Belinda Olsson har med sitt program ”Fittstim – min kamp” fått snurr på feministdebatten. Etablerade skribenter, med undantag för en handfull, tycks överens om att programmet har fel fokus, fel vinkel, fel frågeställningar. Olsson påstås inte ta upp tunga ämnen och hon beskrivs som ytlig. I SVT:s ”Gomorron Sverige” sa självaste jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP), redan efter det första avsnittet av tre, att hon inte känner igen sig i Olssons program.
Nu verkar inte makthavare, de redan frälsta, vara Olssons primära målgrupp. Som tidigare programledare för SVT Debatt söker hon, just det – debatt och frågor med laddning.
Personligen är jag odelat förtjust i ordet hen och i genuspedagogik, och jag ser ”bara bröst-aktivism” som självklar feminism. Olssons jakt på Ulf Lundell tar för mycket programtid. Men det finns en nyfikenhet och öppenhet i hennes försök att ta sig an ämnet.
Olsson möter tonårstjejer på en gymnasieskola som berättar att lärarna inte vågar eller vill markera när killarna trakasserar dem, hon träffar lågbetalda, medelbetalda och högbetalda, hon träffar svärmor och statsministern. Bredden märks även i frågorna som tas upp; allt från hendagis till hedersförtryck. När har så många perspektiv och röster tidigare fått komma till tals i ett tv-program om feminism?
Jag vet att några av mina medsystrar kommer att bli besvikna nu, säger Olsson när hon låter Pär Ström, tidigare jämställdhetsdebattör som kände sig så utsatt för hat och hot han drog sig ur debatten, tala ut. Hans idéer om att män är samhällets offer till trots: en trygg och tålig feminism har inget behov av att enskilda debattörer mobbas på det sättet.
Om någon tycker fel, argumentera emot. Och om feminister tycker olika, vad gör det? Feministen Petra Östergren stöttes snabbt ut när hon ifrågasatte sexköpslagen, en hållning som inte är särskilt udda bland exempelvis tyska feminister. Likt tidigare jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, och vänsterskribenten Natalia Kazmierska, har jag beskrivits som antifeminist av en tongivande debattör som Maria Sveland. Som liberal feminist landar jag nämligen inte i Svelands slutsatser. I samma anda menar kulturskribenten Isabelle Ståhl att feminister inte kan vara för Rut-avdrag. Märkligt då att jag känner flera feminister som är det.
Det är just öppenhet, och mindre navelskåderi, svensk feminism behöver. Olssons program är ett välkommet steg i den riktningen.
