolka detta?

Det kan inte vara frågan om historia eller glömska.

Funktionshindersfrågor och rättighetsfrågor är globala och berör oss alla. Och som alla vet så skapar ojämlikheten i välfärd och hälsa inte bara politisk fattigdom och utanförskap. För att referera till sociologen Göran Therborn och hans bok ”Ojämlikhet dödar” så leder en sådan ojämlikhet även fram till skador och död.

Därför har vi alla ett moraliskt och etiskt ansvar att diskutera innehåll och hållbarheten i den nya funktionshinderspropositionen – nu och i framtiden.

Jörgen Lundälv
docent i socialt arbete, Göteborgs universitet

Mer från Åsikter

Visa fler Preloader
Fler klipp i TV-portalen