POP. Årets mest använda ingrediens på popskivor som eftersträvar något mer än att bara vara en popskiva är utan tvekan körstämmor och stråkar. Och självklart vill Daniel Adams-Ray inte vara sämre på "Innan vi suddas ut". Men ivern att leverera så mycket som möjligt på ett relativt begränsat, 36 minuter, utrymme lämnar sina biverkningar. Målet med storslagen och känslosam musik är klockren på vissa spår medan andra fallerar totalt. "Babbelover" är ett exempel på det sistnämnda.
Precis som alltid är Daniel Adams-Rays behållning hans mångsidiga röst som förvaltas precis rätt på "Innan vi suddas ut". Det är dock svårt att inte förundras över hans svävande och poetiska texter, som med jämna mellanrum känns svårmotiverade.
EMILIE SJÖLUND
