Regnbågsfärgade naglar, slöjupprop och kvällstidningskampanjer mot gatuvåld eller skattesänkningar. De symboliska kampanjerna i det offentliga duggar tätt. ”Petter har skrivit på. Gör det du också!” uppmanade i går Aftonbladets politiska redaktör Karin Pettersson för att få snurr på tidningens nya kampanj i skattefrågan.
Med några knapptryck kan man ”ta ställning”, och kampanjerna får stort genomslag. Det som förr hette ”Rör inte min kompis” får i dag namn som hijabuppropet, ”Vi gillar olika” eller ”Stoppa gatuvåldet”. Engagemang ska alltid välkomnas. Men det är något som skaver när alla rusar åt samma håll: att vara emot gatuvåld, hatbrott eller våldtäkter, eller att som kändis ogilla regeringens skattepolitik, är oerhört bekvämt. Dörrarna som sparkas in är vidöppna.
Gör gärna det lätta, men gör även det svåra.
Martin Marmgren, polisen som offentligthar kritiserat sin arbetsgivare för hanteringen av dödsskjutningen av en man i Stockholmsförorten Husby, tar en risk. Det gör även Robert Hannah, folkpartist med assyrisk bakgrund, som hädanefter vägrar lyda den hederskultur som fått honom att dölja sin homosexualitet (Dagens Nyheter, 2013-08-20). Att säga ifrån när en kär bekant drar bögskämt eller hånar invandrare är också att ta en risk. Civilkurage kräver alltid mod.
Förmodligen förklarar oviljan att ta en risk även det selektiva engagemanget. En del engagerar sig för judars eller muslimers rätt att slippa trakasserier (vilket är bra), men få engagerar sig för båda grupperna (vilket är mindre bra). Somliga reagerar när journalister tvingas utstå näthat, men få slår näven i bordet när Sverigedemokrater råkar ut för våld och hot. Då är det genast jobbigare, trots att rätten att slippa hot och våld för att man råkar ha en viss övertygelse alltid borde vara en självklarhet.
Feministiskt initiativs Gudrun Schyman, Åsa Romson (MP) och Veronica Palm (S) har i veckan deltagit i hijabuppropet, och det är som sagt bra att markera mot hatbrott. Som feminister skulle de även kunna manifestera för de kvinnor som exempelvis engagerat sig i den religionskritiska feministgruppen Femen. Femen-aktivister protesterar ofta avklädda, mot såväl kristendom som islam, med budskap som ”Min kropp tillhör mig”. Varför väcker inte även den frihetskampen engagemang?
Slacktivism, samhällsengagemang för slackers, är lätt. Att gå emot en ström är desto svårare, men också vad som skiljer civilkurage från bekvämt kollektivt tyckande.
