FOTO: PER LARSSON/TT
Grannen är dömd för skattefusk, en avlägsen släkting körde rattfull på midsommar och dotterns klasskompis pappa har varit ”vållande till annans död”. Den som förnekar att informationen är intressant ljuger. Brottsrubriker kittlar skvallernerverna och väcker vår nyfikenhet.
Men att något är intressant betyder inte att det är relevant. Grannen, släktingen och klasspappan har visserligen brutit mot lagen, men de har även avtjänat sina straff och ska betraktas som fria medborgare med rätt att gå vidare i livet.
Därför är den nystartade internetsajten Lexbase farlig. Plötsligt finns samtliga handlingar från svenska domstolar, som är yngre än fem år, samlade i ett sökbart register. Den nyfikne kan inte enbart ta reda på vilka personer som är brottsbelastade, utan även vem som har varit misstänkt, vittne och brottsoffer.
Advokat Pontus Ljunggren, Lexbase före detta talesperson, försvarar initiativet. Han menar att tjänsten ”ligger i linje med det samhälle vi vill ha i Sverige”, att Lexbase endast tillhandahåller fakta och att förövarna aldrig skulle ha begått brotten.
Även om det finns en del att invända mot Ljunggrens argument, är det största problemet inte sajten i sig, utan vad som kan följa i dess fotspår. Steget från att ha femårsgräns på domar till att låta dem ligga kvar för alltid är inte särskilt långt. Inte heller att upprätta offentliga register över människor som dömts för exempelvis mord, våldtäkt och pedofili. Enligt en Sifo-undersökning från 2011 vill 50 procent av svenska folket ha ett pedofilregister.
Det är inte så konstigt. Spontant kan det tyckas självklart att man vill veta var dömda personer bor, så att man kan vara extra försiktig, som flera tillfrågade har förklarat saken under de senaste dagarnas debatt.
Problemet är att konceptet skapar en falsk känsla av trygghet, för vad gör man om man får reda på att grannen eller klasspappan fälldes för våldtäkt för 15 år sedan? Flyttar? Förbjuder dottern att leka med ”våldtäktsmannens” son? Drar i gång en namninsamling så att grannen flyttar eller klasskompisen byter skola? Och när kommer i så fall kravet på att människor som har begått vissa brott ska bo på särskilda platser, något som praktiseras på en del håll i USA?
Här inställer sig frågan som Pontus Ljunggren öppnar för, nämligen vilket samhälle vi vill ha. Ska vi sänka oss till den medeltida skampålenivån och tvinga dömda att löpa offentliga gatlopp, eller värnar vi även om de dömdas och deras anhörigas integritet? Hur länge ska en dom ligga som en klump om foten? Och hade vi inte velat att samhället erbjöd både en andra och en tredje chans, om vi själva eller en närstående hade strulat i ungdomen?
Susanne Nyström
