Bortsett från alla mer eller mindre märkliga turer (se artikel i Norran 2014-03-12) kring de åtta hyrsjuksköterskorna som ska gå in och ”rädda” Skellefteå kommuns hemsjukvård (bland annat) i sommar infinner sig en intressant fråga: vad ska man göra för att vara värd 45 000–50 000 kronor i lön.
Nej, missförstå mig inte, jag missunnar inte någon att ha en bra lön, är ingen missunnsam person, däremot finns det all anledning att sätta in den i ett lite större perspektiv.
En läkare i Västerbotten har en medellön på 51 584 kronor, det är bara i Gävleborg, Stockholm och Uppsal som läkarna tjänar bättre. Då är frågan: Om en läkare tjänar drygt 51 000 kronor, är det då rimligt att en sjuksköterska tjänar 45 000–50 000. Utan att närmare ha studerat vad tjänsterna innehåller, vilket ansvar som medföljer och en hel del andra parametrar som kan (och ska) påverka lönen lämnar jag den frågan obesvarad, det är upp till dig att avgöra.
I den andra ändan av löneskalan befinner sig lokalvårdarna. I Västerbotten har de en medellön på 17 820 kronor, det är bara i Blekinge, Kronobergs, Norrbottens och Skåne som de tjänar mindre. Då är frågan: Om en lokalvårdare tjänar knappt 18 000 kronor, är det då rimligt att en sjuksköterska ska tjäna 45 000–50 000, om än bara för tre sommarmånader. Det är nu som det här tankeexperimentet börjar bli riktigt intressant.
En sjuksköterska har stort ansvar, självklart ska hon ha bra betalt. Det argumentet köper jag. Men har inte en lokalvårdare också ett stort ansvar. Om en sjuksköterska slarvar utsätter hon patienten för fara. Men det gör också en lokalvårdare som slarvar med städningen. Dålig städning = större risk för sjukhussjuka = patienterna utsätts för fara (om än indirekt) = stort ansvar.
Så kan man hålla på att räkna och fundera både fram- och tillbaka rätt länge. Men ju mer man räknar, tänker och funderar desto svårare blir det att svara på frågan: vad ska man göra för att vara värd 45 000–50 000 kronor i lön.
Behovet av vikarier har ökat, konstaterar socialnämndens ordförande Kenneth Fahlesson (S), och slår, så att säga, huvudet på spiken. Vad det egentligen handlar om är tillgång och efterfrågan – och naturligtvis synen på olika arbetsuppgifter.