Då har nyårsafton passerat och vi har gått in i 2019. Sista året man får köpa raketer. Det må vara vackert, men med tanke på att djur lider och människor skadas tycker jag inte att det är någon större förlust. Otroligt fint av gymägaren på Mullberget som på nyårsafton öppnade sina dörrar för våra fyrbenta vänner.
Tillsammans med influensan firade vi i soffan in det nya året. När jag ser tillbaka på 2018 fylls jag av blandade känslor. För mig personligen har det på många sätt varit ett fint år. Det är när jag vänder blicken ut mot världen som jag blir alldeles mållös. Vad händer? Sverige som alltid varit ett sådant bra land att leva och bo i, har förändrats.
Jag funderar över varför jag inte la ner lika mycket energi på höstens val som andra år, och kommer fram till att det är för att jag känner mig uppgiven och maktlös. Jag är besviken på våra politiker och vår lagstiftning. I det solidariska landet Sverige, dras det in på bidrag till de redan ekonomiskt utsatta. Hjälp dras in för funktionsnedsatta. Pensionärer tvingas bo på gatan. Nere i Europa bärs tre döda spädbarn i land från en förlist flyktingbåt, samtidigt röstas Sverigedemokraterna fram som tredje största parti i Sverige.
Jag är besviken på våra politiker och vår lagstiftning.
En samtyckeslag har trätt i kraft, men det krävs fortfarande fler åtgärder kring sexualbrott. Varje år läggs hundratals utredningar av våldtäkter ner. Allt för många anmälningar leder inte till en rättegång. Om de leder till en fällande dom, vilket de allt för sällan gör, är straffen alldeles för låga. Om straffen hade varit högre, då hade de inte varit ute och kunnat begå nya övergrepp.
Det finns ändå människor som ger mig hopp. Två stora förebilder för mig är kvinnan som startat Vid din sida för våra hemlösa pensionärer, och Jonathan Alfvén som år efter år kämpar för utsatta kvinnor och barn. De sprider information om vår verklighet utan att blunda för den.
Jag hoppas att 2019 ska bli ett år där vi bryr oss om varandra.
Johanna Vetander Wallmark