FOTO: JANERIK HENRIKSSON/TT
1993 gjorde Bill Clinton entré i Vita huset och Rysslands förste demokratiskt valda president Boris Jeltsin stod emot ett kuppförsök. Samma år lade Maastrichtavtalet grunden för EMU och euron. Första hälften av 1990-talet var en tid när världen hade förändrats – utan att ha tagit ny form.
Under rådande politiska osäkerhet presenterade den amerikanska statsvetaren Samuel Huntington sin kontroversiella essä ”Clash of Civilizations”. Huntington varnade för att kalla krigets ideologiska järnridå riskerade att ersättas av nya konfliktlinjer. Med breda penseldrag delade han upp världen i olika civilisationer: Den västerländska, latinamerikanska, afrikanska, islamska, ortodoxa, hinduiska, buddistiska, kinesiska och japanska. Tesen var att nationalstaterna förblir politikens viktigaste aktörer – men att staternas agerande i högre utsträckning kommer att bestämmas av deras civilisationstillhörighet.
För att uppmärksamma att det är 20 år sedan ”Clash of Civilizations” publicerades, arrangerade tankesmedjan Frivärld i veckan ett seminarium utifrån Huntingtons idéer. Bland talarna fanns Magnus Norell vid Utrikespolitiska Institutet, som gav Huntington rätt om riskerna för ökad islamistisk extremism, och kolumnisten James Kirchick, som menade att Vladimir Putin utnyttjar en ortodox syn på homosexuella för att markera avstånd mot liberala väst och stärka den egna makten.
Från två skilda håll användes Rysslands och arabländernas radikalt annorlunda befolkningsutveckling som förklaring till varför ”Clash of Civilizations” fortfarande är relevant. Det mest bestående intrycket av Frivärlds seminarium är också hur akademiska teser kan vridas och vändas för att bekräfta särskilda tendenser.
Att Huntington varnade för att konflikten mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan utspelas vid en civilisationsgräns, gör inte krigshotet på den etniskt homogena koreanska halvön mindre allvarligt. Att Huntington använder Vitryssland och Ukraina som exempel på länder kluvna av en civilisationsgräns, betyder inte att länderna behöver slitas isär. Tvärtom är Turkiets dubbla tillhörighet en realpolitisk tillgång.
Det finns anledning att ifrågasätta överdrivet pessimistiska världsbilder som baseras på olikheter. Även om identifikationsfaktorer som religion, kultur och språk skiljer sig mellan olika delar av världen, är ingen civilisation oförenlig med någon annan. Precis som andra inflytelserika essäer bör ”Clash of Civilizations” läsas som ett intressant tidsdokument; ett försök att fånga sin tids politiska utmaningar. Den blir aldrig något facit över framtiden.
Lars Kriss
